Â
SÄ var jag Àntligen tillbaka i Rioja igen, ett distrikt jag alltid har tyckt om bÄde för det pittoreska landskapets och de bÄde klassiska och moderna vinernas skull. Med 63 500 hektar Àr Rioja sÄklart ett stort distrikt och ett distrikt med en enorm variation i stilar och kvalitet, frÄn rÀtt trista och glesa viner till nÄgra av Spaniens allra bÀsta. Jag gör ofta liknelser med Bourgogne i det att det hÀr Àr ett gammalt distrikt, att man huvudsakligen arbetar med en druvsort (för var cuvéerna mer innehÄllsrika, idag domineras de röda vinerna till cirka 90 procent av Tempranillo, Spaniens finaste blÄ druvsort), att jordarna i de norra delarna Alta och Alavesa bestÄr av kalksten och att det finns en myriad av smÄ vingÄrdslotter med gamla stockar. I snitt Àr varje vingÄrdslott en hektar stor, i snitt Àr stockarna mellan 40 och 50 Är gamla.
  Jag har varit i Rioja mÄnga gÄnger och sÀkert besökt ett 50-tal firmor hÀr genom Ären, den hÀr gÄngen skulle det bara bli ett par dagar och fokus var huvudsakligen pÄ de mer traditionella firmorna. Hos dem har det nÀmligen hÀnt vansinnigt mycket de senaste tio Ären.
Den hÀr gÄngen (och ett par gÄnger tidigare) bodde jag pÄ hotellet Villa de Laguardia i utkanten av den lilla staden Laguardia, ett trevligt och rÀtt frÀscht fyrstjÀrnigt hotell (jag skulle sÀga tre, eller strax dÀröver) med en hygglig snarare Àn verkligt bra restaurang. Efter en lÄng dags resande (tvÄ flighter om totalt fem timmar och dÀrefter en och en halv timma med bil frÄn Bilbao), var jag rÀtt sugen pÄ nÄgot mer rejÀlt att Àta. En klassiskt rÀtt i Rioja av vita bönor med en krÀmig och lÀtt kryddig, paprikaaromatisk sÄs med chorizo fick det bli till att börja med. Det hÀr Àr rustikt och riktigt gott. Lokal husman nÀr det Àr som enklast och godast.
Vinlistan Ă€r inte sĂ€rskilt stor, ett femtiotal viner som sĂ„klart till allra största del Ă€r lokala, men det finns en del rĂ€tt gott att vĂ€lja bland, men inte nĂ„got verkligt storstilat. Som vanligt Ă€r jag galen i vinerna frĂ„n Bodegas Lopez de Heredia i Haro, en av de mest traditionella vinerierna i Spanien, de grundades 1877 och har inte gjort nĂ„gra dramatiska förĂ€ndringar sedan dess. DĂ€rför kunde jag inte lĂ„ta bli att bestĂ€lla in en flaska 2005 Viña Tondonia Reserva(32 euros pĂ„ listan). Det hĂ€r Ă€r en cuvĂ©e av cirka 75 procent Tempranillo, 15 procent Garnacha och resten Graciano och Mazuelo, det lokala namnet pĂ„ Carignan. Med lĂ„ng lagring, först fem Ă„r i de tankar som vinet har jĂ€sts i och dĂ€refter sex Ă„r i gamla amerikanska ekfat, har vinets tanniner gĂ„tt mot de sĂ€lla jaktmarkerna och bara lĂ€mnat en strimma av finputsad men vĂ€l placerad struktur bakom sig. Samtidigt har en stor del av vinets rika frukt följt med tanninerna sĂ„ att aromprofilen mer kan beskrivas som syrligt fruktigt och lĂ€ttsamt med toner av röda vinbĂ€r, körsbĂ€r â och sĂ„ lite vanilj och Ă€ldre fin fatkĂ€llaren. Men blekt Ă€r det inte, det hĂ€r har hög drickbarhet och frĂ„gar man mig sĂ€ger jag att det gott ⊠pĂ„ gammaldags vis.
