Quantcast
Channel: Café Rotsunda
Viewing all 546 articles
Browse latest View live

Middag den 25 juni

$
0
0

Helt spontan, beslutad på fem minuter just för att känslan föll på. Och så midsommardagens kväll då allt i landet Sverige är stängt och med en påkommen middag som ska stunda på eftermiddagen dagen efter. Jag har alltid tyckt att Gevalia har gjort kul reklam för ”När du får oväntat besök”, att man alltid ska kunna stå redo med en god kopp kaffe. Idén är bra, men jag tycker att den är snål. Jag bjuder hellre på en riktigt god meny med riktigt goda viner. Därför ser jag till att det alltid finns en välfylld vinkällare och mängder med goda råvaror i frysen. Den här hastigt påkomna middagen är precis exakt det min beredskap handlar om.
   Charkuterier av olika slag finns alltid tillgängligt och nu skar jag upp lite rökt älghjärta, en toskansk salami samt en saltad och med örtkryddor lufttorkad fläsksida (som var helt fantastisk), dessutom lite 30-månades Comté, ytterligare en slags nödproviant som alltid finns på Café Rotsunda för stunder när suget blir för stort.
 
Då två av vännerna, Pete och fru Cayuse, nyligen har blivit väldigt förtjusta i Chablis och dess viner, valde jag att skruva av hatten på en 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Vieilles Vignes från den superba firman Domaine d’Henri, som just med 2012 gjorde sin första årgång. Bakom firman står Michel Laroche, minst sagt en ikon i Chablis, som lämnade sin andel i storfirman Domaine Laroche för att från familjens egna små vingårdar göra förstklassiga viner. Det blev verkligen inte mycket vin det första året, men med åren har produktionen successivt vuxit. Det här vinet kommer från en liten lott planterad 1970 i l’Homme Mort, som är den nordvästligaste delen av vingårdsläget Fourchaume, och vinet är till 80 procent jäst i ståltankar för renhetens och fräschörens skull och 20 procent i äldre 228 liter stora ekfat för att ge vinet en ökad textur. Det var inga svårigheter att placera det friska, eleganta och mineraliska vinet i Chablis, det är ett skolboksexempel på den komplexitet man ska förvänta sig härifrån, särskilt i en så klassisk årgång som 2012.

Vi började själva middagen med en ostronsoppa (lite sauterad schalottenlök, därpå ostronspad, ostron, vitt vin och grädde som får koka ihop och mixas helt slät) fanns färdig i frysen och kokades upp, fick en ny smaksättning (det verkar som att en del smaksättning falnar vid förvaring) med lite vitpeppar och färskpressad citron. För att göra den lilla rätten lite matigare lade jag lite sotad lax som bara var smaksatt med salt och rivet citronskal, därtill lite finskuren gräslök som mest var där för färgens skull. Små pärlor av gurka som hade fått en syrlig smaksättning av citron (för att möta upp vinets syra med) lades också i soppan, som verkligen kom att passa perfekt till menyns första vin.

Ett par dagar innan hade vi tillsammans med Pete och Cayuse druckit två viner från Domaine François Raveneau, en ung och spänstigt och mycket elegant 2010 Chablis Grand Cru Valmursom är rättrogen den klassiska årgången och inte ska visa någon mognad vid bara knappt sju års ålder, och en fullt mogen och fet 1996 Chablis Premier Cru Mont Mains, som mitt all rikedom och nästan umamisöt musselkaraktär fortfarande hade en livlig mineralitet och en god syra. Vi var stormförtjusta i båda vinerna och därför kunde jag inte tänka mig något bättre än att bjuda tillbaka med ett gott vin från samma producent.

Således hade jag cirka två timmar före servering dekanterat en fortfarande ung 2008 Chablis Premier Cru Fôretfrån samma Domaine François Raveneau. Fôret, där firman har en 0.65 hektar stor lott i den nedre delen av vingården, hör till det större läget Montmains (varifrån man särbuteljerar det vin vi tidigare drack från en 0.50 hektar stor lott med över 50 år gamla stockar) och det gör också Butteaux, från vilken man också gör en särbuteljering från två lotter med 35-60 år gamla stockar om totalt 1.50 hektar. Vill man får man buteljera samtliga dessa viner som premier cruMontmains (eller Mont Mains som man skriver här hos Raveneau), men det finns ett antal odlare som tycker att deras olika vingårdsägor inom detta större läge ger så pass olika viner att man väljer att buteljera dem separat. Familjen Raveneau är en av dem.
   Det här vinet var också fortfarande ung och stramt hållet, men det hade börjat få en något fetare och mer jordigt komplex nyans, något som ofta i de verkligt unga vinerna vanligen hålls tillbaka av den strama syran och uttalade mineraliteten. Återigen ett utmärkt vin från denna toppfirma, klassiskt och nyanserat och med lika mycket stringens som komplexitet. Jag skulle gärna ge vinet minst fem år till för just ökad komplexitet, men redan nu bjöd det på en underbar doft och smak.

Våra amerikanska vänner ville jag ju skämma bort med löjrom från Kalix, just för stunden en bristvara hos de leverantörer jag jobbar med. Tack och lov hade jag tidigare köpt på mig en del – och eftersom löjrom håller bra i frysen var jag väl rustad för en lyxig smårätt med det norrländska guldet.
   Perfekt mogen avokado skars i fina bitar och smaksattes med salt, vitpeppar och citronsaft. Detta lades i botten i en stålring (en sådan som man kan forma maten i vid uppläggning) och över det lite finskuret krabbkött och räkor blandat med fet crème fraiche och överst ett rikligt lager med löjrom. Det hela garnerades med dill. För att få en något krispig textur hade jag också lagt till lite krisp av smörstekt surdeg (stekt i rikligt med smör, sedan torkat i ett dygn, därefter mortlat till ett grovt rivebröd) och slutligen ringlades lite dillolja runt om.

Vit bordeaux dricks det alldeles för lite av och det försöker jag rätta till när tillfälle ges – och det gjorde det nu. Min tanke var att matcha den feta texturen i avokadon och även krabbröran med ett vin som bjöd på viss fetma själv. Dessutom ville jag matcha citrussyran i rätten med en god syra i vinet. Det jag sökte fann jag i det faktiskt ganska smakrika 2010 Château de Fieuzal Blanc från Château de Fieuzal i Péssac-Léognan. Endast 10 av egendomens totalt 50 hektar stora vingårdsäga är planterad med gröna druvor, men det är det vita vinet de är mest kända för. Det här är en cuvée av cirka 70 procent Sauvignon Blanc och 30 procent Sémillon med bara en liten skvätt Muscadelle och musten är, vilket tydligt noteras i doften, jäst i små ekfat som till viss del är nya. Här möttes vi nu av en liten mognad, vilket faktiskt överraskade mig en liten aning, men den diskreta äppelnyansen backades ordentlig upp av honung, gula plommon, grapefrukt, vita liljor, vanilj och citrus och smaken kändes också påtagligt pigg. Vanligen brukar jag rekommendera tio till 20 års lagring för bra vit bordeaux, men det här vinet kändes helt redo att njuta av idag och några år framöver. Det blev en fin matchning med maten, det är det viktigaste.

Kalvbräss hade jag också i frysen, liksom små fina hattar av karljohansvamp, två underbara råvaror som jag nu skulle göra en rätt som jag första gången åt på ett värdshus i Sauternes för drygt 20 år sedan. Brässen var redan blancherad och putsad, så jag behövde bara skära den i små bitar som sedan panerades i mjöl, ägg och riktigt fint ströbröd. Sedan stektes brässen i smör och smaksattes med salt och peppar. Svampen skar i matchande stora bitar och smörstektes hårt. Inte för att det egentligen behövdes, men jag lade till en kort sås av syrad grädde med lite Dijonsenap och persilja, mest för att det är gott och lite grand för färgens skull, samt lite bondbönor för att lysa upp det hela. Idiotiskt nog glömde jag riva över den australiska vintertryffel jag hade över från ett kalas häromdagen, den fick jag istället spara till en liten mysig middag på två tillsammans med Rose. Tack och lov hade jag lite tryffelsky till en kommande rätt som jag istället (av någon anledning) valde att lägg till lite av.

Högt ställda förväntningar, men ingen lysande leverans, tyvärr. Så kan jag nog beskriva den spontana känslan efter att blint och vid perfekt temperatur på 16 grader ha serverats 2008 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureusesfrån favoritfirman Domaine Robert Groffier et fils i Morey-Saint-Denis. I den här fina vingården, som ligger nedanför grand cru Musigny och räknas som en av de allra bästa vingårdarna på nivån premier cru i Bourgogne, har man en äga om 1.12 hektar med cirka 30 år gamla stockar. Vinet härifrån brukar sjunga i flerstämmig kör av fruktighet och blommighet, men den här flaskan var lite dämpad och mer jordig och därför förstår jag både min egen lilla besvikelse och mina gästers gissning på ett minst 15 år gammalt vin. Nu var vinet förvisso läckert och komplext ändå, men jag saknade en del av parfymen och spänsten. Till maten fungerade vinet dock väldigt bra alldeles oavsett förväntan och leverans, men det får jag nog snarare tacka karljohansvampen och kalvbrässen för – två alldeles förträffliga råvaror till bourgogneviner, särskilt om det har viss mognad.

Inspirationen kom från restaurang Gary Danko i San Francisco, där jag för kanske åtta nio år sedan åt en underbar kryddig rätt, marockansk vaktel. Jag tog idén därifrån och gjorde rätten med duvbröst. De putsades och kryddades med salt, svartpeppar, korianderfrö och spiskummin, typiskt nordafrikanska kryddor. Sedan stektes brösten och delades. På Gary Danko hade vaktlarna fyllts, men jag gjorde tillbehören separat. En len morotskräm blev det (morötter kokades i saltat vatten med korianderfrön och mixades sedan med smör och olivolja och kryddades med spiskummin, salt, vitpeppar, lite harissa och lite rökt paprikapulver). Därtill couscous som hade smaksatts med lite olivolja och kanel, en autentisk kryddning jag lärde mig av några algeriska kolleger för många år sedan.

Mitt valda vin till rätten av duva vållade ett visst problem för våra gäster, men det var just därför jag hade valt det. Att jag valde ett vin av Syrah berodde på att jag hade druckit den typen av vin till rätten på Gary Danko, men jag ville inte välja ett amerikanskt vin (som jag då hade druckit) eftersom det skulle bli för lätt att dra tanken och gissningen just till Kalifornien eller Washington State. Jag ville heller inte välja Rhônedalen, det skulle bli för lätt gissat, men det var ungefär dit eller till och med till klassiskt designad Cabernet Sauvignon från bergen i Napa Valley som gissningarna gick. Visst var färgen mörk och tät och tanninstrukturen seriös, men det fanns också något kryddigt och köttigt över doften som åtminstone jag tyckte hör elegant och mer klassiskt fransk Syrah till.
   Vinet kom från Sydafrika, från Swartland närmare bestämt och från den fantastiska producenten The Sadie Family som gör några av landets bästa viner. Eben Sadie är en noggrann och mycket filosofisk vinodlare och vinmakare som går en helt naturlig väg inom odlingen och gör viner som strikt är formade av sin terroir. Den2006 Columella vi hade i våra glas var dekanterad tre timmar tidigare och hade blommat ut fint men upplevdes fortfarande ung och lite stram. Helt ärligt var vinet lite i torraste och stramaste laget för rättens kryddhetta, som upplevdes på en skjuts uppåt samtidigt som vinets strävhet blev mer markerad. Jag tyckte att vinet var mycket bättre på egen hand än till den rätt det var tänkt till.

Till maten föredrog jag istället vinet intill, som Pete och Cayuse serverade blint. Det var mycket fylligare och djupare i sin frukt och karaktär och hade en generös fruktsötma som lades sig över och runtomkring tanninerna så att detta inte fick en framskjuten position av kryddhettan. Stilen var modern, jag noterade solmogen frukt och nyanser av violpastill, lätt vaniljsöta ekfat, en god fyllighet och längd, därtill en viss alkoholvärme, den visade sig ligga på 15.6 procent, men mitt i all kraft upplevde jag också vinet balanserat. Jag var lite förvirrad och visste inte var jag skulle lägga min gissning, annat än i Kalifornien, vilket i och för sig var rätt, men att det kom från Andremily kom jag aldrig fram till. Andremily är ett vin som görs av Jim Binns som sedan 1996 har arbetat för Manfred Krankl på Sine Qua Non och det gjordes första gången 2012. Vi hade 2014 Andremily No 3 i våra glas, en cuvée av 89 procent Syrah, åtta procent Mourvèdre och resten Viognier som Jim köper från odlare i Santa Barbara County. Hälften av druvklasarna var hela med sina stjälkar och Syrah och Viognier samjästes, varefter vinet fick mogna i små franska ekfat (60 procent nya) under 23 månader. Hela idén låter precis likadan som den han arbetar efter med Sine Qua Non, och vinet ligger också i linje med dessa. Kul att igen få dricka det här ganska ovanliga vinet.  
 
Jag hade bara två ankbröst kvar, men det fungerade bra eftersom hela menyn utgjordes av smårätter. Brösten stektes till cirka 56 grader och fördelades sedan i sex portioner. Jag lade till lite konfiterad anka som skars i små bitar och ljummades upp i en sås av vitt vin, grädde och persiljestjälkar – en sås som såklart silades och smaksattes med nyskuren persilja, salt, vitpeppar och citronsaft, dessutom slängde jag i de återstående bondbönorna. Grönsaksgarnityret var enklast möjligt, klyftad sommarkål smörsauterades hastigt varefter den brändes under gasbrännaren. Slutligen en mörk tryffelsås till det hela.

Jag hade tänkt mig ett kraftigt vin till den här rätten och valde ett av mina favoritviner från Priorat i Spanien. Det kom från firman Mas Doix som etablerades 1998 men skrev sitt första vinmässiga kapitel redan 1850 då de skördade sina första druvor. År 1878 vann de silvermedalj i Paris för sitt vin, tio år senare guld i Barcelona, men så kom vinlusen och grusade framgången och odlingen lades mer eller mindre i träda kring sekelskiftet. Nästan ett sekel senare togs den upp igen och från de gamla vingårdarna började man göra moderna, djupa och intensiva viner som snabbt kom att räknas till de bästa i Spanien. Jag har nog druckit alla viner och årgångar de har gjort och jag är lika imponerade varje gång. Den 2005 Doix Costers de Vinyes Velles jag hade dekanterat var helt underbar, men trots sina snart tolv år fortfarande primärfruktig och mäktig med en liten blommighet och en känsla av krossad sten som är så typisk för Priorat. Tanninerna är betydande men väl integrerade i den yppiga frukten och de 15 procent alkohol som vinet har är också märkligt nog absorberade av frukten. Det här vinet görs i regel till 55 procent av Garnacha och 45 procent Cariñena från små knotiga stockar som är drygt 100 år gamla och inte ger mer än ett större glas vin per stock.

Ytterligare två viner gjorde ankan sällskap och båda kom från Cayuse Vineyards i Walla Walla i sydöstra Washington State. Det första togs med av Mr Z och bjöd på en superhärligt kryddig, nästan lite köttig och rökig doft i den djupa men faktiskt inte solmoget söta frukten. Den lilla nyansen av krondill som intressant nog är typisk för vinerna från Cayuse Vineyards fanns där och med den och pepprigheten gick jag först till Syrah som druvsort – men det var fel. Återstod egentligen bara Tempranillo, och det trodde jag själv inte på, och Cabernet Sauvignon, men då jag inte trodde att de kunde röra sig om firmans toppvin gick gissningen till Camaspelo eller Flying Pig. Det Mr hade skänkt upp var en 2011 Camaspelo, en cuvée dominerad av Cabernet Sauvignon med upp mot 15 procent Merlot som kommer från vingårdarna En Cerise Vineyard och Cailloux Vineyard. Det var verkligen roligt att dricka det här vinet, det var faktiska bara andra gången jag har sett det.
   Och det var såklart därför jag snabbt sprang ner i vinkällaren och hämtade upp en flaska 2009 Widowmaker, det exklusiva toppvinet av Cabernet Sauvignon som planterades 2000 i En Chamberlin Vineyard och som gjordes första gången 2002. Även om det här är ett högre rankat vin, är det inte ett fylligare vin, det är snarare mer elegant och komplext – en erfarenhet jag fick när jag förra året arrangerade en vertikalprovning av nio årgångar av det åtråvärda vinet. Frukten är i och för sig djup och intensiv, men det finns en finess och en bara en mild kryddighet i doften. Inte heller har det någon direkt påtaglig ekfatskaraktär och stilmässigt skulle jag nog säga att det har landat mitt emellan det klassiska Europa och det något mer uppkäftiga USA. Men så har ägaren och vinmakaren Christophe Baron sina rötter i Frankrike och det har såklart färgat hans egen filosofi och kultur en hel del.

Eftersom vi hade börjat sent på eftermiddagen blev middagen inte så sen att vi behövde stå över desserten, en annan vanlig effekt av de många rätter och långa vindiskussioner som präglar middagarna på Café Rotsunda. Jag ville göra det så enkelt som möjligt, det var ju trots allt en middag skapad i all hast av i stort det som redan fanns hemma eller snabbt kunde köpas direkt efter midsommardagen. Så det fick helt enkelt bli vanliga svenska jordgubbar som bara hastigt fick en smaksättning av apelsinlikören Cointreau och en gnutta socker. Gubbarna serverades sedan med lite lättvispad grädde (jag blandade i lite syrad grädde) samt två sorters eget gjord (såklart) glas, vaniljglass och polkagrisglass. Ett par flarn av mörk choklad med havssalt gav sista touchen.

Ett sött vin av yppersta kvalitet skulle göra desserten följe. Det kom från Neusiedlersee-Hügelland i Österrike, kring staden Rust vid den sydvästra delen av den stora sjön Neusiedlersee, och den förstklassiga producenten Weinbau Wenzel, som sedan många år tillbaka drivs av den fantastiskt skickliga Michael Wenzel. Han började arbeta med sin far Robert redan 1995 men 2002 blev hans första helt egna årgång. Det var därför extra kul att få servera 2002 Ruster Ausbruch Am Fusse des Berges som jag köpte på egendomen för säkert tio år sedan. Jag minns inte längre cuvéen, men troligen en blandning av Weissburgunder, Gelber Muskateller och Chardonnay, eller något liknande, fullkomligt ansatta av botrytis och vinifierade med varsam hand i både ståltankar och små ekfat.
   Vackert gyllene, rik av honung, aprikos och torkad frukt samt söt citrus i doften, fyllig och len i smaken med en påtaglig sötma och elegant balanserande syra. Ett helt fantastiskt vin som slukade jordgubbarna med hull och hår – och oss också för den delen. Vilken praktpjäs!
   Typ så kan man göra en riktigt härlig middag med kort varsel … under förutsättning att man är så förberedd och planerade som värden på Café Rotsunda är när man ”får oväntat besök”.

Summering: 6 gäster, 9 viner och 36 Riedelglas

En snabbis i Barcelona i slutet av juni

$
0
0

Ibland slumpar det sig så att jag bara hamnar någonstans och den här gången var det en snabbis i Barcelona som stod på menyn eftersom jag hade fått möjlighet att närvara på 15-årsjubileumet av The Worlds 50 Best Restaurants. Snabbt in, ett föredrag med lunch och därpå en middag, sedan hem igen. Men det blev ju först en sen kväll på staden efter att planet landade vid 21-tiden på kvällen. Jag tog mig till Hotel Alexandra på Carrer de Mallorca 251 alldeles intill Rambla Catalunya, som hör till den amerikanska kedjan Doubletree (ingår i Hilton) men visade sig vara trevligt, fräscht och en aning mer sobert än mina upplevelser av de amerikanska förebilderna. Hungrig var jag, så det blev en snabb incheckning och sedan iväg till Restaurant Gaudis som ligger på Carrer darrig 231 ungefär tio minuters promenad iväg, en restaurang som enligt utsago skulle ha bra tapas.
   (Det var ett trevligt dunkelt men för bilderna väldigt svårt ljus där jag satt, därför blev bilderna inte så bra).
 

Som vanligt förväntar jag mig inga underverk av vinlistan på mer vanliga restauranger i Spanien, ens så trevliga och ambitiösa som den här, och det var väl också ungefär så som det var här. Men för fjuttiga 28 euros hittade jag en rätt trevlig 2016 Petites Estones Garnacha Blanca från appellationen Terra Alta och producenten Vinos de Mas Sersal, en av alla hundratals och åter hundratals små spanska firmor som jag inte tidigare har bekantat mig med. Vinet var absolut inte enastående, det kan man inte vänta sig i den här prisnivån, men det var riktigt gott, rent fruktigt med nyans av vita persikor och citronskal, en liten mineralitet som bidrog till den fräschör som syran (måttlig och tillräcklig) inte tillför vinet. De 14 procent alkoholen som etiketten vittnade om, såg jag inte röken av.
   Det är gjort uteslutande av Garnacha Blanca, eller Garnatxa Blanca som de föredrar att skriva här i Katalonien, skördade i små korgar och sedan varsamt hanterade till vineriet, där de pressades långsamt under sex timmar för att ge musten en liten skalkontaktskänsla innan musten jästes vid 16 grader under närmare tre veckor i ståltankar. Lite sedvanlig kylstabilisering och filtrering ingick också i receptet. Totalt sett 10 000 flaskor blev det, 9 999 blev kvar till resten av världen sedan jag hade satt i mig min allokering den här kvällen. 
 

Min första smårätt var friterad bläckfisk med riktigt fin textur, tack och lov utan den sedvanliga frityrsmeten som gör det hela så fett, och bara serverat med citron (gott med en fin syra till det friterade) och en mild vitlöksmajonnäs som på inget sätt tog över den delikata smaken av bläckfisken.
 

Näst på tur stod fyra stadiga croquetas fyllda med krämig béchamel och finskuren jamón iberico. Supergoda, såklart. Och helt rätt till mitt vita vin ska tilläggas, även om jag för stunden satt och tänkte lite på en snustorr ljus sherry av typen manzanilla eller fino.
 

Pimientos del piquilloär små söta röda paprikor som eldats, skalats och sedan fyllts med en krämig stuvning av köttfärs och enligt menyn med en touch av tryffel. Någon tryffel hittade jag inte, men det var gott ändå.
 

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den sista tapasrätten, dados de solomillo med vitlök och olivolja, men till storleken hade den helt utan klagomål passerat som en fullgod varmrätt i Sverige. Det var säkert 180 gram oxfilé i små fina bitar som hade stekts hastigt i olivolja med skivad vitlök och sedan serverats med stekskyn med oljan. Ett litet pikant inslag noterades, och så hittade jag de små soltorkade chilefrukterna av typen piri piri. Supergott.
 

Att jag beställde in ett vitt vin var dels för att jag hade valt en bläckfiskrätt som huvudrätt (som om en sådan behövdes efter oxfilén) och för att vitt vin generellt sett är bättre till spanska tapas än vad rött vin är, dels för att det händer så kolossalt mycket i den spanska vitvinskulturen. Just nu håller jag den utvecklingen som mycket mer intressant än den som händer på rödvinsfronten.
   Bläckfisken kostade 25 euros av sades vara restaurangens specialitet, men den var egentligen inte annan än den typiska grillade och skivade bläckfisken som serveras på stompad potatis med olivolja och torkat, lättrökt paprikapulver. Gott, men inte speciellt. Till vinet precis exakt det jag hade hoppats på – gott som synden!
 

När jag frågade om notan fick jag snabbt till svar att servitören och kocken ville bjuda på en stänkare. Det märkliga var att han frågade mig om jag ville ha en Limoncello eller en orujo (spansk druvsprit bränd av skalen). Men vad fan, Limoncello är ju för tonåringar med backslick och pikétröjor, här sitter jag tjock och god utan lugg med kavaj och snusnäsduk … såklart det måste bli ett glas orujo.
  ”Från Galicien?”
  ”Självklart, vi skulle aldrig servera lokal orujo, den går inte att dricka, min fina herre måste ju ha en god orujo, då blir det från Galicien.”
   Sagt och gjort, glaset kom in och jag drog det i två munnar, den första för att smaka på druvsötman och blommigheten, och den eldiga alkoholen som troligen var minst 42 procent, den andra för att det är så skönt med en värmande stänkare som avslutning på en trevlig måltid.
   En intressant reflektion: i Spanien får man en stänkare som tack för att man är en god och trevlig gäst, i kommunistlandet Sverige får man överhuvudtaget inte bjuda på alkohol eftersom den bjudna då per automatik dör i alkoholism (intressant slutsats faktiskt), däremot kan man få en kopp kaffe gratis … men bara om man är missnöjd.
 

Tillbaka till Hotel Alexandra som skulle vara mitt hem två nätter och där en snabb nattfösare i baren. Är man i Spanien är det nämligen ett allvarligt tjänstefel att inte dricka nationaldrycken Gin Tonic. När jag är här dricker jag lokalt – det ska man för övrigt alltid göra när man reser för att bevara den lokala kulturen och försäkra sig om att lokalbefolkningen har möjlighet att tjäna sitt uppehälle i sitt hemland, i sin kultur, hos sina familjer.
   Okej, tillbaka till baren på hotellet. En rejäl gin tonic, gjord av den spanska Gin Mare, som har en unik medelhavsinspirerad smaksättning med rosmarin, lagerblad och oliver, utöver de självklara enbären. En stor kupa isades noggrant tillsammans med en kvist rosmarin för att sätta doft, kvisten togs sedan bort och allt smältvatten likaså, sedan slogs en rejäl slurk gin i som fick dra med lite ny rosmarin, två zest av lime och ny is, innan lite helt vanligt Tonic Water toppades upp. Uppfriskande, läcker och riktigt jävla god!
 

Mitt på dagen tillbringades i celebert sällskap när Pellegrino The Worlds 50 Best Restaurants arrangerade ett seminarium om kockar igår, idag och i framtiden med fokus på de prisvinnande restaurangerna. Medverkande talare var Ferran Adria (El Bulli, vinnare fem gånger), René Redzepi (Noma, vinnare fyra gånger), Joan Roca (El Celler de Can Roca, vinnare två gånger), Massimo Buttura (Osteria Francescana) och Daniel Humm och Will Guidara (Eleven Madison Park, vinnare en gång). Det är alltid superintressant att höra genuina yrkesmänniskor, deras passion, vad som driver dem, vad de söker och hur de ser på framtidens restaurang. Egentligen borde man spela in intervjuer med dem och spela upp dem för alla studenter på restaurangskolor, de talar om nutid och framtid medan svenska restaurangskolors gamla och inte uppdaterade lärare fortfarande lär eleverna att göra Rhode Island-dressing och bryta serveretter trots att sådant inte gäller på restaurang 2017. Nej, ett föredrag som detta ger hopp om framtiden för vår stenhårda och utsatta bransch och vi måste ta den här kunskapen till Sverige innan svensk restaurangutbildning och med det framtiden i branschen kollapsar totalt.
 

Därefter blev det stort tapaskalas på den fantastiska terrassen till W Hotel nere i hamnen. Jag kastade mig direkt på en av alla dryckesbufféer, den som hölls av den utmärkta producenten av cava, Gramona, en firma som har en historia som tar oss tillbaka till 1850 här, långt innan mousserande vin var typiskt för Penedés. Bakom firman står familjen Battle som grundade sin bodega 1881, alltså tre decennier efter att deras far hade börjat odla vin åt andra markägare. De mousserande vinerna började tillverkas på 1940-talet och under 1950-talet lades grunden till de långlagrade buteljeringarna som idag är firmans signum. Man har sina vingårdar i det högre och svalare Alt Penedés och odlingen sköts idag helt biodynamiskt.
   Jag började med deras 2013 Imperial Gran Reserva Brutsom är en cuvée av 50 procent Xarel-lo, 40 procent Macabeo och tio procent Chardonnay som lagras i minst 36 månader innan dégorgering och ges en dosage på åtta gram per liter, vilket är förhållandevis lite för en cava. Det här var lika gott och uppfriskande som lättdrucket, men det hade också en seriös frukt, massor av citrus, en god fräschör och en nästan helt torr smak som jag uppskattade och som kom att bli vägledande i mitt val av drycker till alla de innovativa och högklassiga tapas som serverades.
 

Självklart serverades jamón iberico de bellota av superkvalitet 5J (cinco jotas, lagrad i över två år) i stora lass hela eftermiddagen, perfekt rumstempererad och nötig med den rätta nivån av sälta, dessutom god lomo (en smakrik lufttorkad saltad fläskfilé som har en mild smaksättning av rökt och torkad paprika) och till det pan con tomate.
 

En av favoriterna var en tartar av fast vit fisk med hög umamismak som serverades med en kaspisk kaviar (Dos Palillos Imperial Selection), två sorters fish sauce(kockarna hade tagit med krus med sås under jäsning så vi fick titta och lukta) och en olivolja mixad med shisokrasse. En underbar och exklusiv tapas.
 

Efter att den världsrevolutionerande restaurangen El Bulli lades ner har matvirtuosen och kocken Ferran Adria lagt all fokus på utveckling av råvaror, gastronomi och hållbarhet inom restaurang. Idag är drygt 70 personer verksamma inom forskning och utbildning vid hans El Bulli Foundation och El Bulli Lab och några av kockarna därifrån serverades två sorters ostron. Den godaste av dem var ett riktigt matigt ostron som serverades färskt men delat med en mild kalvragu och lite havskorall.
 

I sommarvärmen (över 30 grader) kunde jag inte motstå det vackert rödfärgade ölet Malquerida Roja Fresca från det lokala bryggeriet Estrella Damm, som de ha gjort i samarbete med Ferran Adria. Det är i grunden ett lika lätt, neutralt och törstsläckande lageröl som deras övriga öl, men den är smaksatt (och färgad) med röd citrus och hibiskus till en fint fruktig och blommig karaktär, men fortfarande absolut torr smak. Kul, uppfriskande och rätt gott utan att vara märkvärdigt. Dessutom snyggt och lite uppseendeväckande. 
 

Jag gick dock tillbaka till cava från Gramona, men nu deras 2009 Illustros Gran Reserva Brut Nature som görs till 75 procent av Xarel-lo och 25 procent Macabeo. Den här cavan hade lagrats i 84 månader på sin jäst innan dégorgering, vilket gör det till en av de längst lagrade mousserande vinerna i Spanien. Med det hade vinet vunnit ett större djup med mer jästiga toner som drog åt rostad vitt bröd och rostad mandel, men det var fortfarande lika friskt som den yngre versionen och var dessutom torrare med sin dosage som ligger strax under tre gram per liter.
 

Från Suculeat Restaurant kom små helt fantastiskt grillspett av bläckfisk, perfekt tillagade så att de fortfarande var saftiga och nästan lite sötaktiga med finskuren söt paprika, schalottenlök, citrus och lite grand av någon slags sötsyrlig frukt (typ persika eller mango). Försvinnande gott, det blev två spett.
 

Samma kockar gjorde också en helt magisk tapas i form av en mild och något fet fisktartar som bäddades in av bläckfiskbläck svartfärgad tempura för att sedan friteras och serveras med en saffransmajonnäs och ett lätt rostat pinjefrö.
 

Innan jag lämnade det stora kalaset knep jag åt mig en helt magisk cheesecake gjord av Albert Adria från Elbarri i form av en liten fin ost i pappersform. Den var krämig som en brûlée och helt underbar.
   Med alla dessa ”redovisade” tapas och minst lika många lika innovativa och underbara tapas till visade man med råge och lite därtill att den spanska gastronomiska utvecklingen aldrig står still. Den är i ständig rörelse framåt, mycket tack vare kockar som Ferran Adria och Joan Roca, och många fler tillsammans med dem. 
 

