Tyvärr kom bagaren inte med, han smet! (Man behöver inte ha stor fantasi för att räkna ut hur många gånger jag har velat hitta användning för detta urgamla dåliga skämt, idag fick jag chansen.) Vi fick helt enkelt köra skärgården utan honom den här gången.
Lunch med matjessill, färskpotatis och gräddfil på en solstekt klippa med klickande vatten nedanför fötterna, och till den fantastiska inramningen lite god öl från Oppigårds Bryggeri, ett av vårt lands allra bästa bryggerier. Summer Pale Aleär en välhumlad och elegant lite ljusare ale som har en fin balans mellan malt, fruktig jäsningsarom, humle och beska, och den upplevdes, både tidigare och här i den sommarvackra skärgården, väldigt lättdrucken. Så lättdrucken att den försvann i samma stund flaskan öppnades.
Lite mer krävande smak har Amarillo, en lite djupare ale med mer distinkt humlekaraktär och beska, i detta fall enbart den amerikanska sorten Amarillo.
Mitt vin var läckert märkt av kalksten och mineral, frukten var klassiskt stram men åt det gula hållet till, ett uns av smörighet eller snarare fetma, allt fortfarande ungt och väldigt komplext. Gissningarna gick precis åt det håll som gav poäng på druva, ursprung och ålder, även om producent inte togs. Mitt vin kom från den förstklassiga producenten Domaine Roulot och var 2007 Meursault Les Luchets, en oklassificerad vingård på sluttningen ovanför byn som i alla lägen kan utmana de flesta av de högre rankade vingårdarna premier crus i byn. Det här är ett underbart vin som fortfarande är ungt och primärt (vinerna från Domaine Roulot har inte drabbats av oxidation som så många andra viner har gjort, därför vågar man lagra dem), och som kräver en god stund i karaff innan det har blommat ut.
Pilgrimsmusslorna var bara hastigt stekta i olivolja med ett par krossade vitlöksklyftor och ett par kvistar citrontimjan, därefter i med rikligt med smör innan de kryddades med flingsalt, peppar från kvarn samt citronsaft. Den här dagen ville vi göra maten så enkel som möjligt, sommarsega som vi var. En helt perfekt matchning till meursaultvinet.
Mitt röda vin var en rejäl stänkare, mörk och tätt fruktig med nyanser av blåbär, björnbär, vinbär och plommon (herre jösses vad duktig jag är på att rabbla frukter), men också en räcka av mycket mer komplexa nyanser som lagerblad, salvia, violpastill, lakritsrot, torkat kött och salami, helt enkelt en kanonad av intensiva och läckra dofter. Stilmässigt Côte-Rôtie, men nästan ett steg tätare. Nya världen, helt klart, menade Mr Z, och både han och Platter var överens om att det rörde sig om ett vin av Syrah. Smaken var lika explosiv, läckert sötfruktig men helt torr, med myckna men mogna tanniner och en lätt rökig och kryddig fatkaraktär. Hur god som helst, särskilt efter två tre timmar i karaff, och troligen mer än sensuellt om ett par år när alla komponenter har lugnat ner sig lite och hittat varandra ännu mer.
Vinet kom från den nyetablerade Reynvaan Family Vineyards och de här var deras allra första vin, 2007 In The Rocks, en syrah med fem procent Viognier. Oj, den här firman är ett alldeles fantastiskt framtidslöfte!
Jag föredrog 2007 Napa Valley Cabernet Franc från Palazzo Wine Company, som var mer förfinad och elegant, kaliforniskt stor och fruktrik förvisso, men med en finare parfym och mycket bättre integrerad ek. Smaken var också mer polerad, tanninerna en aning lenare och frukten mer måttligt solmogen. Kul med två helt nya bekantskaper från Napa Valley, där det idag finns cirka 400 vinerier men drygt 900 registrerade vintillverkare, och det går inte att hänga med i utvecklingen.
Sedan kom århundradets lussebulle! Vilken enorm doft av saffran, med i detta fall var det ett vin som uppförde sig så här, och då är det alltid botrytis med i bilden och i nästan samtliga fall kommer vin från Sauternes eller Barsac. Ett visst mått av första mognad gick också att skönja i doften, som annars mest dominerades av torkad gul stenfrukt. Vi hann inte ens göra några djupare gissningar, innan Platter tog fram flaskan, 1994 Château Climens från Barsac. Gott!