Årets bästa 2012

Jaha, så har ytterligare ett år lidit mot sitt slut, och som vanligt känns det rimligt att på något sätt summera året som har gott ur ett vin- och restaurangperspektiv. Att välja bland alla de tusentals viner som provas på ett år, låter sig inte göras i en handvändning, därför väljer jag istället rent instinktivt ur känslominnet. Och egentligen vill jag ha det så, blir vin för tekniskt och inrutat i ett Excel-ark, då har det också förlorat sitt allra viktigaste värde, nämligen att beröra. Därför tycker jag inte om matematiska vinprovare som tror eller anser att vin kan vara en exakt vetenskap med precisa värden och poäng.


Det känns nästan alltid som att det krävs en vit bourgogne för att kvala in på den vita listan, och jag måste medge att det blir så i år, igen. Två nyligen druckna viner leder mig dit upp i toppen, med 2008 Meursault Les ChevalièresfrånDomaine Coche-Dury som ett av de jag direkt kommer på, och den buteljerade och alldeles snart lanserade 2010 Montrachet Grand Crufrån Domaine de la Romanée-Conti. Det senare är, rent känslomässigt, det bästa som har gjorts i den vita disciplinen på den här domänen, och vinet från Coche-Dury är som en explosivt komplex dröm. Vilka viner!
   I en mer måttlig prisklass blir det tveklöst 2010 Bourgogne Blanc från Domaine Arnaud Ente i Meursault som positionerar sig i topp. Så här bra generisk bourgogne ska man per definition inte kunna göra. Ytterligare en producent i Meursault har imponerat på mig av exakt samma anledning, Domaine Patrick Javillier. Hans 2011 Bourgogne Blanc Cuvée Oligocène bjuder på större djup och komplexitet än väldigt många odlares villageviner från Meursault. Bravo!


Årets bästa röda vin
Listan på magnifika röda viner under året kan också göras hur lång som helst, så jag tar mig helt fräckt till toppen på listan och utnämner 2011 La Tâche Grand Crufrån Domaine de la Romanée-Conti till årets allra mest sensuella fatprovade vin. Ur flaska finns det flera viner som har imponerat på mig, och nu senast tappade jag tid och rum när jag efter tre timmars luftning drack 1999 Vosne-Romanée Premier Cru Cros Parantouxfrån Emmanuel Rouget.
   För en struntsumma på 99 kronor flaskan är 2011 Laderas de el Seque av Monastrell och Syrah från Artadioch deras vingård i Alicante ett skönt fynd.


Jag måste nog lyfta fram en gammal bekant, som under flera års tid har varit fantastiskt god, och som under året har berett mig många goda champagnestunder, 1996 Comtes de Champagne från Taittinger. Det är otroligt var det här vinet levererar, gång på gång. Jag tröttnar aldrig.


Under den här rubriken skulle jag kunna skriva flera sidor, vingårdsbesök är ju det jag ägnar mig åt snarare än omfattande provningar en masse. Under året blev det väl omkring 180-200 vingårdsbesök, och många av dem var väldigt minnesvärda. Här väljer jag två, som verkligen har etsat sig fast i hjärta och känslocentra.

I rättvisans namn är det svårt att lyfta fram en av alla hundratals skickliga hantverkare, som på ett så imponerande sätt lyckas förvandla druvor, jord och väder till den dryck vi älskar så djupt, vinet. Årets vinmakare tar jag därför bara rakt ur hjärtat, ur känslan, där jag upplever att den lilla rufsiga praktikant jag träffade på Ojai Vineyards för 12 år sedan idag är en av de allra mest noggranna och framgångsrika vinmakarna i södra Kalifornien, Sashi Moorman. Det han har gjort, tillsammans med bland andra sommelieren Rajat Parr och finansiären Charles Banks på Sandhi Wines, är minst sagt förbluffande. Som medlemmar i projektet In Pursuit Of Balance, har de med chardonnay- och pinotvinerna visat att man även i Kalifornien kan odla och göra viner som inte alls står de exklusiva vita och röda bourgognerna efter. Detta har jag under året vid flera tillfällen haft nöjet att uppleva.

Kort och gott Tempranillo, av precis samma anledning som beskrivs under rubriken "Årets vindistrikt". Under mina resor i Rioja och Ribera del Duero under året, har jag gång på gång slagits av hur fantastisk Tempranillo kan vara om den odlas i rätt läge (kalksten, högt läge, gamla stockar) och vinifieras på rätt sätt (modernt, med nyare fat och kort till medellång tid i faten).

Jag kan inte nog understryka hur fantastiskt jag tycker att Riojaär, trots sin storlek på 62 000 hektar finner jag delar av det, och då särskilt Rioja Alavesa, vara lika fascinerande som Bourgogne. De senaste årens resor till Rioja, har mer än väl bevisat för mig att det finns en fantastisk terroir i Rioja, en terroir som under nästan hela 1900-talet har varit gömd bakom dålig eller möjligen traditionell vinmakning. Idag, med vinmakare som Juan Carlos Lopez de Lacalle (Artadi), Benjamin Romeo (Bodegas Contador), Marcos Eguren (flera firmor, däribland Viñedos de Páganos), Miguel Angelo de Gregorio (Finca Allende), Carlos San Pedro (Bodegas Pujanza) och Jesús de Madrazo Mateo (Viñedos de Contino), är riojavinerna bättre än någonsin, och betydligt mer präglade av sina vingårdar än tidigare. Det är på tiden att fler konsumenter kastar sina gamla förlegade fördomar och lär känna det nya Rioja.