Bara ett stenkast från mitt hotell ligger La Vinoteca Torres, en trevlig vinbar och restaurang som Miguel Torres med familj öppnade för några år sedan. Jag gick hit dels för att maten är helt okej, dels för att det finns en del goda viner här och dels för att det låg så praktiskt till. Någon riktigt stor middag var jag inte ute efter, jag ville mest ha något gott att äta och lite trevlig atmosfär. För måttliga 6:50 euros tog jag in ett glas 2016 Fransola från Torres (såklart), sedan länge favorit i listan av vita viner från Torres. Vinet kommer från en vingård med rödaktig jord på 550 meters höjd i det lite svalare Penedés, ett perfekt läge för att vinna den fräschör som det här vinet alltid har. Eftersom det görs till drygt 90 procent av Sauvignon Blanc har det den typiskt gräsiga och blommiga druvkaraktären, liksom en slags sötaktig med också frisk ton av citrus och passionsfrukt och såklart en lätt till medelfyllig kropp med frisk syra. Resterande mängd druvor är den lokala blommiga Parellada som också tillför blommighet och fin frukt. Jäsningen i ekfat har bidragit med en liten vaniljsötma … ja, det här sammanfattar väl det lättdruckna och goda vinet väldigt väl. Det blev faktiskt påfyllning i glaset, 6:50 euros är ju en struntsumma när man är sugen på något gott.  
 

Första rätten var en bakad aubergine med rostade frön och pumpakärnor samt lite brödkrisp och till det ett krämigt skum av blåmögelost.
 

Jag beställde också in ett glas 2014 Milmanda (10 euros) som är Torres vin av Chardonnay från en högt belägen vingård i appellationen Conca de Barberá intill Priorat. Det här vinet har man gjort sedan 1985 och jäst i franska ekfat med regelbunden bâtonnage har det en ganska typisk karaktär av just fatjäsningen – men mycket mindre idag än på 1980- och 1990-talen. Jag minns inte exakt när man började gå åt en lite större elegans med mindre ekfat, men idag är vinet mer byggt kring en förhållandevis djup och inställsam gularomatisk fruktighet med en viss smörighet men för övrigt ganska finstämd och elegant kropp med god snarare än frisk syra. Och med en förnimbar men inte tydlig ekfatskaraktär.
 

Jag hade kvar lite av Fransola när chardonnayvinet kom in och jag drack de båda till tartaren av tonfisk med en lätt asiatisk touch tack vare avokadokrämen med smak av wasabi, som gav en liten kryddighet till rätten. Kanske var Fransola det bättre och mer eleganta vinet till tonfisken, men båda vinerna fungerade helt klart bra till. De små kulorna av svagt sötaktigt marinerad gurka i rätten var faktiskt till stor del nyckeln till att de rikare fruktiga chardonnayvinet lirade bra i mötet.
 


Det fick bli en liten rätt till – helt ärligt var det återigen ganska stora rätter för att vara tapas, i min mening mer ämnade att delas på två än att beställas in som tapas för en person. Det blev en helt underbar tortilla av potatis, zucchini och, som det stod på menyn, lokala lantägg. Till det lite pan con tomate, bröd med olivolja och tomat med lite salt på toppen. Superbt. Det här kan jag äta varje dag.
 
Jag avslutade min tidiga middag på La Vinoteca Torres med ett glas 2012 Mas La Plana Cabernet Sauvignon(15 euros glaset!), det världsberömda vinet från den 29 hektar stora vingården(planterad 1966 och 1984) intill vineriet och Miguel Torres privata hem som med årgång 1970 (första årgången) tog hem titeln ”Världens bästa vin av Cabernet Sauvignon” i rätt hård konkurrens med bland andra 1970 Grand Vin de Château Latour (som kom tvåa), 1964 Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande 1964 (trea) och Château Mission Haut-Brion (fyra). Med ålder har vingården utvecklats riktigt bra, man finner en lite större intensitet men därmed sagt inte större fruktsötma i de moderna årgångarna, dessutom har vinifieringen och fathanteringen förfinats avsevärt.
   Vinet i mitt glas var busungt på gränsen till oförlöst, det hade en tydlig mörk bärfruktighet, en släng av svarta vinbär låg närmast till hands att ta till som beskrivning, det finns nyanser av cederträ och ungefär samma steniga jordighet jag brukar finna i en del viner från vulkanisk jord i Napa Valley, dessutom en lätt vanilj- och chokladkryddig nyans av de helt nya franska ekfaten, som just nu fortfarande har en plats i doft och smak. Det är ett verkligt gott vin, redan nu, men fick jag ge ett råd är det att låta vinet bli cirka fem år till innan korken dras ur flaskan.

Ett par luncher i Chablis i början av juli

$
0
0

 
Äntligen tillbaka till Chablis, den årliga resan då senaste årgången ska utvärderas, den här gången den sett till odlingen komplicerade men till vinkvaliteten superba årgången 2016. Det är alltid lika intressant att lyssna runt bland folk, både i branschen och utanför, hur de talar om årgångar. Med risk för att verka präktig och vara en fånig besserwisser, vill bestämt säga att det mesta som sägs om årgångar hit och dit saknar relevans. Man verkar nämligen vilja såga en årgång för dess väder enbart, som 2016 i Chablis och 2004 i Bourgogne, eller höja den skyarna för att en vintidning hyllar den, som 1997 i Napa Valley (medan den mycket mer balanserade 1998 sågades vid fotknölarna). Man vill också såga en årgång för att den gav för liten skörd, eller för att den gav för stor skörd, att den var för kall eller för varm. Och så vidare. Men väldigt få bedömare lägger manken till att verkligen prova det som landade i flaskorna. Skickligt hantverk, tekniskt kunnande, känsla för detaljer och en vansinnigt noggrann selektering av druvor leder även i den svåraste av årgångar till riktigt bra viner. Således har jag druckit helt magiskt bra viner de flesta ”dåliga” årgångar, likväl som undermåliga viner i de allra ”bästa” årgångarna. Jag berättar gärna om årgången som sådan rent generellt, men jag vet att varje del av ett distrikt och till och med varje vingård i ett distrikt har haft sina fördelar och nackdelar nästan varje år. Lägg därtill varje odlares skicklighet, och alla former av bedömningar av en årgång som helhet faller hårt som ett korthus i blåst.
   Men visst, 2016 i Chablis är generellt sett ett väldigt bra år, sett till alla de viner jag har provat, men lyssnar man på odlarnas berättelser om hur säsongen var och hur lite vin som gjordes, är årgången minst sagt katastrofal och den allra värsta som Chablis har skådat … någonsin!

Lunch på en vingård kan vara det trevligaste som finns. När jag reser runt vill jag hålla luncherna så enkla och korta som möjligt. Att slösa bort dyrbar provningsmöjlig tid under lunchtid för att äta känner jag inte för. Äta kan jag göra snabbt, och då gärna tillsammans med vin. Annars vill jag från morgon till sen eftermiddag vika tiden till att prova vin – det är ju därför jag reser till vinland.
   Men lunchen på Château de Maligny med Jean-Paul Durup på den anrika 208 hektar stora firman Domaine Jean Durup som i mångt och mycket på 1970-talet bidrog till att Chablis faktiskt kunde utvecklas till det fantastiska vindistrikt det är idag.
   Lite ost, helt enkel, som Emmental och Brillat-Savarin och en annan mild komjölksost i stil med Brie. Tre perfekta ostar till chablisviner.

Och så lite charkuterier; en underbar kokt skinka, en fin saltad och lufttorkad skinka, lite salami, en stor skiva gåsleverterrin, en underbar lantterrin och en len rilette av griskött. Därtill stora, nygräddade och saftiga gougères.

Domaine Jean-Durup gör en stor mängd viner under olika serienamn, vi fokuserade på vinerna från en av deras bra egendomar, l’Églantière. Det blev väldigt många viner, men tre av dem vi hade till lunchen var tre olika tappningar av kvalitetsnivån chablis. Alla tre är liksom firmans andra viner jästa i ståltankar, ek anser man döljer vinernas mineraliska kvaliteter och därmed reducerar känslan av unik terroir. Unik terroir var det dock frågan om i följande tre viner.
   Det första av dem var 2015 Chablis Vigne de la Reine, som kommer från en vingård i Vau Mignotte strax utanför hembyn Maligny i nordvästra Chablis. Doften var återhållen och knuten, tydligt mineraliskt och nästan lite örtig på det sätt som vinerna från 2004 var i sin ungdom och smaken var absolut knastertorr och mineraliskt stringent med en för årgången oväntat frisk syra. Livligt och med god energi, och helt klart i överkant av den kvalitet jag vanligen väntar mig på nivån chablis.
   Vinet intill kom bokstavligen från en vingård intill, bara 200 meter ifrån i den lilla dalgången Vau Martin. Gjord på samma sätt, denna 2015 Chablis Carré de César, ändå väldigt olika. Visst fanns här samma mineraliska och örtiga spänst, men djupet var större och kroppen lite fetare, trots det måste jag säga att det var ett mer stramt strukturerat vin, kanske också ett litet steg mer imponerande.
   Det vin jag tyckte allra bäst om var dock 2015 Chablis Marche de Roi, som kommer från en ganska brant och faktiskt sydostligt exponerad sluttning (ovanligt för chablis, så gott som alla sådana sluttningar är klassade som premier cru) i en smal dalgång mellan två förstklassiga premier crus, Montée de Tonnerre i väster och Mont de Milieu i öster. Mer eller mindre hela dalgången ägs av Jean Durup och han gör ett par viner härifrån. Det här vinet är det bästa, det har samma härligt mineraliska struktur och spänst som de två tidigare vinerna, men en fetare och djupare kropp, lite högre syra och längre smak. I stort sett ett litet hopp upp i alla discipliner.

Visst provade vi ett flertal trevliga och bra viner på nivån premier cru också, men jag blev faktiskt än mer imponerad av instegen. Så det blev såklart ytterligare ett vin på nivån chablis, ett helt underbart sådant, 2015 Chablis Vieilles Vignes. Det är i sig inget unikt med gamla vinstockar, men man måste bestänka att Chablis höll på att försvinna från jordens yta efter först vinlusen, sedan de två världskrigen. Gamla stockar här i Chablis är de från 1970-talet!
   Det här vinet kommer från tre vingårdslotter, den ena planterad 1942, den andra planterad så tidigt som 1926. Den tredje lotten planterades 1906 och är idag den äldsta vingårdslotten i Chablis. De gamla stockarna förklarar en hel del av vinets djup och densitet, men alltjämt är vinet format av sin strama syra och tydliga mineralitet.

Väl tillbaka på vårt härliga hotell, Le Moulin des Roches (3 rum, underbart!), blev det eftermiddagsdrink på den soliga altanen. Vi hade nämligen varit smarta nog att köpa med oss en kall flaska 2015 Chablis Premier Cru Vaillons från Domaine William Fèvre, en firma som aldrig gör en besviken. Årgången är lite större än de klassiska 2010, 2012 och 2014, men tack vare att vinet är ung är det ordentligt stramt hållet. Frukten är dock fin, and aning blommig och ljust fruktig i både sval (citrus) och lite solig stil (vit persika), men allra mest njöt av den påfallande fräschören i vinet nu på den solvarma terrassen. En utmärkt upptakt på den stundande middagen.
 
La Chablisienne är traktens kooperativ, etablerat 1923 som ett led i att få vinodlingen att överleva i det kristyngda Chablis. Idag har man 255 medlemmar med totalt 1 258 hektar vingård, man är således en mycket tung spelare i Chablis som totalt sett har 5 539 hektar vinodling. Med ett i flera decennier omfattande kvalitetsarbete har man intagit positionen som landets allra bästa kooperativ och här i Chablis vill jag gärna räkna in dem till en av de bättre och mer pålitliga producenterna totalt sett. Här blev det som vanligt en omfattande provning, produktionen är stor och vinlistan lång, men det blev också en väldigt lättsam och trevlig stående lunch i direkt anslutning till provningen. Små krustader med tartar av vit fisk, en annan med lax, en tredje med kaviar, därtill små crostini med anklever och lantterrin, med mera. Dessutom lite ost efteråt. Enkelt, tidseffektivt och gott.

Det blev lite återbesök till provade flaskorna och jag kunde inte låta bli att slå upp ett glas av den alldeles utomordentliga 2015 Chablis Les Vénérables, som görs från de äldsta vingårdslotterna som medlemmarna i La Chablisienne har. En del stockar är mellan 80 och 100 år gamla. För att vara en ”vanlig” chablis, har det här vinet en ovanligt djup och fet doft och smak, dess doft är tydligt märkt av den jordiga mineralitet och komplexitet som oftare är mer typisk för viner på nivån premier cru. Och såklart har vinet en stramhet och en frisk syra. Det är utan tvekan det bästa av de sex viner på nivån chablis som görs på La Chablisienne och det härliga med den här specialtappningen är att det är en så pass stor cuvée att man lätt kan få tag på den. Ett bra år gör man nämligen 260 000 flaskor av det!

Kooperativets medlemmar har ägor i nästintill varje förstklassig grand cru och premier cru, och ett av mina favoritviner från kooperativet är det från Valourent, en premier cru som tyvärr inte är särskilt omtalad – märkligt med tanke på dess utomordentliga kvalitet, och dess unika läge direkt i anslutning till sluttningen med grand crus, på den nordöstra sidan. Vi hade provat 2015 Chablis Premier Cru Valourent och hade inte behövts någon förklaring till vinets personlighet, ”som en blandning av finessen i premier crus och tyngden i grand crus”, eftersom det var precis exakt så som vinet både doftade och smakade. En god tyngd, ett djup, en fetma med inslag färska matiga ostron och en ljuvlig frisk fruktighet med nyanser av vit persika, därtill den typiska jordighet och kritighet som den för Chablis så karaktäristiska jorden ger i sina finaste viner. Ungt, helt klart, men tack vare den yppiga och djupa kroppen riktigt gott att dricka redan idag.
   Ett annat av favoritvinerna är det från Montée de Tonnerre, som ligger öster om sluttningen med alla grand crus. Här är jorden mager och stenig med ett ordentligt inslag av den fossilrika typen kimmeridge och den markerar tydlig plats i vinet genom en påtaglig mineralisk karaktär och stramhet. Den 2015 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre vi drack var fullkomligt magnifik, såklart ung och stramt hållen, men breddad och balanserad med den årgångstypiska rikedomen tack vare sommarvärmen just det här året. Trots denna rikedom är vinet till bredden maxat av syra och fräschör och det är ett sagolikt gott vin. Att njuta av redan idag, men också över de kommande 20 åren.

Och på tal om 20 år, nästa vin vi fick frånLa Chablisienne var faktiskt (helt otippat) en 1998 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre. Det hade en vackert gyllenskimrande halmgul färg, en doft med tydlig mognad som gav uttryck i mandelnyanser, kanderade citronskal, gula äpplen och nygräddad brioche, men också med ett förstärkt intryck av den steniga kimmeridgejorden genom sina feta toner av musslor och köttiga ostron. Smakmässigt var vinet fortfarande torrts och stramt, syran var god och uppfriskande snarare än friskt stram, vilket troligen också berodde på att kroppen hade breddat sig och tagit större plats än strukturen under de nästan två decennier som hade passerat sedan födelsen. Intressant är att vinet absolut inte visade på oxidation och trötthet, bara på helt rimligt förväntat första mognad. Gott!

En firma jag har hållit av sedan mitt första möte med den i mitten av 1990-talet är Domaine des Malandes, som grundades av Lyne Marchive för 32 år sedan. Nu gör hon sitt sista år i ledningen, från och med 2018 är det sonen Richard Rottiers (som gör utmärkta viner i Beaujolais) och dottern Amandine som tar över. Självklart var en lunch med Lyne ett måste för att prata om allt som hade varit, tacka för en rolig och lärorik vänskap som har varat i två årtionden och även blicka framåt och undra vad hon ska ta sig för framöver. Det blev en hel del provande, men till lunchen plockade vi upp en 2009 Chablis Premier Cru Vau de Vey ur hennes privata vinkällare. Vinet var förslutet med skruvkapsyl, enligt Lyne den allra bästa förslutningen för de eleganta och transparenta chablisvinerna (jag håller självklart med, något annat går ju inte att göra), vilket också har bidragit till att bevara vinet väl. Det hade dock en mognadston i doften, en ton som egentligen vittnar om ett äldre vin än bara åtta år, men smakmässigt var vinet stramt och komplext och hade precis den friska syra och kritiga mineralitet som är väldigt typisk för den svala vingården Vau de Vey, även i så varma år som 2009.

Jag bör lägga till att det var över 40 grader varmt i Chablis de här dagarna och därför såg vi fram emot något svalt och fräscht till lunch. Det fick vi till förrätt, mogen men friskt smakande och framför allt kall melon (därmed dämpas upplevelsen av sötma) med krispig gurka och en ljuvligt krämig mozarella. Kanske inte bästa maten till chablis sett till melonens sötma, men just nu kändes det trevligt som tusan.

Vi fortsatte på temat Domaine des Malandes, men tog nu in en 2007 Chablis Grand Cru Les Clos, ett vin som också hade börjat visa en viss mognad. Min erfarenhet av vinerna från den här domänen är att de mognar en aning fortare än de från exempelvis La Chablisienne och toppfirmor som Raveneau, Dauvissat, Tribut och William Fèvre, men att de också (såklart) utvecklar en underbar komplexitet tidigt. Som väntat var den mineraliska strukturen fortfarande tydlig, kroppen nästan fet (lite grand samma känsla som när man äter ett riktigt matigt ostron) och frukten mer intorkad med nyanser av kanderade citronskal, torkat gult äpplen och kvitten. Fet, men absolut helt torr och till och med stram smak. Under en halvtimmas tid i glaset utvecklade vinet allt större komplexitet och även kraft, och det kom därför att fungera utmärkt till varmrätten.

Det blev en kalvschnitzel, först grillad och sedan bräserad i chablisvin och grädde tillsammans med smörstekta champinjoner. Därtill bara smörslungade haricots verts. En precis så rustik och enkel huvudrätt man kan förvänta sig som lunch i Frankrike.
   ”Enkel, vinanpassad mat, lika passande till vitt vin som till rött”, tänkte jag och precis så var det, vårt mogna vin från Les Clos fungerade precis lika bra som det röda som Lyne serverade.

Det röda kom från henne son Richard Rottiers, som sedan 2007 gör lite vin från ett par hektar arrenderade i Moulin-à-Vent i Beaujolais. Han sköter vingårdarna helt ekologiskt och göra verkligen bra viner som ligger i framkant och hör till det övre kvalitetsskiktet i trakten. Årgång 2016 blev dessvärre svår för honom på grund av en hagelstorm i början av juli, vid mitt besök hos honom strax därefter såg vingårdarna ganska medtagna ut. Därför blev jag väldigt glad över hans 2016 Moulin-à-Ventvar så fin som den var, medelstor och mörkt bärfruktig med en lätt vegetal kryddighet från de stjälkar som medföljer i jäskaret, fint mineralisk med en liten nyans av grafit och med en medelfyllig, fint strukturerad och elegant fruktig kropp. Super till kötträtten, och faktiskt också till den senare serverade osten.

Vi avslutade måltiden med en lokal komjölksost som jag faktiskt aldrig tidigare hade provat, men direkt satte upp på listan av ”måste ha” nästa gång det beger sig, nämligen Abbaye de Pierre-Qui-Vire. Den har ungefär samma fina kryddighet som en bra Pont l’Evèque, men samma milda smak och feta lena textur som Brillat-Savarin. Vilken briljant kombination!

Tillbaka till hotellet blev det återigen en svalkande eftermiddagsdrink på terrassen, nu från PattesLoup som är den bästa mer naturvinsorienterade producenten i Chablis. Utöver att Thomas Pico arbetar just med naturliga metoder, såklart helt ekologiskt i vingårdarna, med naturlig jäsning i bland annat cementägg och därefter ytterst liten svaveltillsats, är det intressant att han har ett par särbuteljeringar från väldigt okända premier crus. En av dem är den 2014 Chablis Premier Cru Beauregardvi hade köpt och kylt ordentligt innan vi njöt av den på vår solvarma terrass en eftermiddag. Just det här vinet kommer från en 1.20 hektar stor lott i den här vingården och det är jäst i neutrala 600 liter stora ekfat. Thomas, född 1984, gjorde sina första viner 2006 och med tio års erfarenhet i ryggen gör han betydligt bättre och elegantare viner än tidigare. Det här var precis det vi önskade, elegant och stramt med en sval och stram frukt och en underbar mineralitet. Det här vinet, och andra viner från Pattes Loup, blir det helt köp av till Café Rotsunda.  

Ett par middagar i Chablis i början av juli

$
0
0

En gång i tiden var det här en vinbar och restaurang som Michel Laroche hade dragit igång, sedan tre år tillbaka heter den Au Fil du Zinc och är den mest ambitiösa och bästa restaurangen i Chablis. Den ligger på 18 rue de Moulin mitt inne i Chablis och man tar sig enkelt gåendes hit från hotellen inne i stan, eller från de ställen man där man kan parkera bilen – dock inte utanför, där är det för trångt.
   Maten är inte direkt franskt, heller inte klassisk eller specialdesignad till vinerna från Chablis, men den är modern (ibland kanske med en känsla av 1990-talets nymodigheter) och kan ibland ha en del influenser från det japanska köket. Det är inte konstigt, den kvinnliga hälften av ägarparet är japanska och driver köket, den manliga hälften tar hand om matsalen och vinerna. Utöver maten är vinprogrammet väldigt bra, här hittar precis det man vill dricka från Chablis och även en del rara viner, och priserna är överlag mycket bra.

Här hade vi valt den fem rätter stora menyn, 45 euros per person, med tillägg sex euros för en liten osttallrik. Vi serverades först två amus, en liten spröd tartelett med rött paprikaskum med färsk vitlök, samt en kall rödbetssoppa med korianderolja, korianderblomma och en liten mozarella. Båda var fina och välsmakande, men kanske inte de spontana smårätterna till chablisviner.

Även om vinlistan innehåller en hel del annat än chablisviner är det som vanligt lokalt vi dricker. Vi väljer alltid sådana viner som är riktigt bra och som vi svårligen kan finna hemma i Sverige. Det första vin vi tog kom från utmärkta Domaine Laurent Tribut, en liten hantverksmässig producent som arbetar lika klassiskt och traditionellt som de toppklassade Domaine François Raveneau och Vincent Dauvissat, om än i mindre skala och utan deras imponerande vingårdutbud. Att det finns tydliga likheter med Vincent Dauvissat är inte märkligt, Laurent är nämligen gift med Marie Clotilde Dauvissat, syster till Vincent, och har lärt sig göra vin i deras familjekällare. Hans första egna årgång blev 1987 och sedan dess har Laurent Tribut varit ett aktat namn i Chablis. Vi hade hittat en 2014 Chablis Premier Cru Beauroy (42 euros på listan) som kommer från en 1.80 hektar stor äga planterad i fyra omgångar mellan 1979 och 1991. Liksom hans andra viner är det här jäst i äldre ekfat och sedan lagrat på sin jästfällning i dessa under fem sex månader innan det har dragit över till ståltankar.
   Till en början var vinet blygt och ganska återhållet, ungt och stramt hållet av sin syra och tydliga mineralitet. Av eken noterades såklart inget alls, faten är för gamla för det, men vinet har vunnit en liten krämig textur av fatlagringen. Med luft började en fetare och jordigare doft att växa fram, mer av kimmeridgejorden och en ljus äppelnyans och det intressanta var att vinet blev allt mer imponerande och läckert ju längre det stod i rumstemperatur. Ett bevis på ett vitt vins storhet. Vi njöt av vinet som svalt och stramt likväl som väl luftat och rumstempererat. Fem år till kommer jag ge mina flaskor som ligger och vilar i vinkällaren på Café Rotsunda.

Menyns första rätt var vacker, en krans av tunt skuren gurka fylld med en len gelé av tomatvatten (inkråmet av en tomat) och lite finskuren och i salt och färsk mynta rimmad gurka. På detta fint skuren bläckfisk och till det hela en kumminkryddad yoghurt och en mild doft av curry. En riktigt fin rätt som dock med myntan och curryn var ett litet steg för intensivt för de eleganta chablisvinerna.

Vinlistan på Au Fil du Zinc är riktigt bra och redan i den vanliga sektionen hittar man bredd och djup, särskilt om man håller sig lokalt till Chablis – vilket jag tycker att man helst ska göra om man kommer utifrån (lokalbefolkningen är förlåten om de väljer annat än Chablis). Man har också en liten avdelning med ”rara flaskor” av dyrbarare slag (exempelvis Dauvissat, Raveneau, Coche-Dury och J-L Chave) och från den får varje sällskap beställa maximalt en flaska. Kan tyckas märkligt med ransonering, men jag förstår idén – att låta den fina samlingen räcka över hela året utan att några få sällskap går fullkomligt bananas och länsar den snabbt.
   Härifrån beställer jag alltid något vin från Domaine François Raveneau, och priserna är smått larviga. För 53 euros tog vi in en flaska 2008 Chablis Premier Cru Chapelot, som fortfarande var ung och närmast knuten trots att det är den del av Montée de Tonnerre som har djupast jord och ger fetaste och mest tillgängliga viner. Men Montée de Tonnerre är just Montée de Tonnerre, den vingård som ger det allra mest strama vinet av dem alla i Chablis. Årgången är dessutom klassisk och det finns fortfarande en hel del mineraliskt motstånd och stramhet i smaken. Däremot växte vinet betydligt under de två timmar vi hade det i våra glas och i flaskan för kontinuerlig påfyllning, och med den ökade temperatur mot total rumstemperatur det slut hade. Ett så högklassigt vin som det här förlorar inte en sekund på rumstemperatur, det vinet tappar i kyld fräschör tar det med råge igen genom sin syra och mineralitet.

Vi hade de båda chablisvinerna sida vid sida under måltiden, som var riktigt fin men kanske inte helt byggd enligt chablisvinets grundläggande kropp, smakbalans och dofter. Ett exempel på det var den lilla sötma som kom från de perfekt solmogna persikorna i nästa rätt (sötman har en tendens att dölja vinernas delikata fruktighet och därmed lyfta fram syran och torrheten än mer). Inget ont om persikorna i sig, det var goda, men de hade också ett litet övertag över det lätt bakade ägget och den krämiga persiljesåsen och det smörstekta kantarellerna, däremot mötte de hastigt rostade nötterna helt perfekt upp den lilla jordiga nötighet som är typisk i chablisviner av så komplext slag som de vi hade i våra glas.

Varmrätten var också god utan att vara särskilt väl anpassad till chablisvinet. Jag ska inte bråka med Au Fil de Zinc, ambitionen med den här menyn är inte att rätterna ska passa till viner från Chablis, men det är intressant att notera att väldigt få restauranger i trakten faktiskt har mat som är helt perfekt anpassad till de eleganta vinerna från Chablis.
   Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om varmrätten. Visst var den god, men helt ärligt inte särskilt märkvärdig, mer som en god lunchrätt på en svensk restaurang. En god färsbulle av skuldra och lägg från lamm, en smörad lammfond med inslag av salvia och mynta och som tillbehör lite bakad tomat och bakad aubergine samt rostad potatis. Gott, javisst, men kanske inte vad jag väntade mig här.

Tre sorters ost, en mycket bättre kombination med vinerna. En mild och lätt syrlig getost i form av Saint-Maure, en len och färsk komjölksost av lokal typ som heter Le Tonnerre (den påminner lite om Soumaintrain) och en 18-månaders Comté. Perfekta ostar till våra viner.

Ungefär trekvarts bilväg utanför Chablis, genom lantligt landskap och små kalkstensgrå och närmast folktomma byar, där ligger den lilla byn Isle-sur-Serein. I sig är byn stentråkig, men här hittar man Frankrikes allra bästa franska vinlista. Den är tjock och tung och otymplig och kan bara överträffas i omfång av den tusentals djuplodade bibeln på La Tour d’Argent (som jag verkligen inte har någon enda millimeters önskan att besöka igen), men priserna i den slår precis allt som finns. Det är därför jag åker hit, gång på gång på gång. Fyrtiofem minuters resa till vinparadiset, det är liksom inte ens en resa. Välkommen till krögarparet Catherine och Alain Péchery och deras lilla familjeägda hotell Auberge de Pot d’Etain.

Maten är helt okej här, den har dessutom blivit bättre de senaste två åren. Vi tog in en meny för 50 euros och fick först in en riktigt god klassisk bisque av hummer som aptitretare medan vi botaniserade i vinlistan. I och för sig kan jag den kanske 1500 vinerna stora listan innan och utan, här finns allt jag vill dricka till priser som gör att jag verkligen kan dricka precis allt jag vill dricka. Man kan lugnt säga att vinlistan i sig är värd en helt egen resa, även om resan börjar i Stockholm och innefattar taxi till Arlanda, flyg till Paris, hyrbil i Paris och övernattning på hotellet. Och så återfärden såklart. Ju fler man är, desto billigare känns upplevelsen.

Ja, här dricker jag alltid vin från Domaine François Raveneau, alltid. Jag har nämligen inte råd att inte göra. Häromkvällen var jag ute med goda vänner i Stockholm, vi drack tre flaskor från denna nobla domän till ett pris motsvarande cirka 7 800 kronor. Här på Aubert Pot d’Etain får man minst ett dussin flaskor för samma pris!
   Den här kvällen hade vi spetsat in oss på 2005 Chablis Premier Cru Vaillons. Den serverades ur flaskan, helst hade jag nog velat få den dekanterad för luftningens skull, men temperaturen var närmast perfekt källarsval som den var. Snart tolv år gammal och fortfarande ung på gränsen till
oförlöst, stramt mineralisk och lite blommig med en finstilt fruktighet, en totalt sett mycket väl sammansatt doft och smak och alltjämt påfallande frisk och ostronsalt. Superbt gott, och godare ju längre vi hade vinet i glaset. Prislappen? Exakt 60 euros!

Samma sak här som på Au Fil d Zinc, vi väljer viner som kanske inte helt är anpassade till menyn eftersom vi beställer den mat som serveras och beställer exakt det vin (läs: de viner) vi tycker känns mest intressanta på vinlistan. Det blev hur som helst en skiva anklever till förrätt – det i sig är helt perfekt till chablisviner, vit bourgogne, champagne och vita viner i största allmänhet – och till det en kompott på fikon, som helt klart för söt för vår underbara chablis.

Inte heller den andra förrätten (vi tog olika rätter och delade dem mellan oss, så gör vi alltid för att få ut mer av restaurangbesöket) var särskilt lämpad för vinet från stjärnfamiljen Raveneau, den var helt enkelt lite för kraftig. Dock väldigt god! Lite konfiterade lår och mage av anka, brunoise av stekt chorizo, därtill strimlad bläckfisk och en buljong av anka med tomat i. Ja, du förstår, gott men inte chablisorienterat.

Visst är vinlistan fylld av viner från Chablis och resten av Bourgogne, men det finns enastående mycket bra viner från andra (franska) ursprung. Det första jag då gör är att bläddra fram till Rhône och där till Hermitage, Cornas eller Châteauneuf-du-Pape. Det blev (självklart) ett vin från Château Rayas, en egendom vars viner är sjukt svåra att få tag på och när man väl lyckas tvingas betala både två och tre och ibland fyra tusen kronor för. För 195 euros fick vi in en helt magnifik 2005 Châteauneuf-du-Pape Résérvé– och det är ju faktiskt ett erbjudande som inte går att motstå. Hundra procent Grenache från väldigt gamla knotiga stockar, hela druvklasar med varenda liten stjälk med i de öppna jäskaren av cement innan vinet dras över till gamla ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under ett och upp mot ytterligare ett halvt år. Och herre Gud vad gott det är, som ungt (yngre än tio år finns knappt) är det fortfarande intensivt körsbärs- och vildhallonfruktigt och det har den typiskt kryddiga och aromatiska känslan av stjälkarna och en drös sydfranska örter, samtidigt är det burgundiskt komplext med fina tanniner och märkligt nog en viss fräschör utan att ha en frisk syra. Det här var (som väntat) ett himmelskt gott vin och skulle växa till sig i intensitet, fruktighet, krydda och djup under de cirka 90 minuter flaskan varande.