Som varmrÀtt hade jag bestÀllt in ett lammlÄr, som lÄngsamt hade bakats i ugn med vatten, olivolja och salt sÄ att det nÀstan föll av benet. Precis sÄ hÀr tillagar man spÀdgris och dilamm, det Àr ett otroligt fint sÀtt att bereda kött pÄ. Till det en lammfond och en saltbakad potatis som hade skivats. Dessutom lite sallad, som inte hade fÄtt nÄgon sorts smaksÀttning och dÀrmed kunde beskrivas som rena rama djurmaten. SÄ jag hamnade i ett dilemma, Rose sÀger att jag ska Àta grönsaker (och det gillar jag att göra), men att stjÀla mat frÄn djur Àr inte riktigt mig grej. SÄ jag pinade i mig de beska bladen med lite olivolja som jag hittade pÄ bordet, dÀrefter gav jag mig i kast med det stora, hÀrliga lammlÄret. Och det var precis sÄ gott som jag hade hoppats pÄ och det passade precis sÄ bra till mitt klassiska riojavin som jag hade hoppats pÄ.
Jag vet inte riktigt vad jag ska sÀga om det första vinet jag fick prova, till och med generöst dricka om jag sÄ ville, vid besöket pÄ historiska Bodegas Lopez de Heredia i Haro. Det serverades först blint och sÄklart sÄg jag att det var vitt och med ens tÀnkte jag pÄ deras lÄnglagrade gran reserva frÄn vingÄrden Tondonia. Den vackra gyllene halmgula fÀrgen vittnade om Älder, men man ska veta att de vita vinerna hÀr lagas i smÄ ekfat och större ekliggare i mellan sex och tio Är beroende pÄ vilken av kvaliteterna det rör sig om. SÄklart fÄr vinet en djup fÀrg dÄ. Men sÄ hade vi det dÀr med Äldern pÄ vinet. Jag sa till Maria José Lopez de Heredia att jag trodde vinet var deras gran reserva frÄn början av 1980-talet, sÄ moget kÀndes aromerna och Àven den syrafriska och nÄgot strama smaken.
  âMen du Ă€r ju född 1964, sĂ„klart serverar jag dig dĂ„ ett vin frĂ„n ditt Ă„râ, sa hon och skrattade.
  Visst vet jag av erfarenhet att firmans viner hĂ„ller omĂ„ttligt lĂ€nge, men att jag nu satt med en 1964 Viña Tondonia Blanco Reserva som inte kĂ€ndes en dag Ă€ldre Ă€n 30â35 Ă„r, men i sjĂ€lva verket hĂ„ller pĂ„ att fylla 54 Ă„r, var helt makalöst. Halvflaska dessutom!
  HĂ€r har Bourgogne med oxidationsproblem i sina vita viner en hel del att jobba pĂ„, det vill jag lova. Det hĂ€r vinet görs mestadels av Viura, en grön och pĂ„tagligt syrarik druvsort som har en dokumenterad lagringspotential, med mindre delar Malvasia och lite Garnacha Blanca. Jag fick berĂ€ttas för mig att vinet inte hade gĂ„tt igenom malolaktisk jĂ€sning (viner med vĂ€ldigt hög syra har faktiskt en tendens att inte naturligt gĂ„ igenom denna process), vilket troligen ocksĂ„ har bidragit till att vinet hade hĂ„llit sĂ„ bra. Ă
rgÄngen rÀknas till en av de allra bÀsta som har sett i Rioja pÄ 1900-talet, tillsammans med 1934 och 1947, och tÀtt följda av 1922, 1970 och 1982.