I år har jag tillbringat en del tid i Bourgogne, mycket beroende på de magnifika årgångarna 2010 och 2011. En av de byar jag har gjort ett litet extra nerslag i, inte minst efter att i våras ha provat 55 viner från Corton-Charlemagne i den fina årgången 2010, var Pernand-Vergelesses. I flera års tid har jag njutit av de goda vinerna härifrån, utöver grand cruCorton-Charlemagne också från flera av byns utmärka premier crus, exempelvis Les Vergelesses (rött) och Ile de Vergelesses (rött), och den superba Sous Frétille (vitt) högt ovanför byn. Jag kan inte nog betona hur underskattad denna by är i mina ögon, och i min gom.


Under 2012 gjorde jag flera vinresor där jag gjorde mitt första besök hos ett flertal producenter. Den firma som totalt slog undan marken för mig, var Reynvaan Family Vineyards i Walla Walla i Washington State. Här gör Matt Reynvaan viner av framför allt Syrah i absolut världsklass. Besöket var överväldigande, och vinerna smått sensationella.


Det känns som att man gör bättre viner i hela världen nuförtiden, och att goda årgångar avlöser varandra i parti och minut. Utan att ens försöka definiera en bra årgång som annat än en som har gett viner jag tycker om, måste jag nog lägga min röst i Bourgogne. Efter en riktigt läckert klassisk 2008 (vitt och rött), en mer förföriskt charmerande 2009 (rött), en absolut komplett strukturerad och rik 2010 (vitt och rött), måste jag hålla mig kvar i Bourgogne även med 2011. Efter att ha provats flera hundratals viner från 2011 i Chablis, Côte de Nuits och Côte Beaune under årets resor, har jag kommit till slutsatsen att 2011 i Bourgogne passar mig alldeles perfekt. Vinerna har en riktigt fin balans mellan kropp, arom, intensitet, syra, mineralitet och tanniner, mer än så kan jag inte önska mig i ett vin.


Jag vill nog slå ett slag för en helt nykläckt stjärna på den svenska vinhimlen, den fantastiska Frida Hanssonsom jag hade förmånen att få ha som sommelierstudent på Restaurangakademien fram till sommaren, och som sedan dess har gått från klarhet till klarhet. Från att ha varit en försynt och nästan lite blyg tjej, tog hon i höstas ett par rejäla kliv framåt och vann först Årets Lily, kom sedan tvåa i Rioja Sommelier Award samma vecka, och var senare nära på att ta hem även Moët et Chandon Sommelier Challenge i början av december. Vilken fantastisk prestation!


Det här handlar inte om ett konstigt vin, inte alls, utan snarare om en för mig helt ny känsla, att sitta på trestjärnig restaurang (The Restaurant at Meadowood i Napa Valley) och för första gången någonsin dricka vårt eget vin, 2009 Cloudy Cabernet Sauvignon från Napa Valley och vår firma Soil and Soul. Det var en stor upplevelse, där en inledande skräck inför hur vinet skulle smaka buteljerat, avlöstes av en glädje i att det faktiskt var väldigt gott. Och en stolthet att se sommelieren dekantera vinet vid bordet, och sedan se vår flaska ståendes bland en hel del verkliga nobla flaskor intill oss.


Oj, det har ju blivit så otroligt många restaurangbesök under året, och kanske borde jag säga de tre middagarna på RN74 med både AJ Styles, Fantomen och vänner från min vinklubb. Eller borde jag säga de tre middagarna på The French Laundry?
   Nej, priset som årets absoluta restaurangupplevelse går ändå utan tvekan till Chef Table på Frantzén/Lindeberg, som inte bara vara allra bäst i år, utan också kvalar in som ett av mitt livs allra största restaurangminnen någonsin!
   Turligt nog är det snart dags att bänka sig i köket där igen.


Av alla nya restauranger som öppnar, och som egentligen inte sticker ut ur mängden, håller jag Taverna Brillo på Stureplan som årets nya krog. Här står gästens upplevelse i centrum och det är ett skönt och folkligt ställe med internationell atmosfär. Inte för att vinlistan är direkt så upphetsande som jag själv önskar, men det är ett härligt ställe att hänga på med sina kompisar.


Helt klart trenden och debatten om de så kallade naturvinerna. Aldrig förr har väl vinvärlden delats i två så tydliga läger som nu, och aldrig tidigare har debatten om vad vin egentligen är rivit upp så starka känslor som nu. Tack och lov kommer naturvinstrenden att falna i takt med att de vinmakare som har fastnat i den inser att deras viner först och främst måste vara bra och stabila och därför skärper sig ordentligt i sin produktion, och när naturvinstalibanerna förstår att det inte är vare sig kvalitet, terroir eller autenticitet i de grumliga, urinprovsliknande, oxiderade och aldehydstinna vita och gula viner de en gång hyllade. 
   Och allra mest omoderna och ute kommer de naturister som kallar andra viner för "kemikalieviner" att vara. I min värld begriper sådana personer sig inte på vin överhuvudtaget.