Nu var maten i alla avseenden helt perfekt till vinet. Jag hade beställt in ett lammlägg som hade bräserat i buljong, rött vin och örtkryddor i sju timmar så att det formligen föll samman – sedan hade det pressats samman och serverades med sin goda buljong, en kräm av morötter, lite bakad tomat och krämig getost inrullad i tunna skivor zucchini och sedan bakad i ugn. En god rätt och som sagt riktigt bra till vinet av Grenache.

Rose hade tagit fågelvägen och fick ett stekt duvbröst och ett långsamt bakat lår av duva som serverades på en bädd av sauterad sommarkål med färskpotatis och bakad tomat. Också det här gott, och passande till Rhônevinet.

Och så osten såklart, den obligatoriska osten. Ingenstans i världen är de lika omfattande, snygga, lockande … och goda som i Frankrike. Således gick vi bananas på ostvagnen. Och det blev riktigt bra till vår kvällssvala, syndigt och sensuellt texturerad charmör från Château Rayas.

Michel Laroche hör definitivt till de levande pionjärerna och legenderna i Chablis. Med sin far Henri skulle han under 1960- och 1970-talen bygga upp Domaine Laroche och med deras framgångar skulle man tydligt bidra till att lyfta hela Chablis som region, lägg därtill hans roll som resande över hela världen och man får bilden av en sann ambassadör för Chablis. Vi har känt varandra i snart 20 år och ingen enskild person i Chablis har för mig varit lika betydelsefull i mitt arbete att lära mig allt om Chablis och dess vingårdar, att avkoda all terroir i Chablis, i mitt sökande efter chablisvinets innersta väsen. När han kontaktar oss för att bjuda på middag hemma, i all enkelhet, går det såklart inte att tacka nej. En kväll med Michel Laroche är alltid lika mycket nöje (kul, trevligt och gott) som nytta (man lär sig alltid något nytt). Sagt och gjort, hem till Michel Laroche för en riktigt god och rolig kväll.

För fem år sedan drog han tillsammans med sina barn igång den egna Domaine d’Henri, till en början med bara 8.00 hektar, efter två år hade det vuxit till 17.00 hektar och sedan 2015 har man 19.00 hektar. Den här kvällen började med en genomgång viner ur tank från det komplicerade året 2016, men måltiden bestod av färdiga viner. Allra först en helt suverän 2015 Chablis Premier Cru l’Homme Mort Vieilles Vignessom kommer från en vingårdslott planterad 1970 och som har jästs till 80 procent i ståltankar och resten i neutrala ekfat. Årgången är lite kraftigare än de mest klassiska, här finns en sådan kropp och ett djup som redan nu gör sig gällande, men ungt som det är har den friska syran och nästan saltkittlande mineraliteten ett stadigt grepp. Det här gillas och ska snarast köpas in när det släpps ut på fria marknaden!

Lite salta charkuterier fick göra chablisvinet sällskap och just sälta är den perfekta smaken för de lätta, torra och syrafriska vinet. Ostron är såklart ett annat lysande exempel på salt tilltugg.

Vi fortsatte på temat Domaine d’Henri, men tog oss nu till deras toppselektering från huvudläget Fourchaume, en av de allra bästa av premier crus i Chablis. Från en liten lott med stockar planterade 1937 av Michels far Henri, kommer det utomordentligt fina vinet 2015 Chablis Premier Cru Fourchaume Vieilles Vignes Héritage. Tack vare stockarnas ålder och därigenom det låga skördeuttaget, har vinet ett större djup än det från grannläget l’Homme Mort, det har också en liten större mineralisk snärt och en friskare syra, något som ofta är fallet med viner från gamla stockar. Jag har nyligen druckit de två tidigare lanserade årgångarna 2012 och 2014 (2013 gjordes inte vinet) och rankar det som ett av de finaste och mest eleganta vinerna i Chablis. Det här var första gången jag provade vinet från 2015 och det var en väldigt fin upplevelse. Också det här kommer att inhandlas.

Det skulle som sagt bli en middag i all enkelhet och därför hoppade vi rakt in i varmrätten när de två friska chablisvinerna var urdruckna. Som varmrätt blev det grillat ankbröst med en helt hoper av goda grönsaker (morötter, lök, bönor) och lite rostade mandlar. En god rätt, men inte den allra mest optimala till chablisviner.

Det var just därför vi hoppade över till ett par röda viner, förvisso lokala och i den lätta och bäriga stil som görs här uppe i norra Bourgogne. Det ljusröda, eleganta och friskt bäriga vinet, som hade fina inslag av ljusa körsbär och tranbär, kom från Dominique Gruhier i området Epineuil (en liten bit nordost om Chablis) där man har 24 hektar vingård med Chardonnay, Pinot Gris och Pinot Noir. Dominque är född i Tonnerre bara ett par kilometer härifrån och han tog i början av 1990-talet över de vingårdar som hans far tidigare ägde. En hel del bekymmer tog vid och först efter flera års arbete var Dominique på banan ordentligt 1999, men nu som en slags naturvinmakare. Efter bara några år tröttnade han dock på att vinerna var orena av brettanomyces och därför ändrade han riktning och ökade nivåerna av svavel något så att vinerna blev mer stabila. Odlingen har varit ekologisk hela tiden, men först 2010 började han processen mot certifiering, vilket man blev 2014. Michel hade nu hällt upp en svalt tempererad 2014 Bourgogne Epineuil, förföriskt lättdrucken och frisk med en liten kryddighet och lena tanniner. Ett ordentligt lyft från hans tidiga viner!

Vi höll oss kvar i det lokala och tog oss till den 300 hektar stora appellationen Irancy som ligger alldeles utanför Chablis, åt sydväst. Omkring 180 hektar är planterat med vin, så gott som bara Pinot Noir med ett litet inslag av den urgamla druvsorten César som får blandas i vinet om man vill.Maison de la Chapelleär en ung vinproducent, grundad 2014 i byn La Chapelle-Vaupelteigne (i Chablis) av Michels goda vän Grégory Viennes som är teknisk direktör på Domaine Laroche. Hans 2015 Irancyär uteslutande gjord av Pinot Noir och det är ett fint strukturerat, mineraliskt (man har samma jord som i Chablis, alltså kimmeridge) vin med en liten kryddighet från ekfat och med en ganska frisk syra. Det var lite mer komplext än vinet från Epineuil, dessutom en aning mörkare i frukten.

En liten bit ost blev det också, ingen fransk måltid är komplett utan ost. Vi fick en len och något syrlig färskt krämig ost vid namn Bouyguette, gjord av getmjölk och sedan inlindad i linne för att formas oval. Supergod. Jag hoppade över både brödet och fikonet och drack det ljust syrliga vinet från Epineuil till.

Avslutningsvis ett lite mer seriöst rött vin, från Domaine de Montille i Volnay nere i Côte de Beaune. Hur gott det än hade varit med de två nordburgundiska röda vinerna, kändes det härligt med ett vin med lite större djup och betydligt mer komplexitet i. Det fick vi med denna nu mogna 2007 Volnay Premier Cru LesTaillepieds, som kommer från en 0.78 hektar stor vingårdslott. En helt okej snarare än storartad årgång, riktigt fint drickmogen nu vid tio års ålder, men fortfarande spänstig med fin frukt. Slutet gott, allting gott med andra ord.  

Middag den 14 juli

$
0
0
 
Ungefär 5 000 kronor, alltså fem tusen kronor! Det var inte så mycket som middagen för två kostade. Femtusen kronor var däremot kostnaden för de två viner vi fick hälla ut i vasken till följd av C7H5Cl3O, eller 2,3,4-Trichloranisole som man uttyder den kemiska formeln, eller som vi på ren vinsvenska säger; korkdefekt. Få saker är så irriterande som just korkdefekt när man förväntansfull plockar fram en fin flaska man har sparat för en framtida middag, planerar en passande maträtt till, tempererar det rätt och sedan varsamt drar korken ur flaskan … bara för att upptäcka en dämpad fruktighet och den orena lukten av klor och dålig kork.
   Det här problemet har varit betydligt större tidigare om åren, jag skulle tro att närmare sju till tio flaskor av hundra var korkdefekta under 1990-talet. Tack vare forskning, noggrannare och mer effektiva metoder att kontrollera korkar och såklart en mycket bättre grundkvalitet på korkarna, har den siffran sjunkit till en eller kanske två orena flaskor av hundra. Men vad gör det när två av våra exklusiva viner den här kvällen visade sig vara drabbade av just dålig kork.

Vinerna ifråga var först en 2008 Château l’Evangile from Pomerol, ett förstklassigt slott som sedan 1990 ägs av Domaines Barons de Rothschild som också äger Château Lafite-Rothschild. Egendomens 22 hektar stora vingårdar är till 80 procent planterade med Merlot och 20 procent med Cabernet Franc och det är också i det häradet som cuvéen i vinet brukar ligga på. Hade det inte varit för korkdefekten, hade vinet uppvisat en djup och mörk frukt som nu vid nio års ålder hade börjat att utvecklas åt en första komplex nyans av jordighet och tryffel. Smaken var medelfyllig och sammetslen med fina tanniner, en liten mineralitet, en fin fräschör och en sett till totalen utsökt balans. Men, korkdefekt.
   Det andra vinet som var orent till följd av korken var 2002 Vecina från Bond i Napa Valley, ett druvrent vin av Cabernet Sauvignon från en sluttningsvingård strax nordväst om Yountville. Det här är i grunden ett mycket yppigare och djupare vin än det från Pomerol, men med några extra års lagring har vinet såklart tappat lite hull och vunnit en större finess. Vecina var tillsammans med Melbury vinerna som grundade Bond i årgång 1999 och det är ett vin som tack vare sin struktur behöver minst sju åtta års lagring från skörden för att börja öppna upp sig. Såklart hade jag sett fram emot denna nolltvåa – men den här gången fick den åka i vasken snarare än i gommen. Tyvärr!

Vi började kalaset på den solvarma uteplatsen med ett rejält glas svalkande Gin Tonic, gjord med lika delar av Thomson Gin och vanligt Tonic Water med zest av lime och en stjärnanis som krydda. Det här är en unik fransk small batch gin, tillverkad av druvor och smaksatt med 15 macererade och destillerade botanicals, däribland kaviar från Aquitaine (Bordeaux) och fina vingårdspersikor. 

Nästa Gin Tonic gick också lite grand utanför den klassiska normen. Jag hade gjort den med den spanska Gin Mare, en medelhavsinfluerad gin smaksatt med oliver, rosmarin, timjan och basilika, också den här med lika delar tonic men nu med Mediterranean Tonic Water från Fever-Tree. Jag spann vidare på medelhavskänslan genom att smaksätta min Gin Tonic med ett par blad av färsk rosmarin, lite zest av citron och en grön spansk oliv.

Själva middagen skulle bestå av tre rätter med varsin grillad forell till förrätt. Jag hade bara rensat forellerna och sköljt dem noga, sedan snittat skinnet på ett par ställen och saltat och pepprat dem ordentligt. I buken lade jag in kvistar av persilja, timjan och rosmarin, sedan band jag ihop forellerna. De vändes i grädde – en mycket bättre teknik än att vända dem i olja – för att de inte skulle fastna på grillgallret när de sedan grillades under kanske åtta nio minuter. Salt och peppar, lite citronsaft, sedan klart att serveras. Jag hade gjort en dillmajonnäs till, för övrigt inga andra tillbehör.

Fantomen hade tagit med sig en vit bourgogne, 2009 Criots-Bâtard-Montrachet från Domaine Fontaine-Gagnard, en totalt 12.00 hektar stor familjefirma i Chassagne-Montrachet som gör ett stort antal fina, djupa och mineraliska viner. Just det här vinet kommer från en 0.33 hektar liten lott planterad mellan 1930 och 1979 i denna totalt sett 1.56 hektar lilla grand cru som ligger i direkt anslutning till Bâtard-Montrachet. Det här vinet är jäst i lika delar nya och äldre 228 liter stora ekfat och visst finns det en liten fatkryddig nyans i doften och tack vare den något solvarmare årgången ett stort djup, men såklart också en klassisk kalkstensnyans som fundament i doften och smaken. Med luft blev det här vinet än mer komplext och den lilla skvätt som fanns kvar i flaskan dagen efter var verkligen läckert nyanserad och stram. Sjukt gott och inte minsta molekyl av premox heller för den delen!
   Tre timmar innan servering jag dekanterat en 2014 Hermitage Les Rocoules från den lilla förstklassiga hantverksfirman Marc Sorrel, som har sitt säte mitt i staden Tain l’Hermitage. Firman grundades 1928, men först 1978 buteljerade man sina viner under egen etikett och Marc Sorrel tog sedan över ansvaret 1982 från sin far Henri, som gick bort två år senare. Då hade man bara 2.00 hektar stora vingårdarsägor i Hermitage, vilka han senare kunde komplettera med ytterligare 2.00 hektar, och även små lotter i Crozes-Hermitage. Man gör två vita viner från Hermitage och den vi nu hade i våra glas görs till cirka 90 procent av Marsanne och resten Roussanne från i genomsnitt 50 år gamla stockar. Liksom det andra vita vinet är de här jäst i stora franska ekfat, inte ett enda av faten är nya (sådana finns inte i den lilla vinkällaren hos Marc Sorrel) och vinet får sedan en 18 månader lång uppfostran i faten.
   Det är ett underbart vin, fortfarande ungt och lite knutet, fint blommigt med en nyans av honung, citrusskal, en liten mandelnyans som med åren kommer att utvecklas till hasselnötter. Som väntat noterar man också en läckert stenig nyans. Klassiskt så det förslår och liksom den vita bourgognen hade det här vinet också blommat ut än mer i flaskan till dagen därpå.

Lamm skulle det bli till varmrätt. Jag hade köpt två fina bogar som jag kryddade på med salt och peppar, sedan stekte runt om i olivolja med vitlök i pannan, innan de bakades i 150 graders ugn under drygt två timmar med lite vitt vin, vatten, rosmarinkvistar och timjan. Stekskyn kokades hastigt ihop till en god sås och till lammet serverades sedan bakade tomater (vitlök, timjan, salt, peppar och olivolja), lite stekt sticklök och haricots verts. Vid sidan om serverades en kräm av getost med persilja, salt, peppar och citron.

Ja, så hade vi problem med våra valda röda viner, därför fick det bli plan B, dock en mycket bra sådan som lika väl hade kunnat vara en första plan. Jag dekanterade därför en veritabel hundrapoängare, 2002 Cabernet Sauvignon Hillside Selectfrån familjefirman Shafer Vineyards i Stags Leap District. Vinet görs uteslutande av Cabernet Sauvignon från en vingård med vulkanisk jord på den lägre sluttningen av Vaca Mountains alldeles bakom vineriet. Det här är ett seriöst vin, liksom firmans andra viner en praktpjäs med generös och koncentrerad frukt som nu vid en ålder på 15 år har börjat anta en lite mer elegant skepnad, fortfarande med en generösare frukt än vad mer klassiska viner skulle ha och med en väldigt fin tanninstruktur som nu har polerats av. Ett riktigt gott vin, fortfarande ungt (15 år på det här vinet är absolut rimligt) och massivt, men med elegans.

Mer finess och klassisk struktur hittade vi dock i nästa vin. Jag hängde på temat 2002 och Cabernet Sauvignon men tog mig allra längst upp i dalgången Napa Valley till enastående Chateau Montelena, vars viner är långlivade och klassiskt strukturerade. Såklart valde jag toppnumret 2002 Estate Cabernet Sauvignon som kommer från de bästa lotterna (planterade 1972 och 1974) av de 33.80 hektar som är planterat med Cabernet Sauvignon i de magra vulkaniska stenjordarna i de 42.55 hektar stora vingårdarna som ligger intill vineriet i Calistoga längst uppe i norra Napa Valley. Ett par procent av Cabernet Franc ingår alltid vinet, som efter jäsning har lagrats under cirka 20 månader i 225 liter små franska ekfat, men till skillnad från Hillside Select som är lagrat i helt nya fat, är bara omkring en fjärdedel av faten nya här. Stilmässigt är det här vinet stramare, mer elegant, det har förvisso en mörk och tät fruktighet men helt utan den solsötma man finner i vinet från Shafer Vineyards, det är dessutom påtagligt mer mineraliskt och mindre ekfatskryddigt. Och det är helt sagolikt gott. Tack vare finessen var det godare till den eleganta lammrätten.

Det blev en nätt liten ostservering också. En skiva brioche rostades i torr stekpanna och på den revs rikligt med 30-månaders Comté och över det australisk vintertryffel. Enkelt och gott. Jag själv tycker bättre om att dricka vitt vin till ost än rött, det röda har en tendens att ta över ostens elegans, dessutom vill jag ha svalka och fräschör i vinet till den feta ostan. Således åkte de kylda flaskorna från första serveringen fram igen. Fullträff!

Dags för ännu en kall Gin Tonic, nu gjord på klassiskt möjliga sätt med den utmärkta ginsorten Tanqueray No 10, som jag håller som en av de allra bästa, med lite citronzest och helt vanlig Indian Tonic från Schweppes. Och massor av is såklart.

Dessert och dessertvin glömdes faktiskt bort, men jag kunde inte låta bli att äta upp min beskärda del av det söta medan jag städade undan. En god chokladmousse med hallon.

Summering: 2 gäster, 4 korrekta viner, massor av Gin Tonic och 12 Riedelglas

Två dagar i Oregon i mitten av juli

$
0
0


Med omkring 100 resdagar om året är en inbjudan till en privat middag ”hemma hos” mycket mer personlig och trevlig än att sitta ensam på någon restaurang någonstans. Den här kvällen bjöds jag hem till den legendariska vinmakaren David Adelsheim i hans hus som ligger mitt i den egna Quarter Mile Lane Vineyard uppe i Chehalem Mountains. Det här var den första vingården som David planterade 1972 och han gjorde det framför allt med Pinot Noir med kloner han då inte riktigt visste vilka de var, men också med en liten lott med Sauvignon Blanc och Merlot och ett dussin andra sorter. Idag är denna lott omplanterad och det är numera enbart Pinot Noir som odlas här.
   David var en av de första vinodlarna i Oregon, bara tio år tidigare hade Richard Summers varit den första odlaren då han drog igång sin Hillcrest Vineyard med Vitis vinifiera och snart anslöt sig även David Lett med sin Eyrie Vineyard och Dick och Nancy Ponzi med sin Ponzi Vineyards till skaran av pionjärer.
  ”Vi var inte flera vinproducenter i Oregon vid mitten av 1970-talet än att vi kunde samlas kring ett lite större köksbord”, berättar David Adelsheim när vi står i hans kök och småpratar medan han iklädd förkläde lägger sista handen vid råvarorna till kvällens middag.
   Bordet var dukat för tre, utöver mig själv och David också hans hustru Eugenia Keegan som är ansvarig för alla de vingårdar (totalt 284 hektar) och vinfirmor (däribland Gran Moraine, Penner Ash Vineyards och stora Willakenzie) som ägs av imperiet Jackson Family Estates. Utsikten kunde man verkligen inte klaga på, solnedgång över Quarter Mile Lane Vineyard och dalgången nedanför appellationen Chehalem Mountains.

Även om dagen inte hade varit påtagligt varm, kändes det ändå uppfriskande med ett glas kyld rosé som aperitif. Den kom i form av en 2016 Willamette Valley Pinot Noir Roséfrån Adelsheim Vineyards (såklart), jäst i ståltankar efter att musten har fått upp mot 18-20 timmars skalkontakt till en vackert rosa färg. Det är en charmerande rosé med fin smultron- och hallonfruktig doft och lika charmig smak som dock är torr och bjuder på en trevlig syra. Inte stort, men gott och funktionsenligt.

Willamette Valley är en av de viktigaste och även bästa producenterna av hasselnötter i världen. Innan vinet tog över här var i stort sett all odlingsbar mark på flacklandet planterad med hasselnötsträd. Än idag är det så och odlingen av nötter växer faktiskt, de små och ofta knotiga träden täcker stora arealer. Så här års ser de övergivna ut, blomningen sker först i slutet av sommaren och början av hösten, sedan växer nötterna fram under vintern och skörden sker i början av våren. Självklart fick vi lite fina färska hasselnötter som David bara hade rostat i ugnen, de var gudomligt goda, fjärran de ofta oxiderade och något bittra nötterna vi köper i matbutikerna i Sverige. Lite saltrostade mandlar, stora saftiga oliver och lite lokala charkuterier bjöds också som fingerplockmat till det goda rosévinet. En perfekt start medan vi småpratade.

Eugenia serverade middagens första vin, 2014 Chardonnay från distriktet Yamhill-Carlton och firman Gran Moraine. Vingården, 89.10 hektar stor, planterades klart 2005 och hyser huvudsakligen Pinot Noir av ett antal olika kloner, men också lite Chardonnay av klonerna Dijon 76 och Dijon 95. Det är intressant att se hur kvaliteten på chardonnayvinerna här i Oregon har höjts sedan jag besökte regionen första gången för 15 år sedan. Då var de bleka, ändå smöriga och fatmärkta, idag är de eleganta med en stor fräschör och en mycket klokare vald ekfatshantering. Det här vinet hade en ren och ganska sval frukt som någonstans kunde placeras mitt emellan den burgundiska och den lite rikare amerikanska, men det som gjorde vinet så elegant var fräschören, syran och den utsökta balansen.

David hade lagat en god första rätt med halstrade stora räkor, agnolotti och smörstekt king oyster svamp, lite finskuren sticklök och en svampbuljong. Riktigt gott och trevligt. Att äta hemlagat är alltid trevligt och här i centrala delen av Willamette Valley är det dessutom oftast bättre, här finns det fortfarande inte särskilt många bra restauranger. De två bästa jag känner till är The Painted Lady, en högsatsande ambitiös fine dining som jag tidigare har beskrivit i känsla som ett litet French Laundry, och Jory som är en förstklassig amerikansk restaurang i det exklusiva spahotellet Allison Inn. Sedan finns det såklart ett par helt okej restauranger och en och annan bra men inte imponerande mexikan.
  ”Om vi bara skulle ta tio år tillbaka i tiden, tvingades vi åka in till Portland för att hitta något bra ställe att äta på, det har blivit bättre nu men vi har en bra bit kvar för att restaurangerna ska leva upp till nivån på vinkulturen här i Willamette Valley”, berättar David för mig.

Till varmrätt blev det lax, vilket kanske kan tyckas vara lite tråkigt för en svensk som är uppvuxen på norsk lax. Skillnaden är dock avsevärt! Laxen här i Oregon är vildfångad ute i det iskalla havet utanför Portland och den har en fetare textur och större smakrikedom än den lax vi är vana vid. David hade bara halstrat laxen och serverade den med en klassisk smörsås, lite lättkokt broccoli och små bakade potatisar. I Sverige hade vi troligen serverat ett smakrikt vitt vin till en rätt som denna, här i Oregon väljer man nästan alltid rött vin till laxen och då självklart av Pinot Noir.

Pinotvinet kom såklart från husbonden själv, Adelsheim Vineyards, men det var inte direkt något dussinvin som David hade ställt fram. Etiketten var gammal, det såg jag, och äldre såg jag också att vinet var eftersom man hade angivit Polk County som ursprung – det här var nämligen innan appellationen Eola-Amity Hills hade skapats (det skedde 2004, ungefär vid den tiden då de övriga underappellationerna i Willamette Valley etablerades). Sedan såg jag årgången och vingårdens namn och blev med ens väldigt nyfiken och upprymd, vingården är en av de allra bästa och mest kända i hela Oregon, och årgången var bra utan att vara imponerande. Det vin David precis hade dekanterat var en 1993 Pinot Noir Seven Springs Vineyard. Färgen vittnade inte alls om någon större mognad, tvärtom hade den fortfarande kvar mycket av sin mörka körsbärsröda ton och inte ens kanten på vinet var ljusnat eller orangefärgat. Doften visade dock en liten mognad, men mer den typ av jordighet som träder fram efter låt säga 10 år än den mognad man känner när frukten har torkat in och doften domineras av multna löv, torkad svamp och tryffel. Nej, här var det minsann mer liv i luckan och jag noterade fortfarande en fin bärighet. Smakmässigt medelfyllig mot det lite lättare hållet till, kanske en aning kort i eftersmaken, men det som fanns här var riktigt trevligt och gott. En positiv detalj var att vinet fortsatte att utvecklas med luft, det här vinet tänkte inte vika ner sig. Det var verkligen superintressant och gott att få njuta av en del av Oregons korta men fina historia.

Till vinerna, både det vita och det röda, serverades också lite lokala ostar. Alla var av komjölk och sånär som en var det också att hårdare slag. Tyvärr hade jag inte namnet på dem. Jag åt dem istället för att memorera dem, det brukar också fungera.

Att Pinot Noir täcker 73 procent av den planterade arealen i Willamette Valley är inte konstigt. Den här soliga men inte varma regionen är utmärkt för Pinot Noir, som stilmässigt ligger mer åt det klassiska Bourgogne till än Kalifornien just eftersom det sällan blir varmare än 28-30 grader här. Jordarna varierar en hel del och därmed finns det också ett tydligt ursprung för terroir i vinerna i Oregon. Det märker man inte minst när man provar viner från exempelvis Bergström Wines och Ken Wright Cellars som producerar viner från många olika vingårdslägen i många underappellationer. Helt klart noterar man skillnader mellan vinerna.
   Skillnaderna kan också upplevas i helt närliggande viner, som den 2014 Pinot Noir White Rose Vineyard och den 2014 Pinot Noir Guillen Vineyard som kommer från intilliggande vingårdar uppe i Dundee Hills och båda vinifieras med försiktighet av den utmärkta producenten White Rose Estate, som hör till de allra vackraste egendomarna och vinerierna jag har sett.
   White Rose Vineyard är 4.05 hektar stor, den ligger på en svag östexponerad sluttning på 250 till 270 meters höjd med röd vulkanisk jord av typen Jory och den planterades mellan 1978 och 1981 med Pinot Noir på egna rötter av klonen Pommard. Det här vinet är liksom alla pinotviner från White Rose Vineyard ljust och påfallande elegant och lätt i sin kropp (de hör till de ljusaste och mest finstilta i Oregon), men det har en fin och nästan lite saftig rödfrukt med en fin blommighet och nyanser av te och de stjälkar man låter följa med i jästankarna. Någon ek noteras inte, det gör man inte i vinerna härifrån.
   Den bara 1.60 hektar lilla Guillen Vineyard ligger alldeles intill, bara en liten aning högre upp på sluttningen. Här planterade man 2001 i identisk jord och på amerikanska rotstockar Pinot Noir av klonen Dijon 115, så det finns skillnader i läge, ympning och klon mellan vingårdarna. Det här vinet har också en fin rödfrukt och blommighet, därtill samma aromatiska nyans av stjälkarna, men vinet är lite jordigare och kryddigare och har inte riktigt samma yppighet som det från White Rose Vineyard. Vilket som är bäst av de två är svårt säga – de är egentligen lika bra, bara nyansskillnader olika.

Att Chardonnay har börjat hitta rätt här i Oregon märks allt tydligare under mina resor hit. Numera hittar man faktiskt en hel del enastående viner av världsklass och den här resan har visat mig ett par av dem. Från att tidigare har gjort fylligare och ekfatsmärkta viner, har Josh Bergström på den drygt 24 hektar stora familjeägda firman Bergström Wines de senaste fem sex åren gjort allt mer eleganta viner med större klassiskt uttryck. Josh, som har gjort vinerna sedan första årgången 1999, har börjat skörda tidigare för fräschörens och elegansens skull och han har dragit ner andelen nya ekfat från 40-70 procent till idag som mest 15 procent. Stilen är avgjort mycket bättre och mer ärlig den som Josh skolades till i Bourgogne.
   Sedan 2008 gör man två chardonnayviner och även dessa har gått igenom en förändring till det mer eleganta. Med 2015 Old StonesChardonnaypositionerar han sig som en av de allra vassaste vinmakarna i disciplinen Chardonnay här i Oregon (Walter Scott är ett annat toppnamn). En stor del av druvorna kommer från den svala på 300 meters höjd i Eola-Amity Hills (som i sig redan är en förhållandevis sval appellation i södra Willamette Valley) belägna Temperance Hill Vineyard, skäl nog att förklara den svala frukten, friska syran och strama smakupplevelsen. Att vinet dessutom är jäst i neutrala franska ekfat har ytterligare befäst transparensen och finessen i vinet. Blint hade jag troligen kunnat ta vinet för en bra villages från Meursault …

Ken Wright gjorde sitt första vin i Oregon redan 1986, då på Panther Creek som han var med att grunda. Det var dock sedan han startade den egna Ken Wright Cellars i mitten av 1990-talet som allt verkligen tog fart. Ken har inte bara varit en skicklig och medveten odlare, han har också i allra högsta grad varit delaktig i utvecklingen och skapandet av de olika underappellationerna i Willamette Valley, inte minst den AVA han själv har som bas, Yamhill-Carlton AVA. Dessutom är han en av de mest hängivna ambassadörerna för sin region.
   En provning med Ken, och än hellre en vingårdstur med honom, är bland det mest givande man kan göra i Oregon. Det blev såklart en faslig massa provande av både hans vanliga ”line-up” och ett antal högintressanta experimentviner han gör. Morgonbesöket drog ut så mycket på tiden att jag bjöds in till en enkel lunch tillsammans med hela personalen – varje dag i två decenniers tid har Kens fru lagat lunch till alla medarbetarna. Den här dagen blev det goda kycklingspett med grönsaker och till det bara en god sallad och lite sötkryddig barbecuesås. Superenkelt, vi åt med händerna, men också supertrevligt och supergott!

I glaset då? Självklart ett vin från Ken Wright Cellars, en fint svaltempererad 2015 Pinot Noir Savoya Vineyard av klonerna Dijon 115 och Dijon 777 som är planterade i en sedimentär jordtyp man kallar Willakenzie på 106 till 138 meters höjd i appellationen Yamhill-Carlton. Vinet är fortfarande ungt, men det har en god fruktighet med viss intensitet, mest röda bär som hallon, och smakmässigt medelfylligt och lent till frukten men klassiskt och något ungdomligt stramt och syrafriskt. Visst var det gott nu, och extra gott i all sin enkelhet sittandes på en plaststol utanför vineriet med ett grillspett i handen, men allra bäst kommer vinet att uppföra sig om tre till fyra år och då serverat vid perfekta 16 grader i en stor bourgognekupa vid ett seriöst måltidsbord.

På tal om Bourgogne – jag blev också inviterad till 30-årskalaset hos Domaine Drouhin, som sedan David Adelsheim hade övertygat familjen Drouhin om potentialen i Oregon och visat dem en egendom i Dundee Hills, kom att etablera sig här. För vinodlarna i Oregon var det såklart en stor händelse att en anrik vinodlarfamilj från Bourgogne kom till dalen, men familjen Drouhin var mycket försiktiga och hade inte för avsikt att tala om för amerikanarna hur man gör vin. Och helt ärligt är det inte deras viner per se som har gjort dem omtalade, vinerna är egentligen rätt medelmåttiga, istället är det deras bidrag med erfarenhet och nya idéer som har kommit väl till pass, liksom den uppmärksamhet Oregon har fått genom dem. När man möter familjen här tillsammans med traktens vinodlare och vinmakare ser man med en gång hur älskade de är.  
   Vi serverades såklart en hel del bra viner här, men det jag tyckte bäst om var deras 2005 Pinot Noir Laurène ur dubbelmagnum som man serverade rikligt av. Man skulle kunna tänka sig att vinerna från en klassisk producent i Bourgogne skulle bli mer bourgogneliknande, men jag är övertygad om att vinmakaren Véronique Drouhin håller mig när jag säger att vinet mycket mer ligger i linje med den mörkare och lite jordigare fruktighet som kännetecknar Dundee Hills. Det har inte den lite yppigare och mer saftigt röda fruktighet jag finner i många andra viner härifrån, det är snarare lite rustikt och klassiskt återhållsamt – precis så som familjens viner i Bourgogne är.