  Doften var stor, honung och nötter varvades med fina mogna gula Ă€pplen och kanderade citronskal, det fanns nyanser som förde tankarna till moget vitt frĂ„n Hermitage och Ă€ven smaken hade den hĂ€r honungsfetman, kraften och en struktur som nĂ€rmast kan beskrivas som tanniner. Men sĂ„ hade vi syran, pĂ„fallande frisk och livlig â den gjorde att vinet kĂ€ndes ungefĂ€r 20 Ă„r yngre Ă€n det var. Jösses vilket vin, Ă„rets vita vin sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt!
Efter ett trevligt besök pĂ„ Bodegas Faustino Ă„t jag lunch med min vĂ€rdinna dĂ€r. I köket huserade Lucia, som sa att hon inte var kock men lagade mat hĂ€r nĂ€r de hade gĂ€ster. Okej, jag köper idĂ©n att hon inte Ă€r utbildad kock, men i min vĂ€rld finns det inte mycket som slĂ„r en mamacita i köket â och Lucia hade uppenbarligen lagat mat till sin familj i ett par decennier. Jag kĂ€nde mig priviligierad.
  Till förrÀtt serverades vi lokala tapas. Det blev sÄklart tunt skuren jamón iberico, fattas bara, samt lite fÄrost av typen manchego frÄn centrala Spanien, och de klassiska friterade crocetas av potatis. Men vi fick ocksÄ grillade röda paprikor fyllda med ost och sedan vÀnda i mjöl och Àgg för slutligen friteras. Den femte typen av tapas var gjord av acelga, stammen av mangold, som hade fyllts med ost och skinka och sedan tillagats pÄ samma sÀtt som paprikan. Enkelt och sjukt gott!
Jag hade fÄtt vÀlja vinet till och föll av nyfikenhet att prova pÄ 2017 Faustino V TempranilloRosadofrÄn Bodegas Faustino, ett ganska djupt fÀrgat och generöst rödbÀrigt rosévin med god kropp, mjuk textur och balanserad syra. LÄngt ifrÄn den bleka, lÀtta och eleganta rosévinsstil som gÀller i Sverige, men vÀldigt typiskt i det klassiska Spanien. Det hÀr Àr inte min preferens som uppfriskande drickvin, men det passar tack vare den lite rikare smaken bÀttre till mÄnga matrÀtter Àn vad stilen i Provence gör. Och till vÄra tapas gick det riktigt bra.
Till middag Ă„t jag spĂ€dgris, en del av ryggfilĂ©n med nĂ„gra revben, bakad som sig bör med olivolja och vatten till dess köttet blivit mört och nĂ€stan trĂ„dar sig av benen. Det jag inte riktigt gillade var den söta glaze av kvitten man hade penslat pĂ„, den hörde inte riktigt till, Ă€ven om mitt valda vin orkade med den lilla sötman. Jag föredrar salt gris före söt gris. SĂ„vida det inte Ă€r en marsipangris, sĂ„klart. Till köttet en stompad potatis och lite örtsallad. Rustikt och gott, sĂ„nĂ€r som pĂ„ sötman. Tack och lov skulle jag fĂ„ revansch pĂ„ gris lite senareâŠ
Vinet jag hade bestĂ€llt kom frĂ„n den 30 hektar stora Bodega Contador, en av de toppnoterade moderna firmorna i Rioja, grundad 1997 frĂ„n de smĂ„ vingĂ„rdslotter som Benjamin Romeo hade fĂ„tt i arv efter sin far. Benjamin arbetade vid den hĂ€r tiden för Artadi (1985â2000) och var dĂ€r en nitisk vinmakare, nu tog han sin detaljkĂ€nsla till en Ă€nnu högre och snĂ€vare nivĂ„ och gjorde snart ett av de mest exklusiva och Ă„trĂ„vĂ€rda vinerna i Rioja, Contador. Det vin jag hade bestĂ€llt till grisen var firmans enklare instegsvin, 2016 Predicator, som till ungefĂ€r 90 procent Ă€r gjort av Tempranillo med tillskott av Garnacha för kroppens skull och lite av den syrafriska Viura för frĂ€schörens skull. Med den vetskapen förstĂ„r man med ens vinets mörka frukt och fina tanninstruktur (Tempranillo), dess lite yppiga och lĂ€tt sötaktiga fruktkropp med den försiktiga alkoholvĂ€rmen i slutet av smaken (Garnacha) och den friska syran och spĂ€nsten (Viura). Det hĂ€r Ă€r gott, men sĂ„klart en bra bit ifrĂ„n firmans andravin La Cueva de Contador och det storslagna supervinet Contador. Men sĂ„ kostade det bara 25 euros pĂ„ listan, perfekt för en budgetmiddag.
