Så var det återigen dags för gänget i vinreseklubben Once in a Lifetime Production att samlas för ett nytt überhedonistiskt vinäventyr, den här gången i Sonoma County och Napa Valley, där över dussinet toppfirmor, flera av dem ”omöjliga att få besöka” skulle öppna upp dörrarna till sina vinerier och vinkällare för oss. Som vanligt ett första matbord med gott vin någonstans för att mötas upp, eftersom alla flyger in från olika håll och kanter. Den här första kvällen blev matbordet den härliga grekisk-kaliforniska krogen Estiatorio Kokkari på 200 Jackson Street ett par stenkast från pirerna i San Francisco. Krogen är stor, troligen 150-200 platser, stämningen är hög och genuin, servicen bra och maten utmärkt. Jag hade bokat det stora långa matbordet alldeles framför köket, ett härligt bord mitt i händelsernas centrum. Kvällen skulle gå i det enkla och rustika, i det familjära. Det blev helt enkelt family style dinner på ett underbart sätt.
Vi samlades med ett glas mousserande vin och när jag är i Kalifornien blir det oftast lokalt från något av de bästa husen, denna kväll Schramsberg från Napa Valley. Valet hade fallit på deras 2011 Blancs de Noir Brut ($82 på listan) som görs till cirka 90 procent av Pinot Noir och resten (faktiskt!) Chardonnay från svala vingårdar Carneros, Sonoma County och Anderson Valley. En liten fraktion av musten är jäst i neutrala ekfat, men det ger snarare vinet en rondör än en karaktär av faten och efter 24 månaders lagring på jästen tillför man en dosage på omkring tio gram per liter. Det är ett fint fruktigt men helt torrt och friskt vin, direkt stramt i stil med hur champagne är skulle jag inte säga att det är, men det finns en klassisk elegans över vinet. Vi hade det som aperitif, men jag hade också kvar lite i mitt glas så att det kunde provas till de första två smårätterna – med bra men inte helt perfekt resultat. Rätterna var nämligen en liten aning för smakrika för det eleganta bubblet.
Första faten ut med mat var Kalamata pita, i vedeldad ugn sprödbakade pizzor med god sötaktig tomat, karamelliserad lök och fantastiskt goda Kalamataoliver. Enkelt, men fantastiskt gott.
Då nästa års resa är tänkt att gå till Rhônedalen hade jag som försmak på den valt ett par vita viner därifrån, med 2014 Vacqueyras Blancfrån Domaine Le Colombier ($54) som det första. Vinet görs till nästan lika delar av Viognier, Grenache Blanc och Marsanne från lätta sandstensjordar, som tillsammans med vinets fruktiga komponenter bidrar med en fin, något livlig mineralitet. Tack vare ståltanksjäsningen är frukten ren, den drar åt päron och vit persika och har också en något oljig nyans som av citronskal. Som väntat är syran måttlig, det är den nästan alltid i vinerna från södra Rhônedalen, men det kompenseras av den fräschör som mineraliteten och ståltanksjäsningen bidrar med.
En av de allra godaste smårätterna här på Kokkari är octopodaki tou Yiogou, den grillade bläckfisken, som kommer från Medelhavet av både kvalitetsskäl och hemkära grekiska skäl. Den grillas som den är, salt och citronsaft på, den skärs i bitar och serveras med en god grekisk olivolja. Grillytan var läckert rostad och texturen helt fantastisk – det blev ett par fat till av bläckfisken.
Nästa vin kom också från södra Rhône men en annan appellation, 2013 Châteauneuf-du-Pape Blanc ($114). Producenten var en av dem jag verkligen vill att vi ska besöka, Domaine Pegau, en av mig mycket högt rankad producent av klassiskt komplexa och eleganta viner. Det här vinet var också avgjort mycket djupare och mer nyanserat än vinet från Vacqueyras. Det görs av cirka 60 procent Grenache Blanc, 20 procent av den syrafriska och eleganta Clairette, därtill lika delar av de mer fruktigt orienterade druvorna Bourboulenc och Roussanne. Liksom det andra vita Rhônevinet är det här till fullo vinifierat i ståltankar, ett klokt val som bidrar till elegans och fräschör i vinet. Det här vinet utvecklades fantastiskt väl i glaset och kom med luftning att bli alltmer komplext. Tack vare den feta texturen och nyanserna av vax, citronskal och honung, kom vinet mycket väl till sin rätt mot olivoljan och de grillade nyanserna i bläckfisken.
Vi fick också in en god grekisk sallad med solmogna tomater, krispig gurka, Kalamataoliver och väldigt god fetaost som bara hade smulats ner i salladen. Dessutom den råa rödlöken, som förvisso hör hemma i grekisk sallad men i min värld (och gom) inte alls hör hemma till gott vin. Alltså petade jag den åt sidan.