Det var ett stort party ute på egendomen och såklart kunde man inte förvänta sig några större lukulliska orgier matmässigt. Det blev lite grillad kyckling (som hade en fin smak av ”riktig” välmående kyckling), en sallad av majs och lök med basilika och mynta, en annan sallad med krispig gurka och yoghurt med lite fänkål i, samt en sallad med rostade brödkrutonger och tomater. Dessutom en god modell större slidermed pulled pork. Trevlig picknickmat helt enkelt, ackompanjerat av massor av trevliga människor, goda viner och levande musik – utomhus, i vingården!

Maggie Harrison är en av de finaste människorna i Willamette Valley, en underbart mjuk och filosofisk person med värme och passion, vilket också genomsyrar de viner hon sedan 2005 gör under den egna etiketten Antica Terra. Stilen har alltid varit rik och yppig, ett arv från sin läromästare Manfred Krankl på Sine-Qua-Non som är det enda vineri som Maggie har arbetat på innan hon kom till Oregon (Manfred Krankl var i allra högsta grad inblandad i att hon flyttade till Oregon). Det jag nu upplevde var en något stramare och mer mineralisk stil i vinerna, de kändes på många sätt mer naturliga och äkta, och mer transparenta än tidigare.
   Här i Oregon var det Pinot Noir som Maggie satsade på, men 2009 gjorde hon för första gången också ett chardonnayvin. Mitt möte med Maggie i vineriet i Dundee började just med vitt, hennes 2014 Aurata, till vilken druvorna (100 procent Chardonnay) kommer från Shea Vineyard i Yamhill-Carlton. Här var det minsann inte frukt, kropp, fetma och ekfat som gällde – nej, stilen är betydligt mer återhållsam och stram och kan bäst beskrivas som sval (trots att årgången var varm), absolut torr, frisk och stenigt mineraliskt, transparent helt enkelt. Frukten drog åt citronskal och gula äpplen och av någon anledning hittade jag till och med små vegetala stick i doften. Läckert, stramt och väldigt personligt.

Maggie lagar gärna mat, hon föreslog själv att hon skulle komma göra ett gästspel på Café Rotsunda, men den här gången blev det betydligt enklare än så. Hon skar helt upp en tallrik med jamón iberico som vi njöt av som salt, fett och lätt nötigt tilltugg till chardonnayvinet. Och det passade såklart helt fantastisk väl ihop.
 

Två kvällar i Walla Walla i slutet av juli

$
0
0

Walla Walla ligger långt bort. Fem timmars bilresa från Willamette Valley (eller drygt fyra från Portland) och mestadels utefter Columbia River. Motorväg och öken varvas med märkliga bensin- och matstopp och ett par små orter, två dammbyggen och egentligen mest tråkigt landskap – utöver stundtals väldigt vackra och dramatiska naturscener med den livliga floden, de dramatiska geologiska formationerna och bergen som floden har ätit sig ner i och en och annan vacker vykortsvy av annat slag. Men timme efter timme efter timme innan man kan ta av mot den lilla gömda och glömda orten Milton-Freewater som av någon outgrundlig anledning etablerades här mitt i ökenlandskapet 1868 och 1873 fick sitt namn Milton (tilläggsnamnet Freewater kom först 1951, då man som nybyggare i trakten utlovades fri tillgång på vatten att bevattna sina odlingar med – ett smart sätt att få folk att vilja bosätta sig här mitt i öknen).
   Hit åker jag emellanåt för att prova vin, just här i Walla Walla och än mer i The Rocks District of Milton-Freewater i södra Walla Walla (i delstaten Oregon) odlar och gör man nämligen helt fantastiska viner av främst Syrah, men också en den gröna Rhônedruvor och i mindre utsträckning Cabernet Sauvignon, som dock kan vara bländande bra.
 

Efter en lång dag i bil och en varm (40 grader) eftermiddag i vingårdarna i The Rocks District of Milton-Freewater, kom jag till staden Walla Walla för att bo och äta. Middag blev det på den italienska restaurangen Passatempo Taverna på 215 West Main Street. Det är en rätt trevlig restaurang som rekommenderas av lokalbefolkningen, men även om personalen var vänlig och välkomnande och maten vällagad och god (utan att rocka världen), fanns det en del egenheter som jag inte begriper mig på. Lite stökigt och slarvigt med meny och vinlista som finns på nätet som inte överensstämmer med verkligheten, sedan osäkerhet och okunnighet om vinerna när man frågar, att man glömmer att lämna fram meny när man sätter sig, dessutom en märklig luftfuktare ovanför huvudet om man sitter utefter den ena väggen på innergården. Till slut blev det så fuktigt att det blev lite regnskog över det hela. Men som sagt, trevligt och god mat … och väldigt vänligt.
   Är man tokig i god burrata, då väljer man burrata om man ser den på meny. Och det gjorde jag här. Den kom i en djup skål, mild i smaken och len som vispad grädde i texturen, och serverades med goda solmogna tomater (det är verkligen säsong för den här), massor av persilja och basilika, lite nymalen svartpeppar och en ganska fruktig olivolja. Det här var precis det jag var sugen på efter en lång dag i 40 graders stekande solhetta.
 

Visst hade det varit gott med rött vin, den här delen av Oregon och Washington State är ju allra bäst på Syrah, men just med tanke på värmen och att jag var sugen på något lite lättare till middag, valde jag vitt. Lokalt såklart, det gör jag alltid, franska viner dricker i Frankrike och italienska viner i Italien … eller hemma. Vinet kom från en av de små men högklassiga firmorna här, en då av Matt Reynvaan nygrundad firma (2007) jag upptäckte på en av mina första resor i trakten för kanske fem år sedan eller så, Reynvaan Family Vineyards. Jag blev redan då väldigt imponerad och vid återbesök senare har denna känsla förstärkts. Matt Reynvaan är en fantastisk vinodlare och vinmakare.
 

De är framför allt kända för sina syrahviner, som är enastående, men nu hittade jag deras 2014 Queens Road White ($99 på listan) som kommer från deras In The Rocks Vineyard i The Rocks District of Milton-Freewater i det allra nordöstra hörnet av Oregon, bara 25 minuter bilväg söder om staden Walla Walla. Det här vinet görs till cirka 70 procent av Marsanne och 30 procent Viognier som vinifieras separat i neutrala 228 liter stora franska ekfat och trots värmen i vingården har man låtit vinet genomgå full malolaktisk jäsning. För att lyfta fräschören och minska uttrycket av fat, har man låtit lagra vinet i små steel drums, ett begåvat grepp som verkligen har belönats i ett vin med stor elegans. Jag noterade den lilla honungsnyansen och fetman från Marsanne, men också blommigheten och tonen av aprikoser från Viognier och samspelet är minst sagt lyckat!
 

Jag velade ett tag vid valet av varmrätt, hittar jag bläckfisk på menyn brukar jag ta in det, men att beställa in bläckfisk från Medelhavet när man sitter mitt i öknen i nordvästra USA känns inte vidare begåvat. Eller? Nej, det fick bli popettine de maiale, köttbullar av lokalt uppvuxen gris med ricotta och en kräm av polenta med inslag av brynt smör och timjan. En rustik och enkel rätt, lokal dessutom, och till vinet passade den precis lika bra som bläckfisken hade gjort. Således ett klokare val.
 

Whitehouse-Crawford på 55 W Cherry Street är en av de mest omtalade restaurangerna i staden Walla Walla. Här har jag ätit ett antal gånger och alltid känt mig nöjd men kanske inte exalterad. Det är en snygg restaurang, inhyst i ett gammalt industrihus med tegelväggar och högt till tak, ett vineri bakom glas i ena delen av matsalen och ett öppet kök i den andra. Det är här, vid bardisken framför det öppna köket, jag brukar äta middag när jag är i Walla Walla.
 

Här tänkte jag mig en tidig första middag innan huvudmiddagen skulle avnjutas senare på kvällen (det finns en anledning till att orden förmiddag, middag och eftermiddag existerar) och därför siktade jag på ett par smårätter. Den första som kom in var en rykande varm och ganska matig krämig soppa av majs och sommarsquash med en liten touch av poblano chile som hade strimlats ner i soppan och gav ett skönt sting av hetta.
 

Två vita viner valdes, båda på glas och det första av dem krispigt ungt och stramt, 2016 Sauvignon Blancfrån Walla Walla Valley och den i det ”anrika” producenten Pepper Bridge Winery som grundades av Norm McKibben år 1998 (ja, det är tidigt i historien om vinet i Washington State). Vinet är en cuvée av 92 procent Sauvignon Blanc och åtta procent Sémillon som till två tredjedelar kommer från den stora men omtalade Les Collines Vineyard och en tredjedel från Seven Hills Vineyard alldeles intill The Rocks District of Milton-Freewater. Neutral ek till 70 procent, resten i cementägg, en klok vinifiering som lyfter fram det man vill ha och inte döljer något alls. Det hade precis de attribut jag hade förväntat mig, en fint blommig och lite citrusfruktig doft, en knappt medelfyllig och fint fruktig men helt torr och något syrastram smak som kanske var lite för lätt för soppan, men ändå fungerade hyggligt och framför allt lättade upp den kryddheta en liten aning.
 

Nästa rätt visade sig vara lite mäktigare än vad jag hade väntat mig av en förrätt, men det berodde mest på riset som låg som en sockel i botten av anrättningen. Det var en god poké av vildfångad lax, fet och rik i smaken, som hade en fin smaksättning av sojasås, sesamolja, rostade sesamfrön, alger, lite söt lök och limebasilika.
 

Det andra vita vinet, som var min favorit till både soppan och laxrätten, kom från den kallaste appellationen i Washington State, Columbia Gorge, som ligger alldeles intill den vindpinade och kalla Columbia River i den södra delen av delstaten (floden utgör gräns mellan Washington State och Oregon). Det är verkligen inte ofta jag beställer in ett vin av Gewürztraminer, men nu hade jag en 2014 Gewürztraminer Celilo Vineyard från den 6 000 flaskor om året lilla familjefirma Dowsett Family i mitt glas. Utöver det här vinet, som kommer från en kall vingård planterad 1982, gör Chris Dowsett lite vitt av Riesling samt lite Pinot Noir från Oregon och rött av Rhônedruvor från Washington State. Den första årgången var 2007 och man gör sina viner hos Buty Winery i Walla Walla.
   Vinet var blommigt och somrigt så det förslog, massor av rosor och en fin solmoget söt persikafrukt, charmigt och inställsamt snarare än komplext, fruktigt till smaken med en antydan till sötma men ändå nästan helt torr smak. Det är väl inget vin som kvalar in på Café Rotsunda, men jag måste nog säga att jag tyckte var rätt okej till mina två första rätter.
 

Den tredje rätten var ganska standard, helt vanliga friterade bläckfiskringar. Förvisso gott, men när det står ”vietnamese” på menyn så tänker jag mig mer än att det är en lätt kryddhet sås och lite sallad av alger som gör rätten vietnamesisk.
 

Ox and Cartär en ny restaurang som ligger på 7 First Avenue mitt i staden. Här arbetar man med närproducerat (råvarorna och det mesta av vinet) och gärna ekologiskt. Den långsmala lokalen är trevlig, ett femtiotal platser vid små bord, en rå tegelvägg med vinflaskor och en bar med ytterligare ett par sittplatser, skön belysning och väldigt trevlig personal. Det här skulle helt klart bli bra.
 

Happy Hour var det också, hela kvällen faktiskt, bara en sådan sak, så förrätt och varmrätt landade på 21 dollar. Utan att vara alltför vidlyftig satsade jag därför på en riktigt bra flaska vin, 2014 Syrah The Doucefrån toppfirman Gramercy Cellars som gör riktigt fina klassiskt strukturerade viner som mer drar åt Rhônedalen till än det mesta andra här i Washington State. Bakom firman står Greg Harrington, master sommelier med förflutet i New York som 2005 bytte sin lägenhet på Manhattan mot en vingård här i Walla Walla, kastade sitt sommelierförkläde och blev vinmakare. Hans skolning och kunskap om världens viner förklarar en hel del finessen och den mer europeiska känslan i vinerna – här är det fräschör, syra, mineral och struktur som står i första rummet. Fin mörk frukt, en hel del av den typiska köttighet man noterar i vinerna från norra Rhône, därtill en stenighet och en lätt krydda av inslaget av stjälkar under jäsningen. Ek noterades det inget alls av, ny ek används knappt här (annat väldigt småskaligt för att introducera nya 500 liters fat emellanåt). Istället är det foudres (2 000 liter stora fat), cementtankar och två till ett par år äldre fat som gäller. Återigen en detalj som gör vinerna mer eleganta och ”franska” i stilen. Bravo!
   Lite fakta om vinet: 100 procent Syrah från Les Collines Vineyard och Forgotten Hills Vineyard vid foten av Blue Mountains i Walla Walla Valley, där man får en lite högre syra i vinet och även en fin mineralitet av jordarna, vinifierad med 70 procent hela druvklasar och sedan lagrad i neutrala ekfat och cement.
 

Jag blir ofta överraskad på restaurang, ibland åt det positiva hållet till men oftare till följd av märklig service eller misstag. Det tog nog inte mer än fyra minuter från jag beställde min mat och nätt och jämnt hade hunnit prova av vinet, innan förrätten stod på bordet. Snabbt är inget fel, men jag undrar lite hur det gick till – om kocken stod i startblocket och bara väntade på att få skjuta från höften. Det gick dock så snabbt att kocken inte hann salta på maten. Stora bitar av svampen hen of the wood hade vänts i frityrsmet och friterats – en gigantisk portion som kändes överväldigande som förrätt. Lite god och fräsch men syrlig och därmed inte särskilt vinvänlig sallad till och enligt menyn en aïoli med rostad vitlök, som istället visade sig vara en aïoli med citron och utan vitlök, dessutom utan salt. Nåväl, nio dollar kostade rätten, prismässigt som hittat, men smakmässigt en del kvar att önska.
 

Det eleganta syrahvinet fungerade dock väldigt bra till svampen och också till min steak frites som jag fick till det glada timpriset 12 dollar. En fint stekt biff, medium rare som utlovat och serverad med en fräsch sallad, crispy frites (som inte var krispiga) och ett smör uppvispat med blue cheese.
   Men återigen en intressant överraskning som inte fungerar särskilt bra på mig, i den mån jag ens uppskattar överraskningar alls. Varmrätten kom nämligen in redan två minuter efter att förrätten hade serverats, återigen stod Speedy Gonzalez i startblocken i köket och formligen sköt ut maten. När jag påtalade för den väldigt gulliga och vänliga men helt orutinerade servitrisen att jag inte ville ha varmrätten precis exakt just då, sa hon bara att ”kocken lagade visst båda rätterna direkt” och ställde ned tallriken bredvid mig. Och där fick den stå i två minuter innan hennes manager sa åt henne att just det där inte var så bra. Då tog hon tillbaka tallriken och sa att hon skulle be kocken laga en ny portion, till senare. Ja, typ på så sätt fungerade servicen vid mitt bord, och vid ett par andra bord. Helt klart är restaurangbranschen väldigt ung och outvecklad här och med det kan man inte begära att det finns personal med kunskap och känsla. Det finns det för övrigt inte i miljonstaden Stockholm heller …
 

Som plåster på såren ville Speedy Gonzales bjuda på dessert. Jag förklarade att jag var proppmätt, men kände också att man inte ska göra en besviken kock som ville bjuda på en dessert för att be om ursäkt än mer besviken för att man tackar nej till den lilla söta kompensationen. Således en aprikoskaka med vaniljglass …

Ett dygn i Napa Valley den 29-30 juli

$
0
0

Christopher Kostow är en fantastisk kock. Jag mötte honom första gången för kanske åtta år sedan, då han var en nybliven köksmästare på The Restaurant at Meadowood i St Helena och precis hade tilldelats en stjärna i Guide Michelin. Sedan gick det undan, året därpå hade han fått sin andra stjärna och 2011 kom den tredje. Hans moderna kaliforniska kök är rent, elegant och smakrikt, men inte komplicerat och det är just det jag har gillat med hans mat. Vid ett par tillfällen kom han till Sverige, bland annat alldeles innan det tredje stjärnan vanns, då han tillsammans med ett par kolleger hade ett riktigt fint gästspel på Sofiero Slottsrestaurang i samband med den California Wine Festival som min gode vän K-I Napa arrangerade i Helsingborg.
   Vid mitt helgbesök i Napa Valley blev den en middag på hans nya restaurang TheCharter Oak, som ligger i St Helena i de lokaler som en gång hyste den anrika restaurangen Tra Vigne. Den idag drygt 100 sittplatser stora restaurangen är ombyggd och har sedan den öppnade i början av juni varit fullsatt lunch som middag. Till skillnad från sin trestjärniga restaurang, är Charter Oak betydligt mer avskalad och folklig. Lokalen är stor, högt till tak är det, känslan av upphottad gammal industribyggnad infinner sig, på ena sidan en bar, matsalen fylld av både små bord och större community tables och på kortsidan längst in det öppna köket – ja, man står faktiskt och grillar över öppen eld i matsalen, vilket såklart bidrar till det redan härliga liv som pulserar här. Chef Christopher tar emot vid köksbänken med sin kökschef Katianna Hong som under många år har arbetat med honom på The Restaurant at Meadowood.
 
Menyn är kort, fem förrätter för 6 dollar stycket, fem grönsaksrätter för 5 dollar och fem huvudrätter för 26 dollar, alla rätter ser goda ut och jag vill faktiskt ha en av varje. Många av rätterna har någon komponent som är tillagad över eld, vilket ger en skönt rökig nyans. Kul!

Vi valde kvällens Family Dinner, en lättsam smårättersmeny om serverades just family style. Den första lilla rätten var späda grönsaker från den egna trädgården, lite fingersparris, zucchini, morötter, diverse sallatssorter och blommor, och till det en god dippsås av med örtolja gjord med olivolja. En fin och somrig start.

På The Charter Oak får man per sällskap ta med sig två flaskor vin utan korkavgift, en fantastisk och gästlockande idé som många tar till sig (dock springer serveringspersonalen med beställda vinflaskor hela tiden, så vinförsäljning har man ändå så det räcker). Glas tillhandahålles med glädje och personalen är nyfiken på vinerna och frågar om det är något som behövs dekanteras. Snygg service!
   Vi hade tagit med oss två flaskor, den första 2014 Peak Sauvignon Blanc från Acumen Wines uppe i vid Stagecoach Vineyard i en vacker högt belägen dalgång alldeles nedanför appellationen Atlas Peak (där familjen Antinori är stora). Det här är en druvren Sauvignon Blanc från ett 0.80 hektar litet block, vinifierat av den tragiskt bortgångne Denis Malbec, i en kombination av 80 procent franska ekfat och 20 procent ståltankar. Denis tillämpade här samma teknik man ser hos en del toppegendomar i Bordeaux, med avstjälkning av druvorna och sedan ett par timmars skalkontakt med musten innan jäsningen satte igång. Under lagringen gjordes ett par bâtonnage per vecka. Vinet är minst sagt bordeauxlikt, läckert druvblommigt med nyanser av vita liljor, citronskal, grapefrukt och passionsfrukt, medelfylligt och fint fruktigt med en frisk syra och snarare en känsla av ekfatshanteringen än en doft eller smak av den. Superbt, ett av de mest eleganta sauvignonvinerna i Napa.
 
Hjärtmusslorna var lite större än jag är van vid, de hade tillagats tidigare och serverades kalla. Det fanns en försiktigt rökig nyans i dem och jag misstänkte att de vara bakade över eld eller åtminstone hastigt (sekunder) hade rökts. De serverades med tomatvatten och gräslöksolja.

Hemgjord salami, pinfärsk färsk snarare än lufttorkad och därför lite lenare och fetare i texturen än man är van vid, stod som nästa rätt. Bara skivad som den var och serverad med lite hemgjord senap mellan skivorna. Hur god som helst. Vem har sagt att en servering behöver vara komplicerad? Det är ju i slutändan smaken och njutningen vi vill ha.

Nästa rätt var inte heller komplicerad, likväl väldigt god, små tomater (som är i högsäsong här i Kalifornien) som serverades på en hemgjord yoghurt med fet textur och mild syra och ett krisp av rostad quinoa och en dressing av olivolja med plommonvinäger och späd basilika.
 
Vårt röda vin kom från min gode vän K-I Napa och hans egen etikett Schutter Wines. Jag har druckit denna 2013 Cabernet Sauvignon Barrel Selection vid ett par tillfällen tidigare, men ingen flaska har varit så god som denna – och det beror på att vinet har fått ett års extra ålder sedan sist jag drack den. Cuvéen är 88 procent Cabernet Sauvignon och resten Merlot och alla druvor kommer från högt belägna Howell Mountain och vinet har uppfostrats under 20 månader i 80 procent nya franska ekfat. Karaktären då? Jo, djup och mörk bärfrukt med inslag av nästan svarta körsbär och mörka vinbär, en liten hint av oliver och också den läckert dammiga stenighet som är så typisk för Howell Mountain. Tidigare var vinet lite rikare i frukten, nu hade dess mineraliska aspekter och struktur tagit över en del och det har nu gjort vinet en aning knutet i eftersmaken … därför hade och ett till två år till för att öppna upp den sistan nyckeln i eftersmaken är bara av godo. Men åh, vad roligt att den var så god att dricka nu.

Majsen vi nu fick serverad var den godaste jag har ätit på år och dag. Stora, perfekt mogna kolvar hade bakats med jäst och sellerisalt och sedan grillats till perfektion. Ljuvlig sötma, len textur och en fin kombination av sötma, sälta och den rökiga tonen av grillningen.

Huvudrätten i menyn var den grillade skuldran av gris, fint grillad på ytan och saftig och välsmakande i mitten. Den serverades med sauterade grönkål och cikoriasallad samt en ljummen potatissallad med tomat, gröna oliver, gräslök och olivolja samt något slag nordafrikansk kryddning som mest låg i bakgrunden – självklart med en liten rökighet, för något i salladen måste ha tillagats över eld.

Desserten var enkel och inte alltför söt. En mild hemgjord ricotta med grillade fikon som hade smaksatts med en fruktig olivolja och bergsalt.
   Så vad tycker jag om The Charter Oak? Jo, en superhärlig restaurang med fantastisk miljö, rejäl och rustik samtidigt som det finns något modernt över det, trevlig personal och hög stämning, lite anspråkslös men väldigt god och modern mat baserad av riktigt fina råvaror, lägg därtill trevlig service. Men det finns en baksida som vi upplevde den här kvällen (som förvisso var väldigt fullbokad, över 300 gäster enligt Christopher Kostow), det tog vansinnigt lång tid att bli placerade vid bordet trots att vi hade beställt bord, det tog också en väldigt lång tid innan vi kom igång med vinglas och beställde maten – faktiskt totalt 40 minuter – men när allt väl satte igång, blev det superbra. Skönt ställe som jag helt klart kommer tillbaka till på framtida resor i dalen.

En lunchöl är ju alltid behövlig i sommarvärmen i Napa Valley och räddningen fanns redan på hemmaplan hos K-I Napa, där jag oftast bor. Han har med åren gått och blivit en hejare på att brygga öl och nu drack vi 2017 Midsummer Swedish IPA från hans Château Eklund, en god och ganska maltig mellanmörk ale med en fin fruktighet och blommig nyans av humlesorterna Columbus och Centennial. Matig och lättdrucken på samma gång och med en fint balanserad beska i eftersmaken.

Den här dagen skulle vi äta lunch tillsammans med vingårdsarbetarna på Acumen Vineyards uppe i appellationen Atlas Peak, en firma som har omkring 47 hektar vingård. Nu i slutet av juli är det sommarbeskärning av lövverket som gäller, även det ett hårt arbete när temperaturen kliver upp mot 30 grader och däröver. Arbete börjar tidigt på morgonen när det är svalt och avslutas i regel kring tre eller fyra på eftermiddagen, med avbrott för en enkel medhavd lunch i skuggan någonstans i vingården. Nu var det lördag och då är man färdig till tolv och den här dagen bjöds alla arbetarna på gemensam lunch i en förrådsbyggnad i vingården. Ett 20-tal mexikaner under ledning av vineyard manager Jesus samlades kring borden.

Det var K-I Napa som stod som värd för lunchen. Han hade kokat en cassoulet av hela fläskkotlettrader och rökt sidfläsk med lök och morötter och till det bara kokt potatis. Rejäl mat för rejäla kroppsarbetare. Det var härlig att se alla amigos ta sig an maten, de slukade den med stor aptit även om en och annan av dem lite sarkastiskt men smått skämtsamt sa att det var gott men saknades lite chile.
   Mexikansk öl såklart, ett par lådor hade köpts in, det var ju trots allt lördag och efter lunchen var alla lediga. Då tilltog lite pokerspel och efterhäng. Till maten tog jag en mexikansk klassiker, den ljusa och lättdruckna lagerölen Modelo Especial från Modelo Brewery som idag ägs av belgiska InBev. Inte mycket att skriva om, men en lättdrucken törstsläckare var det i alla fall.
 
När man rör sig inne i staden Napa och är sugen på något litet men inte mättande, då tycker jag att man ska ta sig till Oxbow Market och slinka in på Hog Island Oyster Company för en ostronplatå vid bardisken. Hog Island har sin egen stora ostronodling ute i Marshall vid Tamales Bay vid kusten av Sonoma och hit kan man gärna åka och köpa ostron att ta med sig eller njuta av på plats, men det är en populär utflykt och man bör räkna med att det är fullt med folk här. Vill man inte köra den långa vägen dit, tar man sig alltså till Napa, eller till San Francisco där man har en ostronbar i Ferry Building. 

Vi körde en snabb platå med ett halvdussin ostron vardera av två sorter. Kumamoto, som kom från Humbolt Bay i Kalifornien, är små och krämiga med en fet textur och ljuvlig balans mellan umamisötma och havsälta. Den andra sorten var deras egna ostron, Hog Island Sweetwater, lite större och lite saltare och mer mineraliska. Utsökta båda två. Jag drack ett glas portugisiskt vitt vin till, men det var faktiskt inget vidare, så det lämnar jag därhän.

Nästa middag, exakt 24 timmar sedan jag kom till Napa Valley, fick bli hemmavid. Från den biodynamiska trädgården plockade vi fantastiska tomater av olika slag – fjärran från den typ av ”tomater” man hittar i Sverige. Salt och peppar, lite basilika från samma trädgård, en god olivolja och lite rödvinsvinäger av fylligt och mjukt slag så att syran inte slog igenom,

Bouchaine Vineyards grundades 1981, egentligen helt spontant sedan paret Garret och Tatiana Copeland hade blivit förälskade i Napa Valley och den tolv hektar stora egendom i Carneros de av den anledningen köpte av Beringer Vineyards. Det hade dock ett omfattande arbete framför sig och först 1993 var vingårdarna fullt ut renoverade och i fullgott skick och paret Copelands var nu dessutom ensamägare till egendomen. Tre år senare hade man dessutom byggt sitt nya vineri färdigt. I våra glas landade det nu en 2015 Chardonnay Hyde Vineyard, till vilken de köper druvor från den berömda Hyde Vineyard som ligger centralt i det svala distriktet Carneros. Det är en ganska typiska kalifornisk chardonnay, rätt rik och generös i frukten men ändå inte kraftfull, dock men en medelfyllig och något texturerad kropp som dock lättas upp av en god och distriktstypisk syra. Den gjorde sitt jobb utmärkt till de solmoget söta tomaterna.

Kött av absolut världsklass finns det flera återförsäljare av här i Napa Valley. Vi hade fått tag på en helt magisk porterhouse (T-ben), som jag lät salta och peppra ordentligt på båda sidor och sedan lät ligga ute i rumstemperatur i tre timmar innan grillen tändes. Det finns en förutfattad mening att man inte ska salta köttet innan, men den är fel – köttet tar åt sig smaken mycket bättre rakt igenom om man gör så här och några köttsafter dras absolut inte ut av saltet. Vi grillade köttet perfekt rosa och det formligen smälte i munnen, hade en fin umamisötma och en delikat lagringskaraktär av hasselnötter. Till köttet vara lite king oyster mushroom som vi hade skivat och stekt i smör tillsammans med krossad vitlök, finhackad gul lök och lite rosmarin. Salt och peppar samt lite persilja fick ge den sista touchen. Otroligt enkel mat, ingenting saknades i rätten och den passade perfekt till det valda röda vinet.

Jag hade tidigare på dagen provat ett par av toppvinerna ($150 dollar flaskan) från den unga firman Acumen Wines och blivit riktigt imponerad av deras totala finess. Bakom årgångarna 2013 (den första) till 2015 stod Denis Malbec som vinmakare och hans sinne för druvmognad, jäsning och maceration, hantering av ekfat och slutligen blandning var enastående. Toppserien heter Peak och utgörs idag av två vingårdsspecifika cabernetviner och en toppcuvée och premiärvinerna i årgången 2013 tyckte jag riktigt mycket om. Men det tar ju alltid tid att förstå en vingård och lära sig hur varje vingårdslott bör vinifieras och hur blandningen ska göras och därför upplevde jag ett lyft i djup, karaktär och finess i den efterföljande årgången. Därför lät vi dekantera en 2014 Peak Edcora Vineyard, en cuvée totaldominerad av Cabernet Sauvignon med ett par procent Cabernet Franc och Petit Verdot, lagrat i omkring 85 procent nya ekfat under 22 månader. Frukten var djup och intensiv, mörk och mogen men inte söt, nyanser av riktigt mörka körsbär och svarta oliver möttes upp av en fin stenig ton och bara en touch av ekfaten. Smakmässigt var vinet lika djupt och koncentrerat, men återigen med en mycket mer klassisk elegans än vad genomsnittet i Napa Valley bjuder på. Fina tanniner, en del mineralitet, en viss ungdomlig knutenhet och en god syra. Det här vinet var superbt och en riktigt fin och värdig avslutning på mitt gastronomiska dygn i Napa Valley.

 

Bortamatch den 3 augusti

$
0
0


Så samlades ett härligt gäng vänner med champagneglas i handen, igen. Alltid lika kul med kalas. Champagnen hade ett aningen gyllene skimmer i det halmgula, såldes en viss mognad. Den känslan fick man än mer i doften, som förenade en lätt brödig ton med nyanser av citronskal, apelsin, lätt rostade mandlar och svamp. Helt klart mognad. Men smaken kändes riktigt frisk, ungefär som jag känner att årgång 1996 brukar vara, men med ett djup, en rondör och så läckert brödig och nötig att jag tyckte att åldern borde vara något större. Min gissning föll på 1990, det var rätt, sedan gick det betydligt sämre. De gissningar på hus jag lade fram var fel och precis lika fel var min känsla av att vinet helt eller till största del var gjort att Chardonnay (all citrus). Tvärtom var champagnen gjord till 100 procent av Pinot Noir från 40 år gamla stockar byn Bouzy (klassad som grand cru) och bara i en volym om 3 850 flaskor. Jag hade aldrig tidigare druckit denna 1990 Comtesse Marie de France Brut från firman Paul Bara, faktiskt inte ens sett någon årgång av den. Vilken miss – men nu är ordningen återställd, vinet är noterat på inköpslistan. Den här gillade verkligen.