Bodegas MarquĂ©s de Riscal Ă€r en av Ă€ldsta producenterna i Rioja â de har gjort vin hĂ€r i 168 Ă„r men har till skillnad frĂ„n Bodegas Lopez de Heredia de senaste decennierna satsat stort pĂ„ modernisering och utveckling. HĂ€r har man ocksĂ„ ett femstjĂ€rnig, spektakulĂ€rt designat hotell (Frank Gehry) och i det en restaurang som har belönats med en stjĂ€rna i Guide Michelin. Restaurangen var stĂ€ngd nĂ€r jag var hĂ€r, men den lilla bistron, med samma kök, var öppen. HĂ€r tog jag in en stort svalkande glas 2017 Rueda Sauvignon Blanc frĂ„n just Herederos del MarquĂ©s de Riscal, som egentligen Ă€r firmans korrekta namn. Att de för snart 50 Ă„r sedan etablerade sig i distriktet Rueda berodde pĂ„ att man ville komplettera sin vinlista med vitt vin, man ansĂ„g nĂ€mligen att Rioja inte hade de rĂ€tta förutsĂ€ttningarna för den lĂ€ttare, friska vitvinsstilen. Och precis sĂ„ lĂ€tt och friskt Ă€r det hĂ€r stĂ„ltanksjĂ€sta vinet, gjort enbart av Sauvignon Blanc (annars Ă€r det den lokala druvsorten Verdejo som Ă€r klassisk hĂ€r). Lite mindre sauvignonblommig Ă€n vĂ€ntat, men rĂ€tt trevligt och framför allt uppfriskande.
Servitrisen hade rekommenderat att jag skulle smaka pĂ„ deras kroketter, som vanligt fyllda med krĂ€mig bĂ©chamel men ocksĂ„ med en god skinka. JodĂ„, det var vĂ€rt att ta in en servering av dem. Det friska vita vinet kĂ€ndes lite mjukare i texturen till de krĂ€miga kroketterna.Â
Den rĂ€tt jag hade hittat pĂ„ den faktiskt ovĂ€ntat vĂ€l tilltagna bistromenyn var pulpo, blĂ€ckfisk, som var grillad och skuren i bitar och serverad med krossad pĂ„ potatis med lite olivolja och finskuren persilja i. Det hĂ€r Ă€r egentligen ett galiciskt sĂ€tt att servera blĂ€ckfisken pĂ„, men det brydde jag mig inte alls om â rĂ€tten var superb och mĂ€ttande. OcksĂ„ hĂ€r passade det vita vinet bra till.