Ett annat framtida resmål vi har talat om är Washington State, därför hade jag valt ett par viner därifrån som också anspelade på Rhônedalen, således av druvsorten Syrah som gör så vansinnigt bra ifrån sig uppe i Washington State. Det första vinet var mest klassiskt, det kom från Gramercy Cellarsoch var deras 2012 Lagniappe Syrah ($90). Firman grundades av master sommelier Greg Harrington som har en enormt bred och djup erfarenhet av världens viner och därför har en annan ingångskänsla i hur vin ska smaka än vad många andra vinmakare har. Hans vinstil kan mycket väl beskrivas som klassiskt fransk och just det här vinet har alla typiska anletsdrag man förväntar sig av Syrah från norra Rhône; en mörk och tät men inte söt bärfrukt, en god struktur av tydliga men fina tanniner, en balanserad syra och en tydligt stenig mineralitet, därtill nyanser av örtkryddor, torkat kött och vitpeppar. Att omkring 20 procent av druvklasarna har vinifierats hela med sina stjälkar, har ytterligare lyft fram en större fransk känsla i vinet. Det behövde luft och vann på att stå till sig i glaset.
Det andra syrahvinet från Washington State kom från det spektakulära District of Milton-Freewater som uppgraderades till egen AVA så sent som förra året. Allra mest känt är det lilla vindistriktet för firman Cayuse Vineyards, men den här kvällen valde jag den unga men redan framgångsrika lilla familjefirman Reynvaan Family Vineyards. De går mer eller mindre i samma fotspår som Christophe Baron på Cayuse Vineyards och gör nästan lika spektakulära viner. Den 2012 Stonessence Syrah ($180) jag hade hittat här var till en början lite reduktiv på gränsen till stökig, det mer återhållsamma och naturligt avskalade sättet att göra vinet på (delvis avstjälkade druvklasar, öppna jästankar, manuell pigeage, lagring i äldre franska ekfat) har gett vinet en lite rustik känsla med lätt jordiga inslag på det sätt man upplever att vinerna från klassikerna Château Rayas och Henri Bonneau i Châteauneuf-du-Pape kan vara. Helt ärligt var det en del tveksamheter kring det här vinet, till en början i alla fall, men med 30 minuter i glaset (precis som jag hade förväntat mig) kom de lite rustika tonerna att vädras bort samtidigt som en djupare och lite sötare frukt började blomma upp. Den kryddiga och köttiga känslan fanns dock kvar hela tiden, men det är toner som verkligen hör hemma i viner från det här unika vingårdsområdet.
Som varmrätt hade jag förbeställt en variation av stekt och grillat som serverades family style tillsammans med ugnsrostad potatis med rosmarin och en sallad av romansallat, ruccola och pinjenötter. Thalasina var en helt sensationellt god och helt perfekt tillagad halstrad hälleflundra, denna fisk som så ofta blir torr. Den hade bakats hastigt i ugn tillsammans med tapenade och lite olivolja. Den resulterade i många njutningsstön.
De grillade lammkotletterna, anisia paidakia, var minst lika magnifika, saftiga och välsmakande med en ljuvlig lammkaraktär och fint rostad grillyta. Tänk att grillat lamm är så gott när det görs så här bra. Även kotopoulo souvlas, den grillade kycklingen med oregano och citron, var väldigt god.
Kvällens tredje röda vin blev 2012 Steins Grenache ($440) från makalösa Sine Qua Non, en firma vi besökte för två år sedan och fick en upplevelse i galenskap, generositet och vinhedonism vi aldrig tidigare har upplevt. Det är en cuvée av 76 procent Grenache, 16 procent Syrah och åtta procent Mourvèdre, som till 53 procent från den egna Eleven Confession Vineyard (Grenache och Syrah), 29 procent från Cumulus Vineyard vid Oak View (Grenache och Mourvèdre) och nio procent The Third Twin Estate Vineyard (Syrah). Endast nio procent av druvorna köptes, det här året från Bien Nacido Vineyard (lite Grenache och Mourvèdre). Knappt en tredjedel av druvklasarna, huvudsakligen Grenache, behölls intakta under jäsningen och efter lagring i två år i tankar och fat har vinet en uppenbart rikt fruktig doft med inslag av björnbär och söta mörka körsbär, en fyllig kropp med len textur, myckna men i sammanhanget lena tanniner och den längd i eftersmaken som imponerar. Genom åren har vinerna av Grenache blivit allt bättre och mer nyanserade och det här vinet är förvånansvärt drickmoget redan idag. Till följd av sin ungdom mådde vinet bra av luften i glaset och hade jag fått planera serveringen lite bättre hade nog vinet fått stå i karaff åtminstone en timma.
Kvällen avslutades med ett vitt vin, bara som det var utan att ha någon maträtt till, vilket jag tycker ger en trevligt och uppfriskande slut på vinserveringen. Vinet kom från den utmärkta firman Domaine Vincent Dauvissat, tillsammans med Domaine Francois Raveneau och ett fåtal till toppen av firmorna i Chablis, och kvalitetshantverket märktes i allra högsta grad eftersom årgången till följd av en explosionsartad spridning av röta inför skörden var en av de svåraste i mannaminne. Detta till trots syntes inga uppenbara spår av problemen (oren frukt, sötaktig frukt på gränsen till botrytisnyanser) i den fina 2013 Chablis Premier Cru Les Fôrest($205) som vi nu hade fått källarsvalt serverad. Istället bjöd vinet på en stor fräschör och en nästan rökigt mineralisk komplexitet som jag fann mycket tilltalande. Visst var frukten en aning rikare än i mer klassiskt strama årgångar som 2008 och 2010, men det känns helt okej – någonstans mitt i allt är just årgångens egen personlighet också något som är lika tilltalande som vingårdens personligt.
Sist men inte minst, en skön svalkande amerikansk öl i baren som en välbehövlig nattfösare.