I den runda bourgognekupan väntade middagens första vin, djupt och ganska fetaktigt kritig i doften, gul frukt med nyanser av persika och citronskal, därtill en liten fatnyans som vittnade om jäsning i helt eller delvis nya ekfat. Kroppen var så pass fyllig och fet att vi inte kunde tänka oss annat än grand cru, förmodligen Bâtard-Montrachet eller mer troligt Montrachet eftersom strukturen var så pass bastant. Återstod ålder och vinhus. Känslan sa drygt tio års ålder och min gissning föll på 2005 eller kanske mer troligt 2004 eftersom syran ändå var stram, äldre än så ville jag inte gå i min gissning eftersom vinet inte hade någon tillstymmelse till oxidation (som är så vanlig i Bourgogne) eller ens tydlig mognad. Så var det vinhuset, som jag borde ha kunnat ta tycker jag eftersom jag har besökt Domaine Jacques Prieur flera gånger. Det är ett lite bortglömt hus med stor produktion viner på alla nivåer, inte minst premier cru och grand cru. Den 2006 Montrachet Grand Cru vi hade i våra glas kommer från en 0.59 hektar stor äga i byn Chassagne-Montrachet och med det är man en av de större ägarna i den 8.02 hektar stora vingården. Två tredjedelar nya 228 liter stora ekfat, såklart det noteras, men eken är ändå väldigt väl integrerad. Gott …

Årets första fina kantareller, plockade i Värmland, smörstekta plus lite grädde mot slutet för en extra krämig textur och sedan serverade på en smörstekt toast och på det lite löjrom och körvel. En rätt som den här är tack var det feta alldeles utmärkt till vita viner med fyllighet, som det vi hade, eller fruktiga och eleganta röda viner, som de som skulle följa härnäst.

Mognad, och även tydlig ålder, det var mina två första tankar när jag började prova de två ljusröda och en aning tegelnyanserade viner vi hade i glasen framför oss. Båda vinerna skänktes direkt ur flaskorna, därför hade de inte fått chansen att blomma ut och det skedde nu i våra glas. Det första vinet uppfattade jag som de äldre av vinerna, dess svagt rödbärig frukt och blommighet hade fortfarande en viss intensitet, men här fanns också skogsgolv (jordighet, multna löv, svamp och tryffel) som gav vinet en stor komplexitet. Smakmässigt var vinet livlig och frisk med en len textur och fortfarande vital fruktighet och det var väldigt gott, och växte också i intensitet med luften. Jag tycker att det är svårt att ursprungsplacera gamla viner eftersom mognadstonerna är tydligare än vad platsspecifika dofter och smaker är – Bourgogne var självklart, en ålder på cirka 35-40 år kändes rimligt, men om det var Vosne-Romanée, Morey-Saint-Denis (jag hade chansat på grand cru Clos de la Roche här) eller Gevrey-Chambertin kunde jag inte säga med någon direkt säkerhet. Ursprunget var jag glädjande nog bara 100-200 meter fel på, grannvingården ligger i grannbyn och vinet var en 1974 Latricières-Chambertin Grand Cru från den för mig helt okända négociantfirman Quancard Père et fils, en av alla tidigare existerande vinfirmor som antingen har bytt namn vid generations- eller ägarskifte eller helt enkelt har lagts ner.
   Vinet intill var fört lite blygare, det var helt klart mer elegant och silkigt, dessutom mer blommigt och en aning mer parfymerat. Det kändes också lite yngre. Med luft kom det här vinet att växa och bli alltmer elegant och förföriskt och då upplevde jag också att det hade ett större djup och en yppig, len textur. Det var helt klart det bättre vinet av de två och dess balans var enastående. I glaset en 1970 Musigny Grand Crufrån Domaine Comte Georges de Vogüé. Och jag som trodde det var yngre, typ 1985!

De två röda bourgognerna var ”pausviner”, de två röda vi skulle ha till maten serverades nu. Återigen två viner med viss mognad, men betydligt yngre än de två nyss serverade. Bourgogne stod jag fast vid, den eleganta röda fruktigheten, fräschören och mineraliteten bekräftade det. Det första vinet hade en helt sagolik körsbärsaromatisk och blommig doft och nu var jag åter i byn Morey-Saint-Denis (på grund av körsbären) och producenten Domaine Dujac (finessen, parfymen och det lilla örtiga inslaget av stjälkar), och det var rätt. Jag hade till och med flytet att spika årgången, det var bara vingården jag missade. Facit: 1995 Clos Saint-Denis Grand Cru. Ett magnifikt vin.
   Men vad gjorde det när vinet intill hade större djup och både yngre och mer spänstig mörk bärfrukt med en fantastisk blommighet. Sett till intensiteten, den aromatiska stjälkkryddan och den mörka färgen, kunde jag inte få det till någon annan producent än Domaine Leroy, vilket också var rätt. Man talar väldigt ofta om terroir och by- eller vingårdstypicitet i Bourgogne, men man måste också lägga in aspekten att alla producenter har något av en egen husstil. Den hos Domaine Leroy är ganska typisk och avslöjar sig ofta ganska lätt. Smakmässigt var denna 1995 Latricières-Chambertin Grand Crulite knuten i början, det hade också en del strävhet kvar, men av alla viner vi drack den här kvällen var det här också det som växte och utvecklade sig allra mest. Om vinet från Domaine Dujac kändes helt drickfärdigt nu, vid 22 års ålder ska betonas, känner jag nog att vinet från Domaine Leroy gärna kan få ett par års lagring till innan det når samma sammetslena känsla.

Blodanka, serverad på två sätt, det skulle våra fina bourgogner utsättas för. Brösten stektes och delades och lades upp på en spegel av en ankfond inkokt med madeiravin från Barbeito. Till detta en ankleverterrin med köttet från de konfiterade anklåren. På terrinen lite späd och fräsch sallad, på brösten en bakad palsternacka och ohemult mycket riven svart vintertryffel från Western Australia i Australien, en av mina favoriter i tryffelvärlden. Vansinnigt gott och briljant tillagat av chef Mr Z.

Vinorgien fortsatte och temat höll i sig, men nu hade vi förflyttat oss till 2000-talet. Det första vinet bjöd på en fantastisk elegans, men det var helt klart lättare och sirligare i sin frukt och saknade kanske också lite djup och längd i sin röda bärfrukt. En typiskt blommig vegetal nyans drog tack vare vinets finess tankarna till Domaine de le Romanée-Contivilket var rätt. Det fanns dock ett lite stick av grön kryddighet i doften och en försiktig bitterhet i smaken som för mig är allra mest typisk för den lite komplicerade årgången 2004, men också återfanns i 2007 och i mycket mindre omfattning i 2011. Visst var vinet trots sin lilla gleshet och gröna detalj i doften riktigt gott, men jag hade nog mer trott på Echézeaux eller Grands Echézeaux, nu var det 2007 La Tâche Grand Cru vi hade fått och även om det känns som ett alldeles onödigt gnäll ska man kunna vänta sig en dimension till av just det här vinet.
   Om ett vin från samma årgång ska ”slå” 2007 La Tâche Grand Cru bör det sett ur min erfarenhet komma från samma firma eller maximalt två tre andra firmor. Nu var den tätare färgen och mer uttalade stjälkkryddigheten och även strukturen så pass tydlig att vi genast tog oss till Domaine Leroy, den husstilen tyckte jag mig känna igen. En viss stramhet, en tydlig mineralitet och en lång och underbar eftersmak som dock fortfarande hade en liten kärvhet noterade jag också. Och vinet var 2007 Latricières-Chambertin Grand Cru och fick min röst som godaste av de två.  Fyra fat blev det av det här vinet, inte särskilt mycket …
   Vi drack de två nollsjuorna till lite Comté, bara som dan var och helt utan tillbehör eller bröd. Ibland är det enkla det bästa.

Två extra viner serverades nu och det från Rob var det första. Det var ett alldeles makalöst läckert vin, det var fullpackat med solmogen fruktighet, framför allt nästan kokta vildhallon men också med små nyanser av syrliga röda körsbär, därtill en stor bukett av djupröda rosor. Stilen kändes igen, men jag gjorde samma misstag som flera gånger tidigare på grund av vinet yppighet och fruktintensitet, jag tog gissningen till Kalifornien eller möjligen Australien. Det kan låta märkligt och dåligt med tanke på att vinet kom från klassisk mark i Bourgogne, men det finns gott om viner i nya världen som drar åt det här hållet till. Hade jag varit mer uppmärksam på den torra och mineraliska eftersmaken hade jag nog lagt vinet i Bourgogne redan från början. Det underbara och förföriskt charmerande vinet kom från Domaine Fourrier (som alltid gör yppiga viner) och var hans 2014 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques Vieille Vigne som kommer från en 1.00 hektar stor lott planterad 1910 i denna premier cru, som i alla avseende ger viner på nivån grand cru. Fabulöst gott, en riktigt publikfriare, men också ett ytterst seriöst vin som har en minst två decennier fin livsutveckling framför sig.

Mitt eget vin var av helt annan sort, det var mörkare och tätare och hade en helt annan inriktning på doften; mörkare bär, stenigare mineralitet, lite rökighet, färskt men väl mörat kött, vitpeppar, lakritsrot och fänkål. Det var verkligen mycket på gång här och eftersom vinet inte hade dekanterats innan hade det fullt sjå med att öppna upp sig i glasen. Jag visste ju vad det var för vin, men jag tyckte nog ändå att det fanns tydlig personlighet av Syrah från norra Rhône tack var köttigheten och kryddigheten, men vi var i nordöstra Oregon, USA. Eller närmare bestämt The Rocks District of Milton-Freewater, eller som vinmakarna Christophe Baron och Elizabeth Bourcier hellre säger, Walla Walla Valley. De båda gör ju vinerna från Cayuse Vineyards, som är den stora stjärnan här, men just denna 2008 No Girls Syrah La Paciencia Vineyard har märket No Girls som avsändare och det är Elizabeth som till fullo ansvarar för vingården och vinframställningen. Hundra procent Syrah, hundra procent hela druvklasar, äldre ekfat, 3 600 flaskor om året – och just 2008 som första årgång.

Desserten var en pavlova av maräng och lakritsmarinerade hallon, jordgubbar och därtill vaniljglass. Enkelt och gott.

Och i glaset blev det 1988 Château d’Yquem, en snart 30 år gammal sötnos som fortfarande har alla ungdomliga anletsdrag kvar. Färgen är fortfarande fullt ut gyllene utan några kopparfärgade nyanser, doften fortfarande märkt av söta aprikoser, gula russin, honung, saffran och bittermandel, den är stor och intensiv och bjuder på ett stort djup. Kroppen är fyllig, djup och generöst söt med samma uppsättning av aromer som i doften och med en god syra och superb balans. Det man inte noterar något av är det nya ekfaten som vinet är jäst och lagrat i – den tonen har mattats av med åren i flaska. Tänk att det är så otroligt gott med vinet från mytomspunna Château d’Yquem.

Ett litet extravin till dök in, nu ett djupt och mörkt vin med helt annan fruktighet än i kvällens tidigare röda viner. Mörka bär, men mer åt svarta vinbär och björnbär än körsbär, en fortfarande kännbar ton av nya fina ekfat oc det fanns också en läckert stenigt mineralitet, vilket gjorde att jag ett tag trodde att vinet kom från något av bergsdistrikten i Napa Valley. När så inte var fallet kunde jag inte få det till annat än att producenten borde vara Verité (så elegant var vinet) eller Peter Michael Winery (då djupt och bra var det) och korrekt var den senare. Det fortfarande unga vinet var deras 2006 Les Pavots, en bordeauxblend av 77 procent Cabernet Sauvignon, 13 procent Cabernet Franc, åtta procent Merlot och två procent Petit Verdot. De nya faten noteras men har verkligen inte framträdande plats och de 15.5 procent alkohol som etiketten berättar för mig fick jag leta efter.

Ja, så återstod bara ett glas underbar grappa från mästaren själv, Romano Levi i Neive. Ingen gjorde grappa som han, ingen gjorde så personliga etiketter som han, ingen grappaproducent pryder min egen spritsamling bättre än han. Synd att han gick bort … men med det ökade kultvärdet i hans grappa. Idag är det en ynnest att få njuta det dyrbara dropparna.

Upp i det blå med SAS den 6 augusti

$
0
0

 
På väg mot Tokyo för ytterligare en magisk gastronomisk upplevelse. Resan är lång, en timma till Köpenhamn, där en timmas väntan och efter det ytterligare tio och en halv timmars flyg till Narita, Tokyo. Jag har inget emot långa resor, i alla fall inte till en destination man är intresserad av, hela idén ”den som väntar på något gott …” fungerar rätt bra på mig som resenär och är man foodie och vino av rang och reser världen runt till kunskap och gastronomiska upplevelser är just resandet något man både accepterar och vänjer sig vid, även om det stundtals tär på en. För bara sex dagar sedan var jag för tredje gången på tre månader över Atlanten till Sverige från USA och jag var då evinnerligt trött på att resa. Det värkte i hela kroppen och jag var helt utmattad. Ett par dagars rekreation hemma, ladda batterierna, få upp suget på stundande resa till Tokyo, så var på allt ”go” igen. Att vi nu dessutom blev uppgraderade till business class gjorde ju inte resandet sämre direkt. Skönt att man är så lättlurad, lösaktig, hungrig och törstig!

Ett glas champagne är alltid en bra start på en trevlig resa, det sätter igång kalasfunktionerna i kroppen och gör den lite extra glad och positiv. Tack och lov har SAS på senare år haft en riktigt bra champagne, NV Brut Réserve från Charles Heidsieck. Det har en superfin, lätt brödig och friskt äppelfruktig doft och en spänstig smak med frisk syra, helt torr trots den fina frukten, och för att vara firmans instegschampagne är den imponerande. Om det är samma cuvée som i våras, vilket jag tror, har vinet sin bas i årgången 2011, men omkring 40 procent av cuvéen utgörs av upp mot tio år gamla basviner (och en väldigt liten andel som är upp mot 20 år gamla) som har förvarats i ståltankar och sedan blandats i cuvéen för att ge ökad komplexitet och djup. En annan faktor som bidrar till djupet och nyansrikedomen är den långa lagringen, närmare fem år på jästen innan dégorgering. Väldigt seriöst för en årgångslös cuvée. Champagnen serverades med en skål ljumna saltrostade mandlar och cashewnötter till, ett trevligt och passande tilltugg.

Gin är ju på högsta modet numera och det kommer fram allt fler fantastiska ginmärken. Här på SAS har man en hantverksgin från Norge, Haraton Norwegian Small Batch Gin från Det Norske Brenneri. När jag provade den första gången förra året blev jag väldigt förtjust eftersom den har en distinkt enbärskryddig karaktär (vilket alltför få moderna ginsorter har), därtill en mycket fin aromatisk citruskaraktär som inte tar över. Nu beställde jag den som Gin Tonic med en Indian Tonic Water från Fever-Tree, vilket blev en riktigt fin matchning mot ginen. Att ginen dessutom har 46 procents alkohol gör drinken än bättre, när en gin bara har 40 procents styrka blir drinken (för mig) alldeles för klen. De 46 procenten kickade nu in perfekt.

Till förrätten valde jag ett glas 2016 Château de la Grave Grains Fins från Côtes de Bourg i norra Bordeaux, en cuvée av Sémillon och Colombard (lite ovanligt, det brukar vara den mycket mer parfymerade och blommiga Sauvignon Blanc) som tyvärr var ganska stum och inte alls så aromatisk som jag tycker att modern vit bordeaux ska vara. Dock var vinet friskt och hade en viss kropp, något fetma och en trevlig citruslik frukt, därtill en försiktig nyans av vanilj från ekfaten det hade jästs och lagrats i. Funktionellt, helt klart, men jag tycker att man kunde ha valt ett betydligt bättre vin, vit bordeaux i bra prislägen finns det idag ganska gott om. Nej, här får SAS bakläxa.

Då jag för bara ett par timmar sedan hade ätit en stor och god räksmörgås på utmärkta och gemytliga American Express Lounge hos Pontus in the Air på Arlanda, var jag inte alls sugen på ett danskt smörrebröd med räkor och picklad gurka som förrätt även om den såg god ut. Istället valde jag den saltade och lufttorkade biffen, tunt skuren, som serverades med bakade jordärtskockor, lite enbärsolja och en tryffelmajonnäs. Inte märkvärdigt, men smakerna satt riktigt bra (hade man serverat den här rätten på en restaurang, hade man skurit köttet betydligt tunnare och det hade lyft hela rätten en nivå, men det är inte görligt att i så god tid i förväg det krävs på en flygplansmåltid skära köttet så tunt, därmed blir det en lite mer tuggig och mindre elegant upplevelse)

Man har två röda viner på menyn och jag valde såklart båda. Bibi Graetz från Toscana har jag träffat ett antal gånger och hans viner är jag väl bekant med. Dock vara denna 2015 Casamatta SAS Special Blend helt ny för mig och exakt vad som är special i denna blend vet jag inte, vinet är såvitt jag vet gjort uteslutande av Sangiovese. Det har en fin mörk bärfuktighet med inslag av både björnbär och blåbär i en tydligt modern stil med något som liknar vaniljsötma (trots att vinet bara har bott i ståltankar). Smakmässigt medelfyllig med en kolaliknande mjukt fruktig kropp med ganska måttlig syra, lite för låg för fruktens sötma och för att man ska använda beskrivande ord som ”frisk” eller ”fräsch”, men man noterar också en liten känsla av kalkstensjord och sett till strukturen är tanniner fullt ut avrundade. Det var ett mjukt, fruktigt och ganska lättdrucket vin (13.5 procent alkoholhalt) i en betydligt med publik stil än jag är van vid från Bibi Graetz. Helt okej, men inte märkvärdigt för den lite mer kräsna vindrickaren.

Kanske lite tråkigt av mig, men jag tog faktiskt biff till varmrätt också, nu ett bräserat kött som var mört och gott och serverades med en rödvinssås kokt av fonden med ett litet friskt inslag av lingon. En något för hård liten zucchini hörde till, liksom goda smörstekta kantareller och en kräm av potatis och rotselleri. Det är precis den här typen av mat man ska servera på flyg, den fungerar alldeles utmärkt att laga i förväg och försämras inte alls av att hållas kall och sedan värmas upp. Dessutom fungerade rätten bra till mina två röda viner. Tummen upp!

Det andra röda vinet kom från Barossa Valley i Australien, ett ganska klokt val eftersom man här uppe i skyn förlorar upp mot en tredjedel av sin doft- och smakförmåga. Då kan det var en god idé att börja med ordentlig fyllighet redan från början, som den 2015 Blood and Courage Shiraz från vinmakaren Phil Lehmann och den 50 000 flaskor årligen stora firman St John’s Road jag nu hade i mitt glas. Nästan enbart Shiraz, men också ett par procent Mataro (Mourvèdre) som köpts från vingårdarna Kalleske och Schutz, lagrat i franska fat som till tio procent var nya under tolv månader. Sådär värst kraftfullt och fylligt var inte vinet även om alkoholmätaren visade 14.5 procent, jag upplevde snarare vinet som medelfylligt om än med en ganska generös fruktighet som drog åt solmogna björnbär och blåbär även här – frågan är om det var atmosfären som spelade mig ett spratt eller om vinerna var påfallande lika även i sig själva. För övrigt en fruktig och något frisk smak med fina tanniner och en liten ekfatskryddighet med drag åt mörk choklad och kaffe. Återigen ett helt okej flygplansvin, men också det här tycker jag att man utan högre prislapp hade kunnat uppgradera till större och mer personlig smak.

Kycklingen, som var fylld med någon örtkryddad färs (känslan av smakrik, grov korv) hade en god smak. Det är ”farligt” att laga en flygplansrätt av ett så magert kött som kyckling, bara lite för hög temperatur i uppvärmningen eller en liten stunds för lång varmhållning och köttet blir tråkigt torrt. Så var det tack och lov inte är, kycklingen var faktiskt rätt bra. Därtill haricots verts, körsbärstomater, lite rostad potatis och en béarnaise.
   Maten var som vanligt rätt bra för att vara flygplansmat, smakerna satt och presentationerna var så bra det kan tänkas vara efter förutsättningarna. Men jag tycker att man i business class på SAS måste uppgradera vinerna, sånär som på champagnen är de verkligen ett svagt kort.

Dags för dessert, en blåbärspaj som serverades med vispad grädde – och såklart lade jag till den andra desserten, som var en frusen hallonyoghurt. Fullt godkänt här!

I glaset blev det sött från Bordeaux, närmare bestämt 2012 Château la Rivière från Sauternes, en botrytisspäckad cuvée dominerad av Sémillon med lite syrafrisk Sauvignon Blanc och blommig Muscadelle i cuvéen. Fint tropiskt fruktig doft med ett inslag av söt citrus, ananas, persika och lite saffran, kanske en liten antydan av vanilj från ekfaten, en medelfyllig och fint söt smak med en frisk syra och en ganska ananaslik fruktighet.

När jag flyger SAS och har möjlighet att slarva bort mig med alkohol – således inte när jag ska hämta ut en hyrbil när jag landar, vilket är nio fall av tio – passar jag på att dricka minst ett glas av deras utsökta cognac. Det är Borderies XOjag talar om, från firman Moyet, en firma som SAS har haft ett väldigt bra samarbete med sedan 2000. Det speciella med den här cognacen är att den kommer från det bara 3 980 hektar lilla distriktet Borderies (cognacsdistriktet har i sin helhet 73 800 hektar vinodling), precis intill Grande Champagne och Petite Champagne. Trots sin egentligen lika goda kvalitet, har Borderies verkligen inte alls har samma status och pondus. Bara ett fåtal firmor särbuteljerar cognac från Borderies, Camus är en av dem och Moyet en annan. Och resultatet är utsökt, en vackert djup bärnstensfärg, djup och läckert karamellig doft med inslag av kola och knäck, ett uns apelsinskal och lika mycket (lite) mök fruktig choklad. Smaken är drygt medelfyllig, en aning sötad och avrundad, lite knäckig och läckert fruktig och med exakt den fina karaktär av mörk choklad och kanderade apelsinskal jag finner i ett chokladgodis från Valrhona. Och, vilket är så läckert med cognac som har bott en bit över 20-25 år i gamla ekfat i lagringshusen, en helt underbart vegetal, gräsig, kryddig och aptitretande besk eftersmak av rancio– åldersoxidationen.

Om nu något sug på frukt, choklad, kakor, chips, kaffe, läsk eller vin sätter in, kan man alltid förse sig med lite smått och gott vid den lilla buffén i business class. Det är en av väldigt många fördelar med just den här flygklassen. Listan på andra fördelar kan göras lång, men då handlar det mest om inte ät- eller drickbara ting som jag inte har för avsikt att redovisa här. Nog om det, vi ses i Tokyo!


Shiki No Baru den 7 augusti

$
0
0

 
När jag var i Tokyo i maj 2014 blev jag helt förälskad i ett av de minsta hålen i väggen, Ichii, en liten restaurang med ett par sittplatser vid baren intill det segelbåtslilla köket och två bord för totalt tio-tolv personer längre in i den lilla restaurangen. Det var inte stället som sådant som fångade mig, det var enkelheten i maten, ärligheten, smakerna och den genuina känslan i värdskapet. Nu var det dags igen att möta chef Naoki Yamamoto och hans två assisterande kockar och servicegivare, men nu på hans nya restaurang Shiki No Baru (”De Fyra Årstiderna”) ett par kvarter bort. Lite större, sju platser vid köksbaren och 14 platser vid tre bord, ett betydligt större kök och en luftigare och ljusare känsla – men precis samma utsökta och i grunden enkla men fantastiska mat omramat av ett värdskap och en servicekänsla i absolut världsklass.

Det hade varit varmt hela dagen och vi kände att vi behövde en ordentlig törstsläckare innan kvällskalaset skulle ta vid. En öl, enkel i smaken, lätt och mjukt brödig av malt men mild i humletonen … och såklart kallt serverad, det var ju precis vad vi behövde. Den kom i form av den ljusa lagerölen Heartland Beer från Kirin Brewery.

Här beställde vi enligt principen omakase, att kocken själv väljer vad vi ska äta. Det är alltid det roligaste då ett stort antal små rätter både från menyn och av råvaror som är aktuella just för dagen sätts samman till en meny. Allt började med en liten aptitretare av späd och krispig gurka med en liten beska, blandad med kokt tonfisk och lite ume (en plommonliknande frukt) och ett kryddigt sting av shisokrasse.

Därefter kom den fantastiska paradrätten jag minns så väl från förra besöket och som jag har gett mig på att göra hemma vid ett par tillfällen. Färsk majs skärs av kolven och blandas noga med mjöl för att slå ut gluten och binda vätskan från majsen, därefter blandar man i lite tempurasmet och friterar sedan majsen svagt gyllene till en krispig friteringsyta. Magiskt gott med den fina sötman och krispiga ytan, helt klart en uppgraderad variant av popcorn.

Vi började med en förhållandevis ovanlig och ung typ av sake, mousserande gjord enligt traditionell framställning av sake men med en andra slutjäsning i flaskorna enligt samma princip som i Champagne. Saken kom från Aramasa Brewery i prefekturen Akita och var deras Aramasa Sparkling som bryggdes i februari 2015 och efter sin andra jäsning har fått lagras med sin jäst i två år. Till sitt utseende var den disig med en liten fällning i stil med en nigori sake, men den hade också en lätt pärlande kolsyra som gjorde smakupplevelsen livligare friskare än den man normalt sett upplever i en sake. För övrigt diskret sötaktig av riset och med en elegant fruktighet som drog åt gula äpplen och lite citrus. Mousserande sake hör inte till traditionen, den började i större utsträckning framställas i början av 2000-talet för att skapa ett nytt och ökat intresse för sake. Det är jag glad för, den här saken var riktigt bra.

Nästa rätt, eller snarare servering, var på inget sätt märkvärdig, ändå blev jag positivt överraskad av den. Jag är ingen stor fantast av aubergine, men det här var en variant av den som kocken kallade water egg plant. Den var mindre än en vanlig aubergine men hade för övrigt samma drag. Den serverades rå, skuren i bitar och väldigt kall som om den hade legat i isvatten en stund. Till sin smak drog den märkligt nog både åt avokado och banan, hade en svag doftnyans av vinbär, dessutom var texturen annorlunda, inte så svampig den brukar vara utan snarare fast och lite krispig. Den serverades bara som den var med lite salt.

Rätt feta filéer av en sardinliknande fisk (tänk dig storleken av en sill) hade fyllts med lite ume, rullats ihop och sedan grillats över öppen eld varefter de penslades med en glaze av fisklever och ponzu. En enkel, ganska rustik och smakrik rätt.

Manrei Junmai Ginjoär en opastöriserad sake bryggd av ris som har polerats till 50 procent och sedan jästs till en alkoholhalt kring 16.0 procent. Det är en ganska klassisk och något rustik, tydligt fruktigt och även en aning sötaktig med nyanser av sött ris och gula äpplen och det som egentligen lyfter fram fruktigheten är den påfallande låga syran. Det var en sake som absolut fick godkänt, men som hade vunnit betydligt större finess om den hade haft lite större fräschör. Bakom denna goda men inte exceptionella men långt smakande sake ligger Komatsushuzou Brewery i prefekturen Saga.

Bonitoär en tonfisksläkting med mörkrött kött, fast textur och hög smak av umami. En fin filé av den hade bara hastigt sotats runt om på het häll och sedan fått kallna. Det feta fiskköttet skars i skivor och serverades på en sås av ponzu (en sojabaserad sås med smaksättning av citrus) och det hela toppades med lite finskuren sticklök och miyoga (en schalottenlöksliknande grönsak som är besläktad med ingefära och en försiktig men inte stark smak av denna). I all sin enkelhet var det här en alldeles fantastik rätt som blev en av kvällens allra bästa.

Ny sake, nu en Tokubetsu Junmai Daiginjo (med det lustiga tilltalsnamnet Drunken Whale) från Suigei Brewery som grundades 1872 i Kochi. Poleringsgraden på riset ligger runt 50 procent och alkoholhalten 16.0 procent. Den här saken var tydligt torrare än den föregående, den var också betydligt mer elegant och komplex med en utsökt balans mellan fruktighet, rissötma och syran (som dock alltid är låg i sake, i regel kring 1.1 till 2.5 gram per liter jämfört med vin som normalt sett ligger inom spannet 4-7 gram per liter). Det jag också uppskattade var hur fantastiskt väl sammansatt och lång smaken var. En kalasgod sake!

Nästa rätt kan jag förstå att man kanske inte tycker om, det är ofta så med råa eller knappt tillagade musslor eftersom de tenderar att ha en tråkigt seg och tuggig konsistens. Musslorna var av typen ezo ishihage-kai och de serverades med en sås av miso och vinäger, och till det hörde lätt rostad valnöt, finskuren purjolök och japansk senap.

Det framstod allt tydligare att vi skulle prova och dricka mycket sake den här kvällen – det blir lätt så när man med sitt intresse och sin entusiasm öppnar dörrar och hjärtan hos de kockar och servicegivare som möter oss. Nu stod ytterligare en sake framför oss, perfekt svalt tempererad och antingen i små kannor om 18 centiliter vardera eller direkt ur de vackra flaskorna. Och såklart fick vi Junmai Daiginjo från Yamamoto Brewery serverad i små vackra dryckesskålar. Den här saken hade tillverkats enligt den urgamla och helt naturliga metoden yamahai (naturlig, långsam mäskning) som ger saken en syrligare och nästan yoghurtliknande karaktär, att riset hade polerats till 55 procent, att alkoholhalten låg på 15 procent och att det var en helt nybryggd sake. Det här var en väldigt fin sake, medelfyllig till kroppen, elegant syrabalanserad med en fet textur och god längd.

När vi i västvärlden lagar kött gör vi köttet till huvuddel i en rätt som får flera tillbehör av grönsaker, potatis och sås. Här i Japan sätt man verkligen köttet i centrum, men så är det också kött i absolut världsklass vi talar om, wagyu. Helt perfekt rosastekt med det fina fettet fortfarande kvar. Bara salt och till det lite färskriven wasabi. Behöver jag säga att köttet smälte som chokladmousse i munnen, att det hade en enormt fin umamisötma med en liten nötighet. Vilken textur, vilken smak, vilket kött!

Så här i Pride-tider kunde vi inte låta bli att le åt etiketten på nästa sake, den var ju i sitt formspråk helt okej för festivalen. Den färggranna etiketten hyste en medelfyllig, något sötaktig och fint fruktig sake av ris polerat till 55 procent och jäst till 13 procents alkoholhalt, vilket är ganska lågt för en sake. Jag noterade en delikat ton av mandarin och citronskal och en mjuk men välbalanserad syra. I den lilla koppen hade vi fått en Daina Tokubetsu Junmai från det lilla familjebyggeriet Kikunosato Brewery i Niigata.

Tempura är alltid gott, men jag tycker det blir lite tråkigt när man friterar för stora saker som den svamp vi nu hade fått. Det blir för liten krispig frityryta i förhållande till råvaran i sig, i det här fallet svamp. Skuren som den var nu blev det mest … fett och svampig. Nej, det här var den annars så utsökta menyns svagaste kort.

Hamamatsu-Tenjingura Brewery stod för nästa sake, 2016 Yoemo Junmai, av ett ris polerat till 70 procent och sedan jäst till 16 procents styrka. På hantverksmässigt vis är den buteljerad utan att pastöriseras och har därmed kvar lite mer djup. Den sedvanliga lite citrus- och äppelfruktiga tonen fanns här, liksom den milda sötma som kokt ris har, men jag hittade också en liten kryddighet som jag tyckte om. Eftersmaken var väl sammansatt och ganska lång.
   Varje gång jag går på en bra och typisk restaurang i Japan, som normalt sett inte är mycket större än 20 sittplatser om ens det, blir jag förundrad över att det nästan alltid är kocken som är specialist på sake. När man har frågor, och det har jag tusen av, får jag alltså svaren av kocken. Frågorna må gälla sakens namn, för kan man inte japanska tecken är det hart när omöjligt att förstå vad det är man dricker. Till svar får man nästan alltid vilken typ av sake det är, i det här fallet en junmai, dessutom vilket riset är (det finns över 100 godkända sorter) och till vilken grad det har polerats (ju mer, desto finare sake, i det här fallet bara till 70 procent, och från vilken prefektur i Japan saken kommer. Allt det här verkar kocken kunna – det är imponerande och jag kan inte låta bli att drömma om att svenska kockar skulle ta till sig kunskapen om matchande drycker på här sättet. Den drömmen jobbar jag med att nå genom alla utbildningar jag arrangerar och leder. En sak som här i Japan märkligt nog inte verkar vara lika viktigt att säga är vilket bryggeriet är. Ytterst sällan berättas det, såvida jag inte ytterligare frågar specifikt om det. Och då är det inte alltid man vet det direkt heller.   