Det som dĂ€remot förvĂ„nade mig var hur bra det röda 2010 Gran Reserva 150 Aniversario frĂ„n Herederos del MarquĂ©s de Riscal passade. Det Ă€r ju trots allt en medelfyllig cuvĂ©e av cirka 90 procent Tempranillo, sju till Ă„tta procent Graciano och tvĂ„ till tre procent Mazuelo, alla druvor frĂ„n stockar som Ă€r över 80 Ă„r gamla. Visst Ă€r det hĂ€r en anrik firma, en av de klassiska, men deras framstĂ€llningsteknik Ă€r fullt modern med jĂ€sning i tankar och dĂ€refter mognad i 225 liters franska ekfat under 30â36 mĂ„nader, dĂ€refter följer ytterligare 36 mĂ„naders flasklagring innan lansering. Nu Ă„tta Ă„r gammalt Ă€r vinet faktiskt fortfarande ungt, men det har en sammetslen struktur av fina tanniner, en mörk och elegant frukt med bara en försiktig nyans av vanilj frĂ„n faten, och som vanligt i vinerna frĂ„n Rioja Alavesa och Rioja Alta har det hĂ€r vinet en riktigt fin frĂ€schör. Det behövde dock lite tid i glaset, helst hade jag sett det dekanterat i minst en halvtimma, men nu skulle jag bara ha ett glas och dĂ„ fick vinet luftas i glaset istĂ€llet. Och det gĂ„r ocksĂ„ bra.
Servitrisen sa att jag inte fick gĂ„ frĂ„n bistron utan att först ha testat en av deras desserter och jag var faktiskt inte sĂ€rskilt svĂ„rövertalad â tack och lov. Det var en underbar Ă€ppelkaka pĂ„ en spröd botten med tunt skivade och bakade Ă€pplen som var lĂ€ckert söta av en lokal, ganska blommig honung. PĂ„ detta en sorbet av samma honung och en torkad skiva Ă€pple. Sedan var sĂ„ stoppmĂ€tt att det fick bli en timmas siesta, man ska ju ta till sig av seden dĂ€r man Ă€r.
En kvÀll fick det bli en vÀldigt enkel middag pÄ ett litet hÄl i vÀggen med ett par bord ute i den trÄnga grÀnden. StÀllet heter El Bodegónoch Àr helt okej, framför allt Àr vinerna (förvisso av enklare snitt) vÀldigt bra prissatta. För bara 16 euros bestÀllde jag in en flaska 2014 Crianza frÄn firman Viñedos de Sierra Cantabria som Àr en av flera vinfirmor som den ambitiösa och vÀldigt skickliga familjen Eguren Àger. För den hÀr firman Àger man 92 hektar vingÄrdar i Rioja Alavesa. Det hÀr vinet görs till 100 procent av Tempranillo vingÄrdar med upp mot 30 Är gamla stockar i byarna San Vicente de la Sonsierra och Labastida. Efter 15 mÄnaders lagring i ekfat buteljeras vinet utan att filtreras. Det hÀr Àr en seriös rioja med god struktur, frisk syra och en fin mineralton med en liten sötaktig hint av de amerikanska ekfaten, och en viss elegans av den röda frukten och till och med en rÀtt lÄng eftersmak.
Jag var vĂ€l kanske lite fantasilös med maten, jag Ă€r ofta det nĂ€r jag Ă€r pĂ„ landsbygden i Spanien, dĂ€r man nog inte ska förvĂ€nta sig stordĂ„d i köken. Men har de spanskt tillagad gris pĂ„ menyn, dĂ„ bestĂ€ller jag det gĂ€rna â det Ă€r ju trots allt nĂ„got de behĂ€rskar, sĂ€rskilt pĂ„ en sĂ„ enkel restaurang som den hĂ€r. Lite rĂ„stekt potatis med olivolja och sallad, mer behövs inte.Â
Okej, vi Àr inte riktigt i Medelhavsmiljö, det Àr mÄnga timmar med bil dit. Men med höga ambitioner pÄ maten pÄ det lÀckra boutiquehotellet (18 rum) Los Parajes mitt i den gamla staden Laguardia, vÄgar jag ÀndÄ prova matrÀtter som kanske inte direkt Àr lokala. Det fick sÄldes bli en sallad av fÀrska sardiner, som jag Àr sÄ vansinnigt förtjust i, med oliver, bakade tomater, lök och auberginer, plus sallatsblad. Till det en sorbet pÄ tomat, som jag i och för sig tyckte var en lite onödig överambition, och pÄ den en god vÀllagrad vinÀger.