Bläckfisken var rå och skuren i strimlor, sedan marinerad i tio dygn och med det något jäst, vilket får fiskens fibrer att långsamt brytas ner så att köttet blir lite mörare. Nu var den här bläckfisken fortfarande en aning seg med kärna i köttet, ett par dygns marinering och jäsning till hade kanske gjort den lite lenare, men smaken var utsökt och god och texturen något fet. Lite färskriven ingefära och en mild sojasås lades till som fin smaksättare.

När jag för första gången hörde talas om sake berättades det för mig att den skulle serveras varm, eller åtminstone ljummen. När jag väl började dricka sake sade alla att jag skulle dricka den sval, precis som vitt vin och gärna i vinglas. I många år därefter många år till drack jag saken i glas, till dess jag fick lära mig att sake av tradition dricks i små koppar eftersom det främst handlar om att dricka sake och umgås med vänner, inte som vi gör med vinet att diskutera dess dofter och smaker, för det lämpar sig vinglaset bättre. Numera dricker jag helst saken i små fina koppar, så som japanerna gör, även om vinglaset rent doftmässigthar sina fördelar. Men varm? Nej, det dröjde till dess jag var på en fantastisk restaurang (nu dessvärre stängd) i en av förorterna till Tokyo, då jag fick uppleva hur olika typer av sake kan tempereras på olika sätt. Vår charmiga servitris Yuri, som också lagade en del rätter åt oss (!), tempererade nu nästa sake till oss. Jag vet inte varför, men 28-29 grader sågs som den perfekta temperaturen för den Burajo från prefekturen Niigati vi nu serverades. Det är tyvärr svårt att hänga med i svängarna när de olika sorterna presenteras, man talar oftare om vilken typ av sake det är, hur den här gjord och från vilken del av Japan den kommer (det finns cirka 1 300 sakebryggerier, så det är en del att hålla reda på) än exakt vilken sake det är avseende namn och bryggeri. I det här fallet missade jag bryggeriets namn.
   Personligen tyckte jag att den här saken var den minst goda av alla vi drack den här kvällen, den vad lite fadd och saknade fräschör och kanske berodde det på att jag mer är van vid de friska fruktighet som de finaste svalt serverade sakesorterna har.

Vi presenterades en rätt under tillagning, en sötvattensfisk av typen ayju (som en slags liten makrill), hade bakats i halm. Det lätt rökiga köttet plockades sedan från fisken och blandades med ett kokt ris i en skål. Jag hade lite sojasås på, vet inte om det var korrekt, men jag tyckte att lite extra sälta och smak satte en annan sista spets på rätten.

En sake som jag tyvärr helt missade att skriva ner uppgifter om, till exempel bryggeriets namn, och då är det minsann inte så lätt att googla fram något vettigt och sanningsenligt, var den Tarusakevi nu fick serverad. Tarusake betyder att saken är lagad i fat av cederträ en kort tid, i just det här fallet tre veckor. Faten ger en diskret pepprighet och dessutom en liten nyans av ceder (tänk cigarrlåda), men för övrigt var den här saken medelfyllig, fint texturerad och lite fet. Det jag verkligen gillade med den just här och nu, var att den fina tonen av cederträ på ett fantastiskt sätt matchade den lilla rökigheten i fisken. Annars gillar jag tarusake till stekt eller grillad mat.

Slutligen serverades vi två minst sagt exceptionella sakesorter, båda från det topprankade Yucho Shuzu Brewery i Nara. Den första sorten var Alpha Kabe no Morisom var byggd av ris som hade polerats till 65 procent. Det här var en fantastiskt elegant, läckert fruktig och mjukt texturerad sake med en ovanligt frisk syra, som gjorde att den fick en vinös känsla och fräschör som överträffar det mesta av annan sake jag har provat. Mängder av citrus, citrusskal, vita vinbär och blommighet fyllde den eleganta doften. Superhärligt, verkligen.
   Den andra sorten var betydligt mer sällsynt, eftersom dess framställning innebär att man låter munkar förmäska och förvalta risen under begynnelsen av framställningsprocessen för att sedan ge det tillbaka till bryggeriet när själva bryggningen ska starta. Exakt vad de gör är oklart, men kanske spelar miljöbytet en roll när det kommer till de jäst-och bakteriekulturen som arbetar när risets stärkelse bryts ner till förjäsbart socker. Metoden kallas bodiamoto och jag hade aldrig tidigare hört talas om den. Saken buteljerades opastöriserad som Takacho Junmai Bodiamoto och bjöd på en mycket fylligare, djupare och mer komplex smak, men den var också en aning lite sötare och hade inte alls den friska syra och fräschör som saken intill hade.

Därmed var den här fantastiska, personliga och smakmässigt sätt underbara måltiden över. Jag är verkligen förtjust i den här restaurangen, både för maten och den stora gästfriheten och servicekänslan. Är du i Tokyo, boka gärna bord här – jag tror inte att du blir besviken. 

PS! Vill du lära dig mer om sake, dess tillverkning och olika typer av sake, gå in på www.akebono.seoch fliken ”Om sake”, där hittar du massor av grundkunskap om sake.  

Yakitori Souten den 8 augusti

$
0
0


När jag var i Tokyo i maj 2014 blev Yakitori Souten en av mina absoluta favoriter. Precis som de flesta restauranger är det här ett litet ställe, kanske 15 personer runt disken vid köket och kanske ett tjugotal platser till i en matsal en bit in i restaurangen. Och precis som nästan alla restauranger är det kocken som driver den och själv står för mycket av showen. Här på Yakitori Souten är det grillat som gäller och råvaran är så gott som uteslutande kyckling. Gott är det, riktigt gott, och personligt och trevligt så det förslår är det också. Vi tog oss alltså ut med pendeltåg en dryg halvtimma från centrala Tokyo till förorten Otsuka, och restaurangen och maten och stämningen motiverar i allra högsta grad den resan.

Vi placerades vid bardisken vid köket, den självklara platsen för mig som är så intresserad av mat. Här ser vi vad som händer, vi följer förvandlingen från råvara till maträtt, här känner vi dofterna och här presenteras maten av kockarna direkt. Självklart beställer vi omakase, kockens val av maträtter, vilket alltid är en symfoni av bästa som finns att tillgå. Men i väntan på den första rätten tog vi in en välbehövlig (och välförtjänt) kall ljus lageröl. Lokal såklart, men vilken det var spelade mig ingen roll, de flesta av dem smakar ju i alla fall lika.

Allra först serverades vi ett par små aptitretare som tilltugg till vår öl. En liten kopp med en sallad av kall gurka, tomat och avokado i en mild tomatvattengelé, en slags japansk variant av cole slaw med lite selleri i, samt något slags långkokt men segt kycklingkött (kändes som bitar med lite brosk och senor i) som också det serverades med lite gelé och en bakad ockra.

Vi fick också en varm dashi (buljong) av kyckling med lite färsk kryddig krasse och en smakrik och lent texturerad frikadell av kyckling i.

Sedan skulle vi gå över till sake och vi började med en helt fantastisk mousserande sake från Daishinsyu Brewery i Nagano, som tack vare sig höga läge uppe i bergen kan göra väldigt elegant sake. Denna Junmaiginjo Nigorizake Sparklingär bryggd av ris som polerats till 59 procent, sedan jästs till 16 procents alkoholhalt (inklusive en andra jäsning för att binda lite kolsyra) och sedan buteljerats utan att filtreras, därav den disiga och något grumliga utseendet och typtillägget nigori sake (dock med en annan stavning) i namnet. Det här var en helt magnifik sake, stor och aromatisk i doften med fina toner av gröna äpplen och citrus, till smaken medelfyllig och fruktig med en mild sötma inledningsvis men helt torr och frisk finish och med en livlig kolsyra som gav smaken en utsökt spänst. Det här är den allra bästa mousserande sake jag har druckit!

Signaturrätten här på Yakitori Souten är sashimi av kyckling, något som av ren itutad skrämsel får den genomsnittliga svensken att fråga om man antingen är självmordsbenägen eller bara totalt vrickad i huvudet. Jag kan försäkra er alla att jag är ingetdera. Att vi inte äter rå kyckling i vår del av världen och istället är livrädd för ve och hälsa om kycklingen ens är lite svagt rosa när vi steker den, beror på att vi har dålig kyckling som vi kan bli sjuka av om den äts rå. Men om man föder upp kycklingen enligt strikt kontrollerade former med en väldigt specifikt anpassad kost kan den mycket väl ätas lättstekt eller till och med rå. Här på Yakitori Souten har man tillstånd att servera rå kyckling och jag hävdar med emfas att man måste prova den rätten här. Den kommer inte att ta dig av daga, det kan jag garantera – du kommer att dö av helt andra orsaker som vi kan lämna därhän, men inte av en kyckling.
   Levern är fet och välsmakande och påminner i konsistensen om en riktigt fin anklever, kycklingbrösten (som bara är hastigt sotare runt om men råa i mitten) är mer texturerade och smakrika med en liten fetma från skinnet men annars en god umamisötma. Det finaste köttet är annars den lena och saftiga överdelen av låret. Man doppar sedan köttet i tre olika såser, alla baserade av olika typer av soja med varierad smaksättning, bland annat citrus. Sanslöst gott!

Sashimi är ett tillägg i menyn som man alltid tillfrågas om, själva menyn startar annars med ett milt spett av kyckling med lite wasabi på och med en tillhörande sallad intill.

Dags för sake nummer två, denna från Asahi Brewery som för de allra flesta är mest kända för sina ljusa och lättdruckna lageröl. Den sake vi fick hette Junmai Daiginjo 22 BY och var bryggd år 22. Ja, precis, år 22. Och som okunnig var jag ju tvungen att fråga vad det betydde. Självklart var saken inte byggd 1922, den var byggd just år 22, enligt japansk tideräkning. Medan vi kristna räknar tiden från Jesus födelse år 0, räknar japanerna tideräkningen från det år deras kejsare tillträdde. Den här saken var bryggd år 22, alltså 2010, och det buteljerades sju år senare 2017, således en sake med viss mognad och stor komplexitet. Åldern förklarade också sakens fyllighet och djup, den silkiga texturen och långa eftersmaken, kanske också den stora elegansen. Återigen en sake i absolut toppklass!

Nästa spett var gjort av den saftiga överdelen av kycklinglåret med sitt feta och smakrika skinn, till det lite späd purjolök. I nästan alla rätter noterade jag en liten sötma, antingen från kycklingen i sig eller från någon sås man hade penslat kycklingen med. Den matchade fruktigheten i sakesorterna alldeles perfekt.

Därefter serverades vi kycklinglever på spett, fint grillade så det fortfarande var saftiga och slutligen penslade med tare, en klassisk grillsås gjord av soja, sake och mirin(för sötmans skull). Till det serverades också ett litet fruktbröd och en terrin av kycklinglever. Fantastiskt gott och också verkligt fint tillsammans med den fruktiga saken.

Kawamura Brewery stod för nästa sake, en 2016 Yoemon Junmai Shu tillverkad av ris polerat till 70 procent och jäst enligt tradition, men sedan lagrad i tank till juli 2017, således efter cirka tio månaders lagring. Det här var en väldigt torr och nästan mineralisk sake som hade en nästan chablisliknande finess och trots att syran var förhållandevis låg (cirka 1.0 gram per liter) upplevde jag ändå en fräschör som bidrog till finessen. Att saken var opastöriserad (då kan den kallas nama) gör att den får en lite fylligare mer texturerad kropp, i regel brukar den också få en viss sötma, men just den här saken hade fått mer av kropp och mindre av sötma.

Till den serverades en grillad shiitakesvamp och ett kycklinglår som hade marinerats i mirin och sedan grillats och fått en ganska diskret smaksättning av grillsåsen tare. Därtill en kopp med chawanmushi, en len japansk äggpudding som är gjord av ägg, dashi(buljong), salt och peppar. I den låg en liten tomat. 

Nästa rätt var ett spett med späda blomknoppar som hade en mild och nästan lite sötaktig smak av majs.

Mer kyckling, nu brösten i tunna skivor så spett. Återigen med en fint sötsalt smaksättning som matchade den fruktiga saken helt perfekt.

Nästa rätt var rätt kul, och god. Små fina auberginer hade delats, smaksatts och grillats och precis vid servering lade man på fjäderlätta och lövtunna flagor av katsubushi, saltad och torkad bonito(en fisk), som av värmen dansade på den varma auberginen.

När man väl börjar utforska sakevälden upptäcker man att den är precis lika komplex som vinvärlden. Det finns otaliga sorter med ris, de har vuxit i olika klimat, vattenkvaliteten kan variera, tekniker för mäskning av risen varierar, jäsningen gör det och lagringen gör det också, liksom filtrering eller inte. Såklart påverkar varje steg i tillverkningen den färdiga saken. Den Purple Label Junmai Ginjo från Nakeshima Brewery i prefekturen Saga vi nu serverades svalt hade tillverkats av ris polerat till 50 procent (ju lägre polering, desto elegantare sake), jäst med jästsorten 1801 (som lyfter fram en fruktigare karaktär i doft och smak) och buteljerad utan att pastöriseras (vilket ger en lite fylligare och rikare kropp). Resultatet blir exceptionellt, fruktighet och elegans går hand i hand, man skönjer en liten sötma som balanseras fint av en härlig fräschör – jag fick lite grand känslan av en kabinett av Riesling från Tyskland – och balansen totalt sett var superb!

Inom köttrestaurangvärlden talar man numera ofta om nose to tail, att ta tillvara varje del av djuret, en idé som både är logisk och gastronomiskt intressant. Här på Yakitori Souten gör man likadant, typ lite ”näbb till stjärtfjäder”. Den näst sista rätten var just en sådan, där man maler ner massor av saker på kycklingen – kött, brosk, lite småben kan jag tänka mig – och gör en god färs av allt. Denna färs formas på spett och grillas sen. Ingen sås till, däremot en krämig äggula. Återigen en god rätt.

Sista kycklingserveringen var vingarna, grillade på spett. Det här var första rätten vi åt med fingrarna, något annat sätt går det inte att äta sånt här på.

Till vingarna serverades en kycklingbuljong med finskuren gräslök.

Sist men inte minst, lite grönt te och en glass gjord av sake.

Det här var andra gången jag åt på Yakitori Souten. Förra gången var jag totalt förtjust, men då hade jag heller inga förväntningar alls. Det positiva minnet av måltiden levde kvar trots att månaderna och åren gick och i det ligger det faktiskt en liten risk. Förskönade jag minnet av upplevelsen, av värdskapet, av smakerna, eller var restaurangen och maten precis så bra som mitt minne sade mig? Med nu högt ställda förväntningar kan jag inte säga annat än att min nya upplevelse i allra högsta grad levde upp till det jag hoppade på. Yakitori Souten är en fantastisk restaurang och hit kommer jag att gå varje gång jag besöker Tokyo igen.
   Vi var sex personer som tillsammans kalasade allt ovan beskrivna för totalt 64 000 yen, motsvarande cirka 850 kronor per person. Full pott även på prestanda vs kostnad!

Ichita den 10 augusti

$
0
0

 
Jag hade hört väldigt mycket gott om den lilla restaurangen Ichita som redan inom ett år efter öppning (för ett par år sedan) hade belönats med en stjärna i Guide Michelin. Den ligger på en liten lugn bakgata i området Aoyama, omkring sju åtta minuter maklig gång från tunnelbanestationen Gaienmae. Plats var bokad vid bardisken kring det lilla tvåmannaköket, en bardisk som hyser åtta platser som i regel inte kan bokas för större sällskap än fyra personer. I tillägg till bardisken har man två små rum sex till åtta stolar varderas, mer än så är det inte. Två kockar jobbar i köket bakom baren, ytterligare två assisterande kockar har sina positioner inne i ett litet bakomliggande kök där de förbereder eller gör vissa delmoment till rätterna. Därtill en serveringspersonal som assisteras vid på- och avdukning samt servering av drycker. Inriktningen är så kallad kappo, en klassisk japansk måltid på en restaurang som skiljer sig från izakaya, som snarare är ett brasseri, eller kaiseki som nog mer ska beskrivas som en större måltid med lokala råvaror i sin aktuella säsong. Skillnaden mot många motsvarande restauranger är att man här har en högre gastronomisk ambition som kan sägas vara dragen mot riktning fine dining.

Vi hade förbeställt den större avsmakningsmenyn för 20 000 yen per person (cirka 1 500 kronor, plus dryck, den mindre kostar 15 000 yen). Som vanligt inledde vi måltiden med en kall öl och här blev det den ljusa och rätt elegant maltiga lagerölen Masters Dream från Suntory. Medan vi satt och läppjade på vår öl och tittade igenom den ganska lilla men ändå innehållsrika dryckeslistan för att välja sake och vin (här finns det mest klassiskt franskt med flest sorter från Bourgogne, bra sorter dessutom) var chef i full färd med att förbereda olika fiskar till vår kommande måltid. Det är alltid intressant och underhållande att se hur kockarna arbetar.

Den första saken kom från prefekturen Yamagata och den småskaliga men förstklassiga Juyondai Brewery, som är omtalade för sina rika, yppiga och hantverksmässigt framställda sakesorter, som av allt döma av det jag försökt vet om dem är väldigt sällsynta. Denna, tyvärr vare sig typbestämda eller namngivna sake (mer korrekt, den presenterades inte med annat än sitt exklusiva producentnamn, och exklusiv och sällsynt är den, sanna mina ord) var ytterst elegant och fint fruktig, men hade en rik och nästan viskös textur med en diskret sötma och en lång, fantastiskt god och komplex eftersmak med utsökt balans.

I en vackert mönstrad porslinstallrik kom den första rätten. En terrin av en slags rot som vi kom överens om var någon slags jamsrot, lades i botten. På den färsk och rå uni, sjöborre, och lite riven wasabi. Runt om en dashi (buljong) av kombu (alger) med lite fint skurna och på något sätt inlagds alger och därtill aromatiska blommor av shisokrasse. Väldigt vacker och väldigt god.

Anagi, en ålsort som lever i kallt salthavsvatten, hade grillats och därefter penslats med en av soja och mirin något sötaktig grillsås (som är typisk för gillad ål), serverades på ris och på det hela ett litet blad av den parfymerade japanska pepparsorten sansho. Supergott, och tack vare sakens rika kropp och fruktiga smak blev mötet dem emellan fantastiskt gott. 

Nästa rätt var smakmässigt sett god men på inget sätt märkvärdig. Återigen ål, men nu av en annan sort, som hade panerats och tempura. På den en bit tempurafriterad sjögurka. Till detta en klyfta sudachi (en limeliknande liten grön citrusfrukt) och en försiktigt söt sås av ume, en plommonbesläktad frukt. Gott, som sagt, men inte värt en stjärna för mig.

Kokuryu Brewery stod för nästa sake, en Junmai Ginjo av ris polerat till 55 procent. Den här saken var påtagligt stramare och även om den också hade en fin fruktighet med drag år citrus och äpplen var den absolut torr. Jag upplevde den också en aning lättare i sin kropp, kanske delvis på att den var lite mindre fruktig och torrare. Återigen en god och ytterst elegant sake.

I en traditionell japansk soppskål serverades nästa rätt, som var en klar buljong med smak snarare av skaldjur och umami än av alger och i den låg en helt fantastiskt elegant, mjukt texturerad och diskret umamisöt boll av krabbkött. Det såg egentligen inte mycket ut för världen, men det var en väldigt god och elegant rätt, faktiskt den godaste i hela menyn. Solklar stjärnglans!

Därefter kom en servering med sashimi av bonito, som chef hade skurit ut en lång ryggfilé av och hastigt sotat över glödande och rykande halm på öppen elda framför oss innan filén kyldes ner och skars i fina skivor, samt en kinki snapper, som är en liten till medelstor röd fisk med ett fast och välsmakande vitt kött. Den hade bara rimmats en kort stund varefter man hastigt hade slagit kokande vatten över den så att bara yttersta millimetern fick någon slags tillagning. Sashimi handlar inte alltid om, såsom många personer tror, att servera fisken eller råvaran helt rå – i många fall är den marinerad, hastigt sotad eller blancherad eller till och med kokt under längre tid. En liten bit tillagad fisklever låg också här, fet och god, liksom finskuren schalottenlök, lite röd shisokrasse och två såser att doppa godsakerna i, en något sötaktig sås med lök och en klassisk sojasås.

Abalone ser ut som en stor mussla men hör till släktet havssniglar. Den har ett smakrikt och väldigt fast kött som knappast låter sig ätas i rått tillstånd. Därför tillagas den genom kokning, man låter den sedan kallna och därefter skär man den i skivor eller bitar. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om abalone, jag gillar den umamirika smaken av den men känner mig ofta lite tveksam till konsistensen, det är ofta lite för seg. Här var den dock riktigt bra, trots att skivorna var ganska tjockt skurna, och till den hörde en gråaktig och något umamisöt sås som jag misstänker var tillagad av bland annat abalone och sedan mixad helt slät. Till detta lite finstrimlad purjolök. En av de allra bästa rätterna av abalone jag har ätit.

Redan när vi bänkade oss hade chef lagt strömmingssmå och på tunna spett uppträdda fiskar av typen ayu. De grillades över eld och fick sedan svalna och serverades sedan hela (med ben och allt, och man åt också allt) tillsammans med tempurafriterad majs och någon slags syrlig grön sås. Det är lite av sotare över den här rätten och eftersom jag älskar sotare blev det tummen upp.

Riset hade polerats till 40 procent, vilket är en ordentlig polering som kan bidra till större finess i den färdiga saken, som kom från prefekturen Fukushima och Higashiyama Brewery. Det var deras Sharaku Junmai Daiginjovi hade fått, fruktig och på sitt sätt något yppig med toner av citrus och ljus persika. Jag upplevde den som torr trots sin rika frukt och med en något fet kropp, liten grand som en något smörig chardonnay, och kanske också en liten eldighet från de 16 procent alkohol som fanns häri.

På tur stod en skål med chawanmushi (en len och något fet äggpudding gjord av ägg och dashi) som serverades kall med lite edamamebönor och en buljong med doft och smak av färsk ingefära. Jag gillade den, men skulle nog ha tyckt ytterligare ett steg bättre om den om vi hade fått den ljummen eller varm.

Nästa rätt var jag däremot inte alls förtjust i. Den var gjord av en svagt ljusgrön bakad rot som på japanska heter togan, som hade omslutits av en filé av saltvattenål, anago, och sedan bakats. För mig var fisken för mycket tillagad, köttet var för mjukt och hade dessutom den där lite dyiga smaken som inte är så rolig. Den serverades i en slags buljonggelé och hade en liten smaksättning med wasabi. Nej, det här gick inte hem hos mig i alla fall.

Jag var väl heller inte särskilt imponerad av nästa rätt, även om den var riktigt god i sig. Men det var en rejäl skål med kokta nudlar i en i och för sig riktigt god buljong med garnityr av finstrimlad purjolök. Jag kan verkligen inte klaga på rätten, jag äter den gärna gång efter annan, den var god och mättande och i sitt utförande felfri, men sett till den exklusiva menyn (och priset av den) och restaurangens stjärna i Guide Michelin, tycker jag nog att de blev lite fel att kasta in en rejäl portion av något som känns som en stadig studentmåltid. Jag kanske bör tillägga att vi här kunde välja mellan varma nudlar (som jag då valde) eller kalla nudlar, som var en annan rätt som såg lite elegantare ut men fortfarande var något för enkel för stjärnan.

Mätt blev man dock, ordentligt mätt, därför var det skönt att desserten var så lätt och frisk som den var. Den kom i en glasskål, i vilken en något sötsyrlig buljong av tomat i lätt gelékonsistens, delvis med bitar av sötaktigt tomatkött och till det hörde en riktigt läcker, syrlig och aromatisk sorbet av shisokrasse.

Ichita är en vacker och trevlig restaurang och att sitta vid köksbaren och se och höra kockarna arbeta, och att känna dofter från köket, är alltid en fin upplevelse. Jag hade hört en del – dock inte mycket – om restaurangen och att den var helt fantastiskt. Till stor del håller jag med, men sett till priset på menyn och till en del av rätterna (ålen med roten och den stora nudelbuljongen) levde besöket den här gången inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar. Så kan det vara. Med det sagt är det fortfarande en riktigt bra restaurang och servicen och värdskapet var riktigt värmande och bra – trots att den mycket trevliga krögare inte pratade särskilt mycket engelska och åtminstone jag säkert missade en del av presentationen.  

Sushi Sora den 10 augusti

$
0
0
 
Ett av de restaurangbesök jag var mest förtjust i förra resan till Tokyo var det på Sushi Sora på den 38:e våningen i det exklusiva hotellet Mandarin Oriental. Det jag uppskattade här var finessen, det stilrena, den sobra inredningen, den magiska servicen, den storslagna utsikten över halva Tokyo och såklart också den fantastiska maten. Det finns såklart otaliga små restauranger med förstklassig sushi på menyn runt om i Tokyo och det här är nödvändigtvis inte den allra bästa trots att priset indikerar den eller kanske rent av de två stjärnor i Guide Michelin som jag själv tycker att kvaliteten och helhetsuttrycket här erbjuder. Att bara bedöma en restaurang efter dess kvalitet på maten eller ”prisvärde” (en opålitlig bedömningsfaktor som mer bygger på privatekonomi och lust att uppleva, än om något tydligt och faktiskt mätvärde som kan gälla alla personers upplevelse) är inte det viktigaste. Jag lägger alltid in känsla, service, drycker, min lust att uppleva, mitt eget intresse och självklart helhetsupplevelse som fem viktiga aspekter, och de är för mig exakt lika viktiga som maten i sig. Sushi Sora vinner helt klart stort på maten, men ytterligare ett par steg till på resterande nämnda aspekter. Därför var vi nu här igen. Vi siktade in oss på menyn Murasaki för 15 000 yen per person.
 
I takt med att vin under slutet av 1990-talet kom att bli mer betydelsefullt i Japan, fick saken en liten svacka som i början av 2000-talet ledde till att man ville modernisera kulturen kring sake för att locka en yngre publik. En sådan ny stil som utvecklades var den mousserande saken. En för mig ny sådan var Sparkling 39 som kommer från det förstklassiga Dassai Brewery. Här har man verkligen inte satsat på publik framgång bara genom kolsyran i sig, som har bildats under en andra jäsning precis som i Champagne. Här har man först bryggt en riktigt högklassig sake av ris polerat till 39 procent, en väldigt hård polering som bidrar till stor finess och renhet och positionerar saken i den högsta kategorin, daiginjo. Positivt är att alkoholhalten bara ligger på 14 procent, vilket också bevarar känslan av finess. För övrigt en sirlig frukt med bara en viskning av sötma och toner av både citron och eterisk olja från apelsinskal, en medelfyllig och något silkig kropp med som vanligt måttlig syra men stor fräschör från kolsyran. En helt fantastisk mousserande sake som gick utmärkt till våra första rätter.
 
Som aptitretare som en liten skål med hastigt blancherad spenat, men den kändes lite tjockare i bladen än den spenat vi äter i Sverige och hade heller inte samma metalliska känsla av oxalsyra. Den hade marinerats i fisksås och röd risvinäger och lite grand av den vätskan följde med som sås.
 
Nästa aptitretare var små späda edamamebönor, vilka jag normalt sett inte är så förtjust i. Men här var de riktigt goda, spröda i sin textur och helt utan beska, och de hade också en delikat nötig och svagt rökig som om de rökts för en sekund eller två. ”Havsvatten”, fick jag till svar av chef när jag frågade, det var det som hade bidragit till den goda smaken.
 
Den första rätten i menyn var sashimi, det vill säga rå fisk eller skaldjur utan ris, som kom i tre varianter. Den första var en vit fisk, grouper, som serverades på en tunn skiva sudachi (en rund, limeliknande citrusfrukt) som gav en diskret citrusparfym till fisken. Den andra var en fet sardin som hade marinerats hastigt i bland annat lite risvinäger. Den var len i texturen och smakrik med en fin syra som lättade upp den feta känslan. Slutligen sashimi av abalone, som hade sjudits långsamt i sake under fem timmar och sedan skurits i tunna skivor och penslats med en sås av soja och lite sötaktig citrus. Lite rimmad gurka och wasabi var de enda tillbehören.
 
En ny sake stod på tur, nu en Junmai Daiginjo från Isojiman Brewery, bryggd med mjukt vatten av den finaste varianten av det bästa riset Yamadanishiki som hade polerats till 40 procent. Återigen en ytterst högklassig, ren och elegant sake som mer bjöd på stramhet och en nästan mineralisk spänst än på fruktighet och sötma. Ändå fanns här en utsökt frukt och både ett djup och en längd. Vi fick saken serverad i en förgylld tennkanna och små tennkoppar, som höll kylan perfekt under hela serveringen av sushi som nu skulle följa.
 
Sedan tog huvudnumret i menyn vid, paraden av olika sushis. Den första var helt fantastiskt, en tunn skiva av chu-toro som är den fina och något mindre marmorerade ryggfilén på tonfisken. På riktigt bra ställen som det här, serveras all sushi enbart med sojasås och inlagd ingefära till, och här är ingefäran så pass mild att den inte har över smakupplevelsen särskilt mycket.
 
Wasabi serveras inte vid om sushin här, den anses vara så pass smak- och aromrik att den förtar kvaliteten och smaken på de råvaror som är huvudattraktionen. Det man däremot gör är att man tar ytterst lite riven wasabi och breder den på fiskbiten innan den läggs på riskudden. Då får man en perfekt doserad smak av wasabi. Den andra sushin var aji, taggmakrill, fint snittad för texturens skull och penslad med en soja som smaksättning.
 
Den tredje sushin var en kuruma ebi, en umamisöt japansk räka som hade marinerats med sin rom och en liten gnutta mirin under tre dagar. Rommen torkades bort och räkan snittades sedan längs med magen så att den kunde vikas ut över riset. 
 
Riset är precis lika viktigt för kvaliteten på sushin som fisken är. Jag skulle våga säga att det också är det svåraste att lyckas med. Först måste riset sköljas noga, sedan ska det kokas perfekt så att det har antydan av en kärna och inte är för tungt och klibbigt. Smaksättningen med mirinär den sista detaljen. Ofta är den antingen för syrlig av vinäger eller för söt av socker. Här på Sushi Sora är man väldigt försiktig med sockret och använder också en vinäger som är mild. Det gör att det perfekt kokta och elegant smaksatta riset aldrig tar för stor smakmässig plats. Särskilt med så milda fiskar som en vit flundra, som nu stod på tur, håller sig riset i bakgrunden. Också flundran penslades med lite sojasås.
 
En av mina favoritfiskar är bonito, en tonfisksläkting som jag ofta tycker slår tonfisken. Mörk i köttet, fast, umamirik med en diskret köttsötma men utan den antydan till bitterhet som tonfisk ibland kan ha. Bara en liten klick med färskriven ingefära på toppen, helt perfekt.
 
 
 
 
Ishihage-kaiär en mussla med ljust och fast kött. Musslan hade först rensats, sedan snittats för att göra den mer lättuggad som rå, därefter hade chef slagit den i skärbrädan, vilket fick den lite grand att dra ihop sig. Lite soja på, sedan bara att äta.
 
Man använder otaliga typer av havsabborre till sashimi och sushi och det är en av finaste typerna av vit fisk (tycker jag). Någon sorts havsabborre fick vi nu, tunt skuren och penslad med lite soja.
 
Det sägs väldigt ofta att den fisk man använder till sashimi och sushi ska vara absolut pinfärsk, men det är inte alltigenom sant. Vissa fiskar är bäst så, andra är godast efter ett par dagars lagring och när det kommer till tonfisk tycker man här på Sushi Sora att den är bäst efter en veckas och upp till tio dagars lagring. Det viktiga då är att fisken hela tiden förvaras kallt och torrt och att man lägger om den torrt varje dag). Nu fick vi den fina ryggbiten toro, vällagrad såklart, och också den fint snittad för att göra det fasta köttet än mer elegant att äta.
 
När man går på fiskmarknaden i Tokyo ser man ibland gigantiska jättar till tonfiskar som ser ut att väga flera hundra kilo (den på bilden är förhållandevis liten, uppskattningsvis cirka 80-90 kilo om huvudet hade varit kvar). Här går de mest ambitiösa kockarna och väljer ut de bästa fiskarna och när det gäller tonfisk väljer de snarare ut de bästa delarna av tonfisken. Kockarna på Sushi Sora tycker att tonfiskar med en vikt på upp mot cirka 140-170 kilo är det bästa, medan de som väger över 250 och upp mot 400 kilo har ett mindre fint kött.
 
Att porträttera sushi är egentligen rätt tråkigt, det mesta är sig likt. En liten kudde med ris, en bit fisk och kanske någon sås eller något litet garnityr på toppen. Sushin med havsabborren av typen koti missade jag att fotografera, men den var helt underbar med sin lena textur och fina smak, som hade fått sällskap av ett par stänk juice från sudachioch ett par flingor finmalet havssalt med inslag av alger.
   Däremot fångade jag sushin med anago, havsål, på bild. Den hade sotats lätt och fick sedan en smaksättning med av lätt sötaktig soja med lite saft och rivet skal av den högaromatiska citrusfrukten yuzu.
 
Sake nummer två var urdrucken och därför tog vi in ytterligare en förstklassig sort. Det var den sällsynta 2016 Nabari Junmay Daiginyo från Jikon Brewery som fick sätta livet till för att tillfredsställa suget efter god sake. Riset var polerat till 40 procent och alkoholhalten låg på 16 procent. Det här var nog en av de godaste sakesorter jag har druckit, vilken enastående balans mellan kropp och fruktighet och vilka delikata nyanser av citronskal, ljus persika och vita blommor. Rik och fruktig, men helt torr, och med en lång och mycket väl sammansatt eftersmak som helt och hållet absorberade alkoholen. Tänk om man kunde få tag på en eller ett par sådana här flaskor.
 
I en fin skål serverades nu en klar soppa av dashi med garnityr av en slags alg i ett geléhölje. Ett litet blad av den blommigt parfymerade japanska pepparsorten sanshu fick sätta spets på soppan. 
 
Medan vi åt soppan gjorde chef iordning nästa servering, små fina sushirullar i nori (sjögräs) som var fyllda med skrapat tonfiskkött.
 
 
Återstod sedan bara en lätt dessert av plommon med en kompott av nektarin och med ett pulver av pistaschnötter. Frisk och söt på samma gång och en lagom stor och inte alls mäktig dessert.
 
Har man någon gång varit på en fantastisk restaurang har man också byggt upp förväntningarna på den inför nästa besök. Så var det för mig vid detta mitt andra besök på Sushi Sora. Trots det infriades förväntningarna – och inte bara tack vare maten. Jag tycker att hela känslan av mottagandet från det man stiger ur hissen på 38:e våningen och välkomnas redan där, till det man stiger in i restaurangen intill receptionen och välkomnas där igen, till det man sätter sig i det sköna höga stolarna utefter köksbaren och nu återigen välkomnas av de välklädda och artiga kockarna. Det estetiska uttrycket såväl som ljussättning och utsikt och hur extremt rent och snyggt kockarna arbeta är oantastligt. Man guidas alltid kunnigt genom råvarorna och rätterna av kockarna och genom sakesorterna av en kunnig sakesommelier. Tempot är föredömligt, inte för snabbt, men heller inte för långsamt. Två timmar här flyger iväg och känslan är underbar. Hit kommer jag definitivt komma igen, var så säker!
 
Är man herre rekommenderar jag också att man går på herrummet, alldeles oavsett man är i behov av det eller inte. Utsikten härifrån är nämligen alldeles fantastisk.

Ett par dagar i Tokyo i augusti

$
0
0


Att ta sig till den stora fiskmarknaden Tsukiji är ett måste när man besöker Tokyo. Hit levereras tusentals ton med fisk och skaldjur varje morgon, här auktioneras fisk ut till högstbjudande och här verkar flera hundra små och medelstora handlare som köper fisk och skaldjur, styckar och förädlar för att sedan sälja vidare till restauranger och återförsäljare. Privatpersoner kan inte handla här, de hänvisas till andra fiskhandlare som finns i en närliggande nybyggd saluhall och ett par kvarter av butiker och restauranger alldeles intill fiskmarknaden. Hit tycker jag verkligen att man ska gå – allt du kan önska dig i matväg finns här, inte bar fisk, dessutom köksutrustning och porslin. 
   Tyvärr får turister inte längre besöka den stora fiskmarknaden, där nästan all action är, eftersom de har stört arbetet för fiskhandlarna så pass mycket att klagomål har uppstått. Som turist släpps man in först 10.00 på förmiddagen, men då är tyvärr det allra mesta redan över.
   En morgon tog vi oss ner till fiskmarknaden för att äta frukost på restaurangen Sushi Ichiban, en av otaliga små restauranger här som oftast inte har mer än ett par sittplatser vid bardisken intill köket. Just den här restaurangen är dock större, den har dessutom två plan. Vi togs allra vänligast emot, tog in varsin öl (ja, jag vet, det blir god öl till frukost ibland, men bara ibland) medan vi tittade genom menyn. Mitt i det lilla köket står ett akvarium och ur det plockar man upp fiskar vartefter de beställs. Färskare fisk än så här går inte att få.

Vi tog in varsin servering av sushi med bland annat lax, bonito, tonfisk och hästkött (det är faktiskt ganska vanligt här i Japan, men jag kände inte till det), men innan det ville vi ju beställa in en sashimi från akvariet. Chef Yoshi tog fram håven och fångade in två små fina fiskar av typen aji, en liten taggmakrill, som mycket motvilligt försökte sprattla sig loss ur hans grepp. Med skicklig hand filerades fisken och skars i fina bitar. Han lade upp dem stilistiskt på ett vackert fat och med skrovet av fisken samt lite rättika och ett blad med shisokrasse som dekoration. Vilken magisk känsla att äta den lena, nästan feta och mycket elegant minutfärska fisken.
   Vi tog in två små flaskor sake som jag verkligen tycker om, Born Tokuen Junmai Daiginjo från Katoukichibee Brewery, en sake som har lagrats svalt i ståltankar under en längre tid för att få en mer sammansatt doft och smak. Den är medelfyllig, något fruktig och len i smak och textur, har som i stort sett all sake en ganska mild syra utan att upplevas flack. Till vår sushi och även sashimin var det perfekt.

Vi brukar bo på Park Hotel Tokyo vid Shiodone, ett bra hotell med riktigt bra läge till framför allt kommunikationer, ett antal restauranger och fiskmarknaden. Här tog vi ett snabbt mellanmål en dag och jag kunde ju faktiskt inte låta bli att beställa in en tagliatelle med sås av wagyu, vilket låter som en ganska märklig rätt med tanke på hur dyrbart just det köttet är. Men även en kossa av rasen wagyu har ju en och annan mindre ädel del som passar bättre till färs än till fina dyrbara hela stycken. Det var en riktigt god ”bolognese”, eller vad jag nu ska kalla det hela för.
 
Självklart blev det vin till och eftersom listan hade ett par japanska viner satsade vi på det. Jag tycker att det är intressant att fundera kring hur vi tänker om länder som vi inte ser som traditionella vinländer. Ofta tänker man på dem som sämre ursprung utan någon djupare historia eller kultur kring vinet och att vinerna därifrån per automatik är dåliga nybörjarförsök. Till att börja med, den japanska vinodlingen kan åtminstone räkna sig tillbaka 130 år i tiden, alltså ungefär samtidigt som USA (exempelvis) fick något av en vinkultur. Idag finns det cirka 25 000 hektar vinodling i Japan, men omkring 80 procent av odlingarna täcks av druvsorter inom det mer blommiga och parfymerade släktet Vitis labrusca eller av druvsorter som är hybrider mellan amerikanska och europeiska arter. Att det har blivit så beror framför allt på klimatet, som stundtals drabbas av monsunregn vilket leder till omfattande och svåra problem med röda och sjukdomar.
   Till min pasta valde jag ett rött vin, 2013 Merlotfrån Tamba Wine i Kyoto, ett vineri som etablerades redan 1979 och som arbetar ekologiskt i sina vingårdar. Så här satt jag nu med ett småskaligt vin, 4 500 flaskor just det här året, av ett så gott som druvrent vin av Merlot som var medelfylligt och elegant strukturerat och allra mest uppförde som ett ganska trevligt ”petit château” från Bordeaux. Det var så trevligt att jag tog in ett glas till. Hoppsan.

Självklart provade vi också ett glas av det japanska vita, 2015 Chardonnayfrån Goichi Wine Company i Nagano. Det här är en ännu äldre firma, grundad 1911 och med en produktion av både vita och röda viner, bland annat av Sauvignon Blanc och Cabernet Sauvignon. Det här vinet var helt okej, det hade en ganska typisk doft av gula äpplen, citrus och en nyans av smörighet och vanilj från ekfat och även om smaken var rätt trevlig sett till kropp, frukt och syra, fanns där en något för tydlig restsötma som gjorde att vinet förlorade skärpa och finess.

I Ginza ligger det helt nya supereleganta boutiquevaruhuset G-Six och där, på trettonde våningen, ligger en restaurang som jag blev väldigt imponerad av. Restaurangen heter Yama No Ue och är av typen tempura, vilket betyder att matlagningstekniken är fritering. Stället är helt nyöppnat, någon vidare mer information om det hade jag inte innan jag kom hit och därför var förväntningarna väldigt vaga. Direkt vi kom in i den ljusa och eleganta matsalen möttes vi av servitörer med vit skjorta och svart fluga – inte riktigt vad jag hade väntat mig. Matsalen har ett antal bord för omkring 28 gäster intill de stora panoramafönsterna och totalt 16 gäster utefter bardisken intill köket. Såklart bänkade vi oss där, på första parkett vid köket och nära kocken och vi siktade på en av de två lite större menyerna, Chefs Recommendation No 1 till ett pris om 7 000 yen.

Här beställde jag in flaska vitt japanskt vin, 2016 Grace Koshu från Grace Winery som etablerades 1923 och därmed kan räknas in bland landets pionjärer. Men med det här vinet finns det en mycket äldre historia än så, nämligen druvsorten Koshu. Man kan nämligen spåra den nästan tusen år tillbaka i tiden och då till Kaukasus. Hit till Japan kom den i vinindustrins begynnelse här, närmare bestämt 1874, och den blev då så populär att den snabbt blev landets mest planterade druvsort. Just det här vinet är firmans signaturvin, det görs uteslutande av druvan Koshu som odlas i skifferjordar på ungefär 400 meters höjd i bergen. Det är ett rätt gott vin, rent i sin citrusfriska och något feta frukt, som har nyanser av citronskal och honung och även en lätt blommighet som på sitt sätt ger likheter med Grüner Veltliner från Österrike. Syran är hyggligt frisk och smaken helt torr – ett riktigt läckert matvin som skulle visa sig fungera utmärkt till den friterade maten just tack vare sin feta kropp och goda syra.

Menyn bestod av många rätter, varje rätt en friterad råvara som vi doppade i soja, en dashi som vi blandade riven rättika i eller någon annan typ av dippsås. Det rörde sig om gröna bönor (haricots verts) inlindade i ett stort blad av shisokrasse, miyoga(en släkting till ingefära som ser ut som en stor och något spetsflikig schalottenlök, bitar av äggplanta, shiitakesvamp, en stor japansk räka och en vit fisk med fast kött som hade späckats med den blommiga japanska pepparn sansho. Dessutom, vilket var riktigt gott, friterade räkhuvuden som man åt precis allt på.

En kväll tog vi oss till området Shibuya (som bland annat är känt för sitt stora diagonala övergångsställe) och promenerade ungefär en kvart bort från stojet till en liten lugn gränd i området Shibuya-Shinsen där den lilla restaurangen Sake To Sakanaligger. Restaurangen, som har åtta sittplatser vid ett par bord och åtta platser vid köksbaren, ägs och drivs av Masako Takasuko, som inte bara är en fantastisk värdinna (hennes man står i köket) utan också är en sakebryggare av rang. Hon hyr in sig i Sekia Brewery men buteljerar sin eget bryggda sake under restaurangens namn, Sake To Sakura. Vi började med hennes Junmai Daiginjo, bryggd med ett mjukt vatten (det ger saken elegans) av rissorten Yamadanishiki som hade polerats till 45 procent och sedan buteljerats utan att pastöriseras. Doften var lättsam och elegant, smaken knappt medelfyllig och len med en mjuk syra och fin fruktighet som tangerar en diskret upplevs sötma. Supergod!

Som vanligt när vi går på restaurang i Tokyo beställer vi antingen en längre förbestämd meny eller omakase, vilket betyder att vi helt överlåter valet av maträtter till kocken. Det är det roligaste. Här blev det först ett stort fat med sashimi av olika slag, bland annat kampachi (en vit fisk med mild men fin smak), uni (sjöborre), tonfisk, sardin som hade marinerats i risvinäger och kombu (alger), bläckfisk och abalone. Maten i sig är inte alltid så märkvärdig, den är rustik och god utan att imponera, här på Sake To Sakana är det stämningen och det rustika man söker – och älskar!
  En liten rätt vi fick, som jag inte hade en aning om vad det var för något, var tsubugai, som hade stekts hastigt. Till smaken kunde det ha varit någon slags krabbklo, men till den här gillade jag. lite sega och tuggiga texturen snarare en mussla eller något åt det hållet till. Det visade sig vara en havssnigel. Det här gillade jag.

När den första saken var urdrucken serverades vi ytterligare en egen sådan från Sake To Sakana, nu en Junmai Ginjo som tillverkningsmässigt såg närmast identisk ut mot föregående, men till vilken riset hade polerats till 55 procent. Också den här saken var exemplariskt ren och elegant, frukten var mild och drog åt citrus och det fanns också något blommigt i den. Smakmässigt lätt och elegant, ytterst ren med en fin rissötma som klingar av i en absolut torr och stilren eftersmak. Efter två provade sakesorter från Masako Takasuko kan jag bara summera det med att hon är en ytterst skicklig sakebryggare.

En mycket vanlig lunchrätt i Japan är ramen (det lär finnas omkring 34 500 ramenrestauranger i Japan, av vilka närmare 4 000 ligger i Tokyo), en nudelrätt i stor skål med buljong som kan varieras i det oändliga. Här på underbara Ippudu i området Ebisu (idag är Ippudu en kedja, men det här är originalet, det rustika och mest autentiska) tog vi in en rejäl tonkutsu ramen med en god och fet buljong kokt av rejäla fläskben, äggnudlar, skuren sticklök, nori och ett krämigt ägg bakat till 63 grader samt en smaksättning med en röd kryddig sås av någon slags chilefrukt. Det var fantastiskt gott, mycket godare och mer vällagat än vad jag har ätit någon annanstans. Till den goda nudelgrytan kom också en tallrik med gyoza, små dumplins fyllda med fläsk – och i glasen kall ljus lageröl som är precis så ointressant med törstsläckande och god som ljus lageröl ska vara. Det är mättande, och riktigt gott, en bra lunch för att klara av en lång dag på staden.

En annan typisk japansk restaurang är teppanyaki, där man har kocken lagandes sin mat vid det bord man sitter vid. Vi tog oss till den lite finare och förhållandevis nya delen av Roppongi till en restaurang som heter Hama, som är elegant och lite lyxigt inredd med fyra små (sex till åtta platser) teppanyakibord med stekhäll (teppan på japanska) där man steker eller grillar (yaki på japanska). Vi valde menyn Chefs Course för 18 000 yen per person, där vi inledningsvis fick ett par små aptitretare och en riktigt god sallad. Den här kvällen drack vi vin genomgående, bland annat en utsökt bärig och rödäppligt väldoftande NV Brut Impérial Rosé från Moët et Chandon, frisk och fräsch och helt perfekt för att fira dagens födelsedagsbarn.

Det trevliga med teppanyaki är att allt tillagas framför ögonen på en och vår kock arbeta snabbt och noggrant och gjorde det hela tiden med elegans. Som när han stekta stora lövtunt hyvlade vitlöksskivor som garnityr till vår huvudrätt.

Vi trakterades stekt anklever med ett sötaktigt inslag av stekt ananas och sedan valfritt två fiskar eller skaldjur. Jag valde stekt kungskrabba (som var fantastisk) och en stekt liten sjötunga med svamp och en smörsås med forellrom och gräslök. Verkligen gott allt detta, men inte typiskt japanskt i sitt uttryck.

Huvudattraktionen här på Hama är köttet till varmrätt och här kunde man välja entrecôte eller oxfilé. Vi valde båda för oss sex vänner att dela på och för 7 000 yen extra per person valde vi också att uppgradera köttkvaliteten till det exklusivare wagyuköttet Matsusaka-Ushi. När vi såg köttet förstod vi varför det var klokt att uppgradera menyn, när vi senare smakade på det förstod vi ännu mer. Det formligen smälte i munnen. För bara 14 000 yen köpte vi dessutom en ung och väldoftande 2014 Château Talbotfrån Saint-Julien i Bordeaux, såklart något för sträv för absolut njutning just nu på egen hand, men till det saftiga köttet som närmast smälte i munnen helt fantastiskt gott och avrundat (den effekten har fett och salt på sträva röda viner).

Ett trevligt inslag i serveringen var att vi fick välja grönsakstillbehör från en vackert presenterad korg. Sammantaget blev det en riktigt trevlig och god kväll och vi kände oss hela tiden väl omhändertagna.

Flygplatser är överlag inte kända för sitt gastronomiska utbud, det rör sig mest om mackor och enkel fast food tillagad av närmast outbildad personal. Men här på Terminal 1 på Narita Airport, intill gate 33, finns det faktiskt en helt makalös sushirestaurang, Kyotatsu, som utan tvekan skulle kunna ha legat på fina gatan inne i Tokyo och där absolut inte skämts för sig. En kvartett kockar, som vid en snabb okulärbesiktning inte var några ungtuppar utan säkert hade stått i kök i minst tio eller kanske till och med tjugo eller trettio år. Det här såg absolut väldigt lovande ut.

När man sedan studerade utbudet av sake blev man än mer exalterad. Att de ens hade en sällsynt Juyondai White Label från det topphyllade och exceptionella Juyondai Brewery. Precis som väntat var doften absolut ren, finstilt och diskret fruktig med bara en charmerande kyss av rissötma, mild och lent texturerad och med en finess och torrhet i avslutet som var utsökt. Saken serverades i en rejäl portion i ett högt sakeglas placerat på traditionellt vis i en liten cederträask. Man fyller glaset och låter saken rinna över till dess även den lilla asken är full. Man dricker saken ur glaset och fyller sedan på glaset med saken ur asken.

Även nästa sake var av enastående kvalitet. Den kom från Nabedana Brewery som är ett av de allra äldsta sakebryggerierna i Japan – det grundades nämligen redan 1689. Det vi hade fått oss serverat var en ofiltrerad FudohUso-Nigori. Svagt mjölkig och lite slöjig till sitt utseende, det är resultatet av att inte filtrera saken, något vinös till kroppen och med en ljuvlig kombination av mild sötma och ganska frisk syra. Tack vare just den smakbalansen blir den här saketypen otroligt bra till lite feta och smakrikare mat. Också den här serverades perfekt sval i glas i en cederträask.

Jag drack de två sakesorterna till en tallrik med sushi av tre olika sorters tonfisk, och små rullar fyllda med det skrapade köttet från tonfisk. Helt fantastiskt gott. Jag kunde inte drömma om att det skulle bli en så enastående avslutning på ett fantastiskt mat- och dryckesäventyr i Tokyo. Hit kommer jag definitivt tillbaka och nästa gång ska jag vara ännu hungrigare och ha ännu mer tid på mig.

Middag den 18 augusti

$
0
0


Rhônedalen har totalt cirka 69 000 hektar planterad vingårdsareal, ägd och förvaltad av omkring 5 300 vinodlare i det mycket varmare och generellt sett flackare södra Rhône och det något svalare, mycket stenigare och mestadels brantare norra Rhône. Omkring 90 procent av arealen är planterad med blå druvsorter, i södra Rhône dominerat av Grenache och Mourvèdre och i norra Rhône uteslutande Syrah. En liten del, cirka sex procent av de totala vinvolymen, är rosévin gjord av blå druvor. Bara strax under fyra procent av vinet är vitt och här figurerar otaliga gröna druvsorter. I norra Rhône antingen Marsanne och Roussanne alternativt Viognier, i södra Rhône framför allt Grenache Blanc.
   Instegsvinerna har Côtes-du-Rhône som ursprung och kan vara bland de mest attraktivt prissatta kvalitetsvinerna i Frankrike, de som bär ursprunget Côtes-du-Rhône Villages kommer från ett stort antal byar med lite högre status i södra Rhône, som är det mycket större området jämfört med norra Rhône. I början av mars hade jag det stora nöjet att guida tio vänner i min vinklubb genom södra och norra Rhônedalen, där vi gjorde ett stort antal fantastiska besök hos flera av de allra bästa producenterna. Det blev som vanligt en makalös vinresa bortom det allra mesta som annars arrangeras i vinreseväg – helt klart en Once in a Lifetime, som jag kallar de vinresor jag arrangerar.
  
Nu var det dags för en återträff för att väcka minnen till liv, för att umgås, för att äta god mat och dricka viner på temat Rhône. Chef AG Styles och Nata hade intagit sina platser i köket på Café Rotsunda och lagat upp en femrättersmeny som skulle matcha olika stilar av Rhôneviner.

Vi började som vanligt kvällen med champagne, det är alltid festligt, men hur gör man en logisk koppling mellan Champagne och Rhône? Det var enkelt, jag valde två champagner där champagnehuset antingen har samma ägare som en producent i Rhônedalen, eller ett hus som har ett samarbete med en vinmakare i Rhône.
   På det första temat valde jag Billecart-Salmon i byn Mareuil-sur-Aÿ i distriktet Vallée de la Marne, en producent som till viss del ägs av familjen Frey som också äger Paul Jaboulet Aîné i Tain l’Hermitage. Jag hade valt firmans prestigechampagne, 2002 Cuvée Nicolas François Billecart, en cuvée av cirka 60 procent Pinot Noir och 40 procent Chardonnay som är svaljäst i ståltankar och efter assemblage och den andra jäsningen har vinet tillbringat tio år på sin jästfällning innan dégorgering. Det här är en fortfarande ung och stram champagne, men det har en underbar blommighet och citrusfruktighet. En skön start på kalaset med andra ord.
   Den andra champagnen kom från kooperativet i Aube och vinmakaren Michel Chapoutieri Tain l’Hermitage, som tillsammans har skapat märket Devaux. Just den här champagnen, 2008 Stenopé, är den första årgången man gjorde, en cuvée av Pinot Noir (som är den viktigaste druvan i Aube) och lite Chardonnay. Det här är en smakrikare champagne än den från Billecart-Salmon, lite mer av röda och gula äpplen, dessutom en svagt rostad och brödig nyans som skänker en viss komplexitet. Jag noterade också en liten fetma som av citronskal. Helt torr, påtagligt frisk, men inte lika mineralisk som den föregående champagnen.
 
Alla resenärer hade tagit med viner på temat Rhône, men vad de hade tagit med visste jag inte. Vitt från Rhône och rött från Rhône hade jag sagt att de skulle ta med sig, det var typ så långt jag visste när menyn hade planerats. Gästerna fick sedan själva försöka matcha in sina viner till de rätter som lagades. Först i menyn var en rätt som skulle gå till vita viner, en i risvinäger och saltlag hastigt rimmad filé av dorade (guldbraxen) som sedan stektes lätt. Den serverades med en limemajonnäs, musslor, friterade små bläckfiskar och en kraftig inkokt musselfond med ponzu (citrussmaksatt sojasås) och brynt smör. Idén med rätten var att förena något stekt, fetaktigt och umamirikt för att matcha de vita rhônevinernas feta textur och deras lite vaxiga och gulfruktiga toner.  

Helt oplanerat skulle den första trion viner komma att visa de tre olika grundstilarna av vitt vin från Rhône. På temat norra Rhône och druvsorten Marsanne kom 2005 Saint-Joseph Blanc Les Granits frånM Chapoutier att vara ett fantastiskt fint exempel. Vinet görs till 100 procent av Marsanne från 50-70 år gamla stockar i en mager granitjord på sluttningar i vingården Les Granits söder om staden Tournon. Att vinet var 12 år gammalt var en viss risk, Marsanne har en tendens att oxidera och bli äpplig. Så var det inte alls med detta vin, det var tvärtom spänstigt och typisk mineraliskt med bara en fin antydan av honung, vax och rostade nötter i den annars pigga citrus- och gula plommonfrukten. Små skördeuttag (20 hektoliter per hektar) har gett koncentration och lagringen i ståltankar och nya ekfat har inte gett vinet särskilt mycket ny karaktär – här är det vingården, jorden och druvan som gäller.
  Nästa vin var också skolboksmässigt, påfallande rikare i frukten (persika och aprikoser) och med en ljuvlig blommighet som inte kunde komma från någon annan druvsort än Viognier. Hela karaktären är typisk för Condrieu och på temat hade Team Beach plockat med sig en helt underbar 2015 Condrieu Coteau de Vernonfrån toppfirman Georges Vernay, som i mångt och mycket är den firma som gav liv åt den närmast självdöende appellationen Condrieu för 50 år sedan. Då fanns det bara åtta hektar vingård här, 20 år senare fanns det 20 hektar, idag odlas Viognier på 178 hektar och appellationen och vinet Condrieu är därmed säkrat för framtiden. Coteau de Vernon är en 2.50 hektar stor vingård i den södra delen av appellationen som planterades på 1930-talet av Francis Vernay – det är således den äldsta vingården med Viognier i Rhône, och i världen. Vinet är jäst i 225 liter stora ekfat, 25 procent nya, och visst noterar man en delikat vaniljnyans från faten i den yppiga frukten. Syran är medelgod, men ändå finns här en fin fräschör.
   Det tredje vinet var allra blygast, ungt och lite knutet, det hade en lite mer värmande känsla av alkohol men också en viss fräschör och stenig mineralitet. Jag tog min gissning till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape och kände tack vare blommigheten att det borde finnas en del Roussanne i cuvéen, som troligen var dominerad av Grenache Blanc. Hade jag gett mig själv lite mer tid åt eftertanke hade jag säkert kunnat gissa bättre på vinet, nu kom facit snabbare av Newlanders (som hade serverat vinet) att vinet kom från Domaine Pegau och var deras superba 2015 Châteauneuf-du-Pape Cuvée A Tempo. Det här är ett av de allra godaste vita vinerna från Châteauneuf-du-Pape.

När jag planerade middagen utgick jag från att det mest skulle bli röda viner, därför hade jag tänkt ut en rätt som smak- och doftmässigt skulle spegla framför allt Syrah från norra Rhône. Nu kom det dock många fler vita viner än väntat, vilket i och för sig var kul. Barbie och Eddy stod för nästa duo av vita viner, precis som de andra vinerna blint serverade. Det första av dem var elegant, lite mer återhållet och finstilt än det andra, men med en fin blommighet som troligen hörde hemma i druvan Viognier. Det skulle visa sig vara sant, och precis lika sant var också den tes man hör på domänen Georges Vernay, att vinerna från Condrieu faktiskt kan utvecklas med lagring. Vinet 2010 Condrieu Coteau de Vernon(superkul med två årgångar av det här fantastiska vinet!) visade absolut på det – ju år är faktiskt en ansenlig ålder för den här vintypen som annars sägs ska drickas inom ”ett par år”. Det här vinet var fortfarande ungt, men det hade tappat den mest yppiga blommigheten och frukten.
   Den fanns dock i överflöd i grannvinet, där aprikoser, persikor och söt citrus trängdes med en del blommighet (vita liljor och violpastiller) och en tydlig men ändå väl integrerad ekfatskaraktär. Jag tänkte omedelbart att vinet kom från E Guigal, men min första tanke var att det var deras Hermitage Ex-Voto, men så fort det första vinet hade avtäckts och visat sig komma från Condrieu, insåg jag att det fylliga, rika och läckra vinet intill var 2010 Condrieu La Doriane. Denna toppselektering kommer från omkring 30-40 år gamla stockar i tre små lotter om totalt 1.82 hektar, en av lotterna ligger alldeles intill Château Grillet, och vinet är jäst och lagrat under tio månader i hela nya ekfat. Inte heller det här vinet upplevdes gammalt eller ens fullt ut moget. Bara gott, riktigt gott!

Rätten vi hade lagat var svartrötter, kokta i saltat citronvatten och sedan stekta runt om i smör till en lätt brynt yta. Till det lite sticklök som också bara var stekt. Till de här två komponenterna i rätten passade viogniervinerna helt fantastiskt – de klarade också av de andra två delarna av rätten. Såsen var en smakrik kycklingfond som hade kokats in med sådant som ofta återfinns doftmässigt i syrahvinerna från norra Rhône; vitpeppar, lagerblad, timjan, rosmarin och lakrits (den tonen fångade jag genom en japansk alg som har saltats och torkats och doftar och smakar salmiak). Såsen fungerade faktiskt bra även till de vita vinerna, men den tempurafriterade salvian var en aning för doft- och smakrik.

Det tredje vinet i den här omgången var dock rött – kraftigt och kryddigt (som jag hade hoppats på när jag satte maträtten – och det hade en generös och lite sötaktig fruktighet med drag åt mörka solmogna bär, men också en vaniljsöt och lätt kryddig ekfatston. Spontant tänkte jag på Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné, det uppför sig ungefär så här i unga årgångar. Dock hade Don Paso inte tagit med ett vin från Rhône, utan ett vin på temat ”Rhône Rangers” som jag hade hintat om i inbjudan att man kunde få ta med. Således USA, och således Alban Vineyards i Edna Valley (dit vi reste för ett par år sedan) och med det kunde jag tämligen snabbt lägga fram min gissning, 2009 Reva Syrah från en 5.70 hektar stor vingård som delvis planterades 1989. John Alban är en lika skicklig vinodlare som vinmakare och helt klart har han inspirerats av Philippe Guigal och lagrar därför sina toppviner (som det här) i helt nya ekfat under cirka 40 månader. Och resultatet? Enastående!