Vinet till var vitt och sjĂ€lvklart frĂ„n trakten, jag Ă€r nĂ€mligen precis lika vansinnigt förtjust i vita viner frĂ„n Rioja, om de Ă€r bra vill sĂ€ga. Och 2016 Añadas FrĂasfrĂ„n den lilla toppenbra firman Bodegas y Viñedos Pujanzaalldeles utanför Laguardia Ă€r just ett rysligt bra vin. Firman har 40 hektar vinodling fördelat över flera vingĂ„rdslĂ€gen och har specialiserat sig pĂ„ högklassiga vingĂ„rdsspecifika viner. Det hĂ€r vinet kommer frĂ„n en 1.50 hektar liten lott pĂ„ drygt 600 meters höjd som planterades 1989 med Viura, det görs bara de svala Ă„rgĂ„ngarna för att garantera maximal friskhet och tack vare att skördeuttaget Ă€r sĂ„ lĂ„gt som drygt ett ton per hektar fĂ„r vinet en god smakrikedom. Musten jĂ€ses lĂ„ngsamt vid lĂ„g temperatur med den egna jĂ€sten i franska ekfat, ett 500 liter och ett 250 liter, samt i ett cementĂ€gg. För att ytterligare bevara vinets frĂ€schör, blockerar man den malolaktiska jĂ€sningen. Det har en stor, rĂ€tt fet och gulfruktig kropp med en liten mineralnyans, en god och citrusfruktig smak med frisk syra och en energi av mineral. Det Ă€r ett riktigt bra och stramt exempel av vit rioja som har potential att utvecklas i mĂ„nga Ă„r i flaska. StilmĂ€ssigt kan man sĂ€ga att doft och struktur pĂ„minner om vita viner frĂ„n Hermitage, medan frĂ€schören snarare kan jĂ€mföras med den i vit bourgogne. Och det Ă€r fantastiskt gott. TyvĂ€rr blir produktionen vĂ€ldigt liten, omkring 1 600 flaskor per Ă„r, och prislappen har landat pĂ„ 70 euros flaskan. Jag tog in ett ganska stort glas för 18 euros.
Som varmrÀtt valde jag betydligt med lokalt, lammkotletter stekta i olivolja med bara salt pÄ, och till det grillad paprika och friterad potatis. Enkelt, rustikt och gott.
VinmĂ€ssigt stannade jag kvar hos Bodegas y Viñedos Pujanzaför varmrĂ€ttens röda vin, 2014 Cisma, ett druvrent vin av Tempranillo frĂ„n den 0.80 hektar lilla Viña La Valcabada som planterades med sina originalrötter 1925. OcksĂ„ hĂ€r Ă€r skördeuttaget ovanligt lĂ„gt, kring 1.5 ton per hektar. Efter jĂ€sning har vinet dragits över till helt nya franska ekfat för att lagras under 20â22 mĂ„nader med omdragning var fjĂ€rde mĂ„nad. Alkoholhalten ligger pĂ„ cirka 14.0 procent. Det hĂ€r vinet har tydligt förfinats pĂ„ 2010-talet, frĂ„n att i de första Ă„rgĂ„ngarna varit lite tĂ€tare och ekfatskryddigt Ă€r det idag otroligt elegant och nyanserat med en finstĂ€md bĂ„de rödaktig och mörk frukt, en medelfyllig och elegant texturerad kropp med fina tanniner och god fruktsyra. Med en prislapp pĂ„ 150 euros hör det till den högre prissfĂ€ren i Rioja, hĂ€r köpte jag ett gott glas för 25 euros â en vĂ€rdig avslutning pĂ„ mitt gastronomiska kĂ€mpande i Rioja den hĂ€r gĂ„ngen.
Â