Jag hade hoppas på att någon god vän skulle ta med sig något vin med mer eller mindre mognad och så blev det också. Spontant fann jag båda vinerna lite rikare i frukten än vad jag väntar mig av Syrah, dessutom hade de en mer rödaktig nyans i frukten än vad Syrah brukar ha, därför var jag direkt inne på att det här rörde sig om viner dominerade av Grenache. Därmed satte jag båda vinerna i Châteauneuf-Pape, vilket var korrekt. Spontant trodde jag att vi hade Henri Bonneau i första glaset och Barbe Rac från Michel Chapoutier i andra glaset … och det var fel.
   Min första felgissning var dock inte så tokig, Domaine Pegauär väldigt nära i familjerelation och i stil med Henri Bonneau. Nu hade vi den andra årgången för Laurence Féraud (hennes far var mycket nära vän med Henri Bonneau) i våra glas, 1998 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Laurence, en cuvée av cirka 75-80 procent Grenache och resten främst Syrah och Mourvèdre, vinifierat på klassiskt vis i hela klasar (med stjälkarna) och därefter uppfostrat i medelstora foudres i knappt fyra år. Underbart komplex, jordig och lite rustik, samtidigt med en ren och elegant hallonliknande frukt med nyanser av lakrits och salvia, nästan lika silkig som vinerna från Château Rayas, men med lite mörkare färg och frukt och större struktur. Fin mognad, men inte fullt ut mogen.
   Vinet intill hade likheter i frukten och kryddigheten, men det hade en lite större parfym och kändes än mer elegant. Det jag hade fel i min ursprungliga gissning var att det här vinet, till skillnad från Barbe Rac som är druvrent av Grenache, är en cuvée av samtliga tillåtna druvsorter här, i just detta fall cirka 30 procent vardera av Grenache och Mourvèdre med tio procent vardera av Syrah och Counoise, därtill lite smått av övriga druvor. Ja, det var den underbar 1998 Châteauneuf-du-Pape från klassiska Château de Beaucastel i den lite svalare nordöstra hörnan av appellationen vi hade i våra glas. Superb, elegant, nyanserad, närapå silkeslen, tilltalande men samtidigt bara försiktigt kryddig och mest av allt, otroligt fint balanserat.

När jag tänker på mogna röda viner, dras min råvarujakt alltid ner mot och under jorden. Det blir rotsaker och svamp och tryffel som jag använder för att spegla det jordiga och komplexa sekundäraromerna i de mogna vinerna. Fina jordärtskockor hade kokats nästan mjuka i saltat vatten, vitt vin, lagerblad och lite rosmarin och timjan, därefter stekts i smör. En kräm av potatis och svampgrädde (smörstekt svamp som kokas in i grädde och sedan mixas) fick stå för en krämig och smakrik textur. Därtill smörstekt svamp av olika slag (shiitake, karljohansvamp, kantareller och ostronskivling) samt stora champinjonhattar som hade rökts och sedan grillats. Över det hela säsongens sista australiska vintertryffel. Gissa om det här blev en succé!

Nästa servering av viner var sagd att bli ”unga eller fylliga röda viner” och så blev det, om än med en väldigt spretig ursprungslista. Det första av vinerna kände jag till, det kom från Team Beach och hade inte maskerats för mig. Jag valde att slå upp det i karaff ungefär en timma innan det serverades och jag tempererade det till cirka 16-17 grader så att det skulle upplevas friskt och elegant när det kom i glaset – för att sedan snabbt ta sig ett par grader upp de första minuterna. Vinet kom från den 15 hektar stora biodynamiska firman Domaine de la Vieille Julienne i den norra och lite svalare delen av Châteauneuf-du-Pape. Det här är helt klart en av mina favoriter i den stora appellationen och besöket hos dem röstades fram som ett av de allra bästa under hela resan. Det vin vi hade i våra glas var deras superexklusiva toppcuvée 2012 Châteauneuf-du-Pape Réservé, som är ett av de högst prissatta vinerna i appellationen, därmed också i södra Rhône. Mer än 2 400 flaskor om året gör man inte, det är således också ett sällsynt vin. Det är en cuvée av omkring 90 procent Grenache och tio procent Syrah från en liten lott med sandig jord planterad 1905 i vingården Les Trois Sources. Full avstjälkning, jäsning i cementtankar och sedan lagring i äldre foudresunder 12-14 månader. Ung och lite tight, finstämt och läcker körsbärsliknande frukt som har sällskap av vildhallon, lakrits och sydfranskt örtlandskap, tydligt strukturerad och en för appellationen ovanligt fin syra. Det är vingårdens svala nordliga läge som gör vinet så friskt och elegant. Ungt och läckert, men det kan behöver minst fem år till för att släppa greppet om sin struktur och lyfta fram fruktkroppen mer.
 
Nästa vin var ordentligt kryddigt – lagerblad, timjan och violpastiller noterades – det var tätt i frukten, sötaktigt ekfatskryddigt och otroligt djupt. Kroppen var fyllig, tät och generös med ordentliga men ändå välbalanserade tanniner och en fortfarande tydlig ekfatskaraktär. Eftersom temat var Rhône stannade vi alla kvar i Rhône i våra gissningar och då kunde vi inte tänka oss något annat än att vinet kom från E Guigal och något av deras topplägen i Côte-Rôtie. När vi fick fel på det och det framkom att det var Don Paso som hade serverat vinet (och som tidigare hade serverat vinet från Alban Vineyards i Kalifornien), förstod vi att vi hade blivit blåsta igen. Således Kalifornien, men nu Sine Qua Non, som är ett av de mest magiska besök vi har gjort under resorna tillsammans. Det unga vinet var 2012 Stock Syrah, en cuvée av 84 procent Syrah, sju procent Grenache, sex procent Petite Sirah och en procent Mourvèdre från de egna Eleven Confession Vineyard, Cumulus Vineyard (där vineriet ligger) och The Third Twin Estate Vineyard, samt nio procent som köptes från White Hawk Vineyard. En tredjedel hela druvklasar och 52 procent nya fat är två detaljer från framställningen. Otroligt gott och otroligt roligt att bli lurad – igen. Det är nämligen inte första (eller sista) gången jag förväxlar vinerna från Sine Qua Non och E Guigal.

Det tredje vinet var för de flesta av oss mycket lättare att placera, det hade alla attributen av Syrah från norra Rhône; mörk frukt, intensiv utan att vara söt, kryddig med drag åt krossad vitpeppar, en gnutta lakrits, medelfyllig kropp, viss fräschör, god syra, tydlig mineralisk sälta och en ordentlig struktur av tanniner. Jag noterade också en stenig ton i vinet. Helt klart norra Rhône. Sedan satte diskussionen igång om vilken appellation det var. Jag tänkte först Saint-Joseph, eller kanske Hermitage för djupet och den steniga mineraliteten. Jag tänkte inte Crozes-Hermitage eftersom vinet hade för stort djup och för tydlig tanninstruktur, heller inte Cornas eftersom jag inte tyckte att tanninerna var riktigt så framträdande. Men det var Cornas, dock med ett par års mognad, 2006 Cornasfrån den 8.50 hektar lilla personliga toppfirman A Clape, som också var ett av de bästa besöken vi gjorde. Vinet kommer från ett flertal lägen på den bitvis branta granitsluttningen, en del av lotterna har 40-50 år gamla stockar, andra mellan 80 och 110 år gamla. Framställning i hela druvklasar och lagring i gamla ekliggare, här ändrar man sanna mina ord (tack och lov) inte på det vinnande konceptet att hålla fast i tradition.

Dessa tre smakrika röda ”Rhôneviner” serverades till lammstek. Vi hade skurit ut mittbitarna av stekarna, bundit upp dem och stekt dem i olivolja med krossad vitlök, rosmarin och timjan, sedan bakat dem långsamt i ugnen till 53 graders kärna. Av benen kokades en lammfond med rött vin, vitlök och rotgrönsaker, en fond som kokades ihop från fem liter till ungefär åtta deciliter – först då får man den magnifika koncentration som gör såsen så exceptionell. Lite kryddstekta (korianderfrö och spiskummin, två grymt bra kryddor till syrahviner) morötter samt haricots verts fick stå för det gröna inslaget. I den mån något av vinerna skulle ha haft en tydlig strävhet, vilket Syrah från norra Rhônedalen kan ha, ville jag lägga till en krämig textur som skulle fånga upp och runda av strävheten. Den kom i form av en kräm av vita bönor som mixades med getost och smaksattes med salt, peppar, citronsaft samt rikligt med persilja, timjan och rosmarin som hade hackats fint.  

Rob hade med sig ytterligare ett vin och jag var bara tvungen att kontra med ett annat vin enligt min princip ”kan man så ska man”. Samtidigt var det en ren slump att fullträffen kom – märkligt nog är vi vinvänner ofta oväntat synkade med varandra trots att vi inte kommunicerar om vilka viner vi tänker ta med. För Rob var nog syftet att jag brukar tala om Cayuse Vineyards, en av mina favoriter i världen när det kommer till Rhônedruvor utanför Rhône, för min egen del föll valet av vin naturligt eftersom min intention är att vi ska åka till Oregon och Washington State nästa sommar. Och det är just här man hittar Cayuse Vineyards.
   Doften i vinerna från Cayuse Vineyardsär säregen, intensivt men elegant fruktig med antydan av sötma, kryddigt från stjälkarna (här är det så gott som alltid jäsning med hela druvklasar som gäller) med en ton som drar åt krondill, ordentligt peppar- och örtkryddigt samt ett halvt charkuteri – därtill en stenighet. Således var jag bensäker på producenten ifråga. Vinet var deras 2013 Syrah Armada Vineyardsom kommer från en 2.83 hektar stor vingård planterad med hög densitet 2001 alldeles intill vineriet, som ligger mitt i appellationen The Rocks District of Milton-Freewater i det nordöstra hörnet av Oregon.
   Jag själv hade korkat upp och dekanterat en 2012 Syrah En Chamberlin Vineyard som kommer från en 3.45 hektar stor vingård bara en kort bit bort, planterad 2000 på egna rötter med både Syrah (till det här vinet), Tempranillo och lite Cabernet Sauvignon (till vinet Widowmaker).  Det här vinet var lite djupare och även mörkare i färg och fruktighet, jag upplevde det också en liten aning silkigare texturerat, men för övrigt ett ganska snarlikt vin med fina tanniner och en stor komplexitet. I båda fallen alldeles utsökt kvalitet.

Som osträtt serverade vi en 30 månaders Comté med lite krisp av surdegsbröd (bitar av brödet steks i smör, kryddas med salt och peppar och får sedan torka över ett dygn innan det hela mixas till ett grovkornigt smakrikt ströbröd). På detta lite tryffelhonung och rivna hasselnötter. Tanken med den mogna osten och honungen var att möta den fetma man finner i bra vita Rhôneviner, och tanken med tryffeln och nötterna var att möta upp en mognadston i vinerna. Den tanken föll i mycket god jord!

Mitt eget vin kom från M Chapoutier och skulle få cirkeln att slutas, eftersom jag tidigare på kvällen hade serverat en oväntat ung och pigg 2005:a av det här vinet. Nu var den en 2001 Saint-Joseph Blanc Les Granitssom hade skänkts upp i glasen, dekanterad fem timmar tidigare. Jag hade väntat mig ett mycket mognare vin, men färgen var bara svagt gyllene och inte nämnvärt äldre (om ens alls) än den något yngre version vi druckit tidigare). Doften bjöd dock på en lite större mognad, underbara toner av honung, gula äpplen och färska hasselnötter fanns där, men också en fin vitalitet i frukten och en komplex nyans av krossade stenar. Smaken var medelfyllig och fet och riktigt läckert frisk och spänstig – ett helt fantastiskt vin som med all önskvärd tydlighet visare att Saint-Joseph kan vara lika bra som de mycket dyrbarare vinerna från Hermitage.
   Nu fick vi det också påvisat i jämförelsen med vinet intill, som också kom från M Chapoutier och var en betydligt mörkare och mer mogen 1999 Ermitage de l’Orée från en 3.50 hektar stor vingård med 60-70 år gamla stockar som växer i en alluvial jord på kalkstensbotten. Visst var det gott, djupt och välstrukturerat med ett djup och en längd som gjorde vinet alldeles perfekt till osträtten, men jag själv (och några andra vid bordet) höll vinet från Saint-Joseph som det bättre och mer eleganta av de två. Nu brukar det här vita vinet från Hermitage vara av kraftigare slag och det brukar också mogna ganska fort, så det fanns ju lite orättvisor i jämförelsen.

Något dessertvin hade vi inte, däremot hade AJ Styles gjort en dessert, en clafouti (en slags mandelkaka) med körsbär och en körsbärslag med inslag av Chartreuse Verte VEP, och därtill en supergod och krämigt texturerad vaniljglass. En skön avslutning på en fantastisk kväll!

Summering: 12 gäster, 60 Riedelglas och 17 viner.

Öl, vin och mat på Smådalarö Gård den 23 augusti

$
0
0

 
Det vore märkligt att säga att jag har tråkigt på jobbet. En vacker sensommardag i skärgårdsmiljö med en stor middag för ett trettiotal branschkollegor där jag hade valt ut öl och vin för att ackompanjera ett antal maträtter stod på to-do-listan den här dagen. Att kalla det jobb är knasigt med tanke på hur hårt och tråkigt många andra människor sliter, men så ser mitt liv ut, ett härligt liv såklart.   
   Smådalarö Gård ligger i Dalarö socken, inte ens trekvarts bilväg från Stockholm, ändå känns det som att man har tagit sig väldigt långt bort från stadsmiljö och vardagsliv ut till en underbar skärgårdsmiljö. Herrgårdsbyggnaden i sten uppfördes 1810 och var länge en privatbostad. I modern tid har herrgården kompletterats med flera annex och fungerar sedan länge som konferensherrgård, hotell och restaurang. Hit åkte jag väldigt mycket i mitten och slutet av 1990-talet för att leda vinprovningar för hotellets gäster, men nu var det mer än tio år sedan jag var här sist. Att få återuppleva den fantastiska miljön i sällskap med glada människor i en gastronomisk upplevelse var således något jag såg fram emot.

Tanken med middagen var att skapa spännande möten mellan mat och dryck och för att göra det extra intressant serverades flera drycker till varje maträtt. Det är det bästa sättet att se och förstå skillnader i smakupplevelser och hitta till sin egen preferens.
   Vi började med tre mousserande viner av tre olika typer från tre olika ursprung. Det första var en NV Prosecco Treviso Brut från firman Le Contesse, som grundades 1975 och idag har cirka 70 hektar vingård i de utmärkta områdena Conegliano och Valdobbiadene i Veneto i norra Italien, det område där man gör vintypen prosecco. Den görs av druvsorten Glera (tidigare hette den Prosecco), en enkel druva som mer bygger fruktighet än på nyansrikedom. På senare år har prosecco blivit oerhört populärt och det beror nog troligen på den lättillgängliga och fruktiga karaktären, samt det låga priset som är ett resultat av den billigare produktionen. Vinet jäses nämligen bara i tank och buteljeras ur tanken efter den andra jäsningen som har bundit kolsyran. Och visst var vinet drivet av sin päronliknande fruktighet, som i mitt tycke är för endimensionell för att göra vinet särskilt intressant eller ens gott.
   De andra mousserande vinerna var gjorda enligt den mer dyrbara klassiska metoden, där den andra jäsningen sker direkt i flaskan. Cordorníuär i alla avseenden en säregen firma, inte nog med att man var den första i Spanien att producera mousserande viner enligt den här tekniken, man blev också med tiden en av de allra största producenterna av mousserande vin i världen. Stilen på vin kallas cava, ett namn som kom sig av att det var djupt nere i vinkällarna (cave) man gjorde och lagrade sina bästa viner, och de mest klassiska vinerna på temat görs av de lokala druvsorterna Macabeo, Xarel-lo och Parellada. Till den NV Cava Classico Brut vi nu serverades har man tagit druvorna från högt belägna vingårdar (500 till 700 meter över havet) där det är lite svalare så att vinet vinner en god fräschör. Efter jäsningen i flaska har vinet tillbringat nio månader på sin jästfällning, lagom för att tillföra en god och lite rikare doft och smak, men inte tillräckligt för att vinet ska få någon större komplexitet. Helt klart mer nyanserat än intilliggande prosecco, det är rätt gott och helt klart torrt, och det har en viss druvfetma och gul äppelfruktighet.
   Att de är betydligt större komplexitet och nyansrikedom i NV Royal Réserve Brut från den utmärkta champagnefirman Philipponatberor på ett par detaljer. Först och främst ett svalare nordligt klimat som bidrar till friskhet och fräschör, därtill en krithaltig jord som ger vinet en stram mineralisk struktur och en finstilt doft, dessutom en kombination av mer komplexa druvsorter. I det här fallet 65 procent Pinot Noir, 30 procent Chardonnay och fem procent Pinot Meunier. Lägg till tre års lagring på jästfällningen så blir resultatet ett helt annat. Doften är större, både svagt äppelaromatisk och lätt brödig, helt klart djupare och något fylligare smak än i de föregående vinerna och med en friskare syra och livligare kolsyremousse.

Tre tilltugg hade chefBenny i köket och hans team tillagat. Ett ostgratinerat ostron (ostron och framför allt stramheten och syran i champagne är klassisk) med fin sälta, en tartar av gravad biff med lite gräslök och torkad kapris (sälta är också passande till mousserande viner) och en tryffelmajonnäs (det feta lättas upp av kolsyran i vinerna). Det tredje tilltugget var en klämma med eldad Fröjalax till vilken lite picklad rödlök och fet gräddfil hörde.

Min huvudidé den här middagen var att servera öl och vin jämte varandra, dels för att jag tycker att ölet oftast faller i skymundan så fort vinet kommer fram, dels för att jag tycker att det är roligt att göra doft- och smakmässiga jämförelser dem emellan när maten kommer till dem.
   Det jag först gör är att bedöma ölets och vinets kropp och fyllighet för att hitta rätt balans mot maträttens smakrikedom, därefter söka balansen av maltsötma i ölet och fruktighet i vinet för att möta upp eventuell sötma som finns i maträttens råvaror, och slutligen låta syran i ölet (den är oftast väldigt låg) och vinet matcha maträttens syra, sälta och feta texturer.
   Till den här middagen hade jag valt en av mina favoriter bland tyskinspirerade veteöl, det svenska Wisby Weisse från Gotlands Bryggeri, grundat 1995 som ett småskaligt experimentbryggeri och sedermera ett helt fristående bryggeri som gör fantastiskt goda öl. Det här lätta, friskt smakande och mycket eleganta öl, som har en nästan mineralisk klang tack vare det kalkrika gotländska vattnet, är bryggt av 60 procent vete och 40 procent kornmalt. En diskret vetesötma möter en finstilt syra och tack vare att ölet är ofiltrerat får det en lite rikare smak och eftersmak.
   Jag ställde ölet mot ett motsvarande elegant och torrt vitt vin med en fin kritig mineralitet, 2014 Chablis Premier Cru Beauroy från den klassiska firman Domaine Laroche som har en historia som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet men verkligen fick liv när den blott 21-åriga Michel Laroche anslöt sig för att jobba sida vid sida med sin far Henri på 1960-talet. Michel Laroche är inte längre kvar här, han sålde sin andel och grundade en egen mycket minde firma 2012, men hans känsla för kvalitet lever kvar och vinet är superbt i sin svala och strama frukt, den kristallklara syran och livliga mineraliteten. Vinet kommer från flera lotter om 3.41 hektar i de tre vingårdar som tillsammans bildar läget Beauroy (Côte de Savant, Troêmes och Beauroy). Jäsning i ståltankar och 20 procent neutrala ekfat, men ingen karaktär av eken står att finna.

Tack vare den friska syran i vinet och även ölet, passade förrätten av ceviche av gös och pilgrimsmussla med sitt friska inslag av grönt äpple och gurka alldeles förträffligt till framför allt veteölet. Det intressanta är att båda kombinationerna fungerade bra, men på olika sätt. Ölet vann på sin lite rikare smak och tog för sig lite mer utan att ta över och det var en helt perfekt kombination, medan vinet vinner poäng på sin elegans, men helt ärligt kom att upplevas en liten aning för stramt i kombinationen. Vinnare i min gom var således ölet.

Utvecklingen av ale i USA har varit spektakulär. När de amerikanska småbryggarna tog till sig den engelska ”folkölen” pale ale och gjorde den till sin egen, tog de på sedvanligt amerikanskt vis i med stora artilleriet och gjorde ölet både alkoholstarkare och mer humlekryddat. Ju mer det smakade, desto bättre, och med mer malt och framför allt högaromatiska amerikanska aromhumlesorter blev ölet just väldigt smakrikt. Den amerikanska versionen av india pale ale, eller IPA, var född. Men det räckte inte, snart kom också imperial india pale ale med än mer malt, mycket mer aromhumle och en alkoholhalt på över tio procent. Man blev både mätt och lätt humleberusad på bara en enda öl. Det här noterades såklart med oro av amerikanska pubägare och bryggare och lösningen blev helt enkelt att sikta på en mer lättdrucken india pale ale, en så kallad session india pale ale, med alkoholstyrka under fem procent.
   En sådan hade vi nu i våra glas, Easy Jack IPA från centralkaliforniska Firestone Walker Brewing Company, med 4.5 procents alkoholhalt och flera parfymerade humleslag från Nordamerika, Nya Zeeland och Europa. Det här ölet var riktigt fint blommigt och stenfruktigt i sin humlearom, det hade en fint maltig kropp som låg väl i linje med maträtten, dessutom var humlebeskan fint integrerad (det blir gärna så när man torrhumlar ölet). Samtidigt tyckte jag nog att humleblommigheten tog över kombinationen en aning och därför placerade sig vinerna framför ölet i min preferens.

Ölet ställdes mot ett vitt vin och ett rött, nu skulle vi verkligen ta myten av att det finns bara en perfekt dryck till en given rätt. Det vita vinet kom från södra Rhônedalen i Frankrike och där mer precist från den 60 hektar stora ekologiska producenten Domaine Note Dame de Cousignac som har sitt säte i Archède och kan skryta med en historia som tar oss tillbaka till 1780. Numera har man ett nära samarbete med den framstående firman Ogier och kvaliteten är utmärkt. I glaset hade vi en svalt serverad vit 2015 Côtes du Rhôneav ungefär 45 procent Grenache Blanc, 30 procent Clairette och 25 procent Marsanne som på klokt vis har jäst vid låg temperatur i ståltankar och lagrats i dessa under tre månader. Det här är inget stort vin, men det är ett vin som har en elegant och ursprungstypisk frukt, en slags fräschör utan att syran i sig är hög och en eftersmak som dröjer sig kvar. Riktigt gott och en favorit hos flera av gästerna.
   Det röda vinet kom från svala, biodynamiskt skötta vingårdar i södra Chile, framför allt i Bío Bío och Chimbarongo, och den högintressanta firman Cono Sur som etablerades 1993. Totalt sett arbetar man med 1 900 hektar vingård och är således en väldigt stor aktör, men man gör också en hel del småskaliga viner. Dessutom är man en av de bästa producenterna i Chile av vin av Pinot Noir, en druva som först på 2000-talet har börjat hitta tillrätta i de chilenska jordarna. Vinet 2015 Bícicleta Pinot Noirär jäst i små öppna tankar av både stål och ek och har därefter till 40 procent lagrat i helt nya 228 liter små franska ekfat för att ge krydda och rondör, medan resten av vinet har mognat i ståltankar för friskhetens skull. Frukten är fin, aromatiskt och frisk rödbärig (körsbär, röda vinbär, tranbär), men direkt ur flaskan är det något reduktivt (en slags unken doftnyans) och därför vann vinet på att så stå i glaset i fem minuter. Det här hade enklast avhjälpts genom att lufta vinet i karaff en kort stund innan servering, men nu gjorde vi inte så. Gott, mjukt och friskt, men också en liten aning för ekfatskryddigt.

Ölet och de två vinerna serverades till en konfiterad torskrygg med smörstekt svamp från Hällestad, bakade primörmorötter, lite hyvlad fårost och en kallrökt persiljemajonnäs. Det var en god rätt av elegant snitt och av den anledningen tyckte jag att det vita vinet var allra bäst matchande, följt av pinotvinet som var särskilt väl anpassat till den stekta svampen. Ölet var som nyss nämnts lite för humlearomatiskt och tog därför doftmässigt över maträtten en liten aning.

Även nästa servering gick i ölets och vinets tecken. Ölet kom från Tyskland och klassiska Paulaner Brauerei. Jag hade valt deras smakrika men fortfarande eleganta Hefe-Weissbier Dunkel som är bryggd av två tredjedelar vete och resten kornmalt och för att göra ölet lite mer smakrikt har man låtit rosta en del av malten så att ölet har fått en något mer rostat brödig karaktär och även mörkare färg (därav benämningen Dunkel). Dessutom har man buteljerat det utan filtrering så att lite av den smakrika jästfällningen har följt med i flaskan för att berika smaken.
   Vinet var såklart av smakrikare slag och nu satsade jag på ett rött vin för att möta upp smaken i varmrätten. Jag gick åter till Rhônedalen, men nu till den norra delen som är lite svalare och på röda vinsidan är helt dominerad av Syrah. Producenten var den omkring 20 hektar stora Domaine Eric et Joël Durand, som tog över odlingarna av sin far 1991 och började buteljera vinet själv (tidigare såldes allt vin i bulk till större firmor). De finaste vingårdsägorna ligger i appellationerna Cornas och Saint-Joseph och nu hade vi deras 2014 Saint-Joseph Lautaret i våra glas, ett vin som har tillverkats av fullt avstjälkade druvklasar av Syrah och jästs i ståltankar med knappt fyra veckors skalkontakt. Lagringen har ägt rum i 228 liter stora ekfat, bara 20 procent nya och resten tre till fyra år gamla under ett års tid. Typisk mörk bärfrukt, typisk kryddighet med drag åt krossad vitpeppar och lakritsrot, typisk struktur av tanniner, men med en fint avrundad smak som är väl sammansatt och ganska elegant, om än en aning lätt mot vad mycket annat i appellationen bjuder på.

Varmrätten var byggd av gott gotländskt lamm, både den rostastekta rostbiffen och det långsamt bräserade och därmed möra lägget. Till den en emulsionssås med dragon, lite råstekt svartrot samt en krokett av rotselleri (som jag tyckte var för stor och helt ärligt inte särskilt god).
   Här var det jämnt skägg mellan ölet och vinet, veteölet fungerade precis som alltid utmärkt tack vare sin upplevda fyllighet och mjuka kropp, dessutom den fina uppfriskande känslan genom den rika kolsyran. Dock hade kombinationen lyfts en aning om ölet hade haft lite större kraft och mer mörkrostade malttoner. Därför höll jag det röda vinet som det bästa.

Dessert den här kvällen blev en ganache av mörk choklad med smak av svarta vinbär och till det en salt kolaglass och lite chokladjord.

Här tänkte jag gå väldigt klassiskt med två självklara drycker. Ölet fick representeras av 2016 Wisby Oaked Porterfrån Gotlands Bryggeri, en fyllig och smakrik porter med en alkoholhalt på 8.5 procent och precis den härligt kakao- och kafferostade karaktär som den mörka malten ger och med en lätt sötaktig vaniljton från lagringen i ekfat. Tack vare den fylliga kroppen och högre alkoholen passade ölet riktigt bra till den inte alltför söta desserten.
   Portvin är annars det typiska dryckesvalet till chokladdesserter, men då föredrar jag nästan alltid portviner som har mognat så att frukten blir mer komplex och tanninerna rundats av. Precis så upplevde jag den 10 Year Old Tawny Port från Croft som hade serverats vid ungefär 18 graders temperatur. Den som sökte en dryck som föll hand som handske i desserten valde portvinet, de som sökte en mer komplex kombination där drycken blev en aning torrare och mer chokladaromatisk och rostad, valde ölet. Och det är just det här som är det intressanta med mat och dryck i kombination, att man kan hitta så många olika upplevelser. Det var den stora behållningen den här kvällen, när öl och vin mötte mat.
 
 

Unn den 24 augusti

$
0
0


Det var nog tio år sedan jag träffade Frida Ronge första gången, då uppe i Sälen på Sea Food Bar på Högfjällshotellet. Då var jag helt tagen av hennes känsla för smaker och mötet mellan det japanska och det svenska, en gastronomisk stil som skulle bli något av hennes varumärke. När hon sedan öppnade vRÅ på Clarion Post i Göteborg utvecklade och förfinade hon sin gastronomi till en ännu högre nivå och positionerade sig i mitt tycke i toppen av svenska restauranger. Här hängde jag en hel del, men tyckte nog att hon nästan lite oförskämt och oförtjänt blev undanskuffad i en liten vrå i skymundan, när hon snarare borde ha fått plats på första parkett. Tidigare i våras fick hon den plats hon så innerligt förtjänade, en ”helt egen” restaurang (Tak) i anslutning till det nya topphotellet At Six vid Brunkebergstorg i centrala Stockholm. Därtill en bar med en av Stockholms alla vackraste utsikter. Nu var det dags för öppning av den nya, bara åtta sittplatser lilla restaurangen Unn, en teppanyaki där maten lagas framför gästernas ögon. Åtta platser, inte mer är så, i en liten egen vrå inne i restaurangen Tak.
   ”Jag har länge burit på drömmen att öppna en teppanyaki, men det har fram tills nu inte funnits möjligheter till det, men efter flera veckor av hårt arbete och träning har vi äntligen öppnat”, berättar Frida när hos tar emot oss inne på Unn.
   ”Det typiska för en japansk teppanyaki är tolv platser, men vi ville inte ha mer än åtta sittplatser, med det kan vi ännu mer fokusera på kvalitet och ett personligt bemötande”, lägger hon till.
   Jag erkänner att jag först blev lite besviken när jag förstod att Frida själv inte skulle stå vi stekhällen och laga maten, hon är ju en av mina favoritkockar i Sverige, men med tanke på att det är hon som är ytterst ansvarig för den gigantiska restaurangen och baren Tak med tusentals gäster och ett 70-tal personer på lönelistan, förstår jag att det inte finns en chans att hon också ska hinna med att laga maten inne på Unn. Därför har hon anställt den skickliga kocken Albin Edberg, som trots sin ringa ålder har en imponerande bakgrund, bland annat på de två trestjärniga amerikanska restaurangerna Per Se (New York) och Manresa (Los Gatos i Kalifornien) och som assistent till vår svenska superkock Tommy Myllymäki när han tävlade i Bocuse d’Or, dessutom på den underbara lilla restaurangen Omakase Köttslöjd inne i Djuret. Imponerande och trovärdigt!
   Min besvikelse över att inte ha Frida vid stekhällen blåstes bort direkt den första rätten serverades och Adam tog oss med storm, för sin skicklighet, sitt engagemang och den fantastiska leveransen.

Vi serverades allra först lite champagne, en 2009 Roses de JeanneCôte de Béchalin från den smått kultförklarade biodynamiska odlaren och producenten Cedric Bouchard i Aube, ett av de minst kända och omtalade områdena i Champagne. Han grundade sin firma 2000 med bara 1.09 hektar vingård, men vann snabbt ett fantastiskt renommé bland främst sommelierer för sin i Champagne unika filosofi ”en vingård, en druva, en årgång”, något som väldigt få för att egentligen säga ingen innan än han har. Just den här väldigt eleganta och friska, något äppelfruktiga och helt torra champagnen är gjord uteslutande av Pinot Noir med lågt skördeuttag i den lilla vingårdslotten Côte de Béchalin. Ett lika gott som häftigt intro på det som skulle bli en stor måltidsupplevelse.

Man serverar bara en meny här på Unn, fjorton serveringar får vi reda på, och till det en ny dryck till varje servering. Det är musik i mina gastronomiska öron. Till champagnen fick vi ett ostron från Gillardeau, ett över hundra år gammalt familjeföretag med gott rykte för sina ostron. Ostronet var färskt, det serverades i sitt skal med fint tärnad kålrabbi (som gav en krispig textur) och en buljong av ostronspadet, persilja och den blommiga och fint balanserade tibetanska pepparsorten tumat, som är släkt med sichuanpeppar. Vilken lovande start, elegant och försiktigt kryddig på samma gång.

Den gastronomiska ambitionen och nivån visades tydligt med nästa rätt, där den japanska tonen låg som fundament och västerländsk fine dining mötte upp och skapade ett fantastiskt möte. Så kan man summera maträtterna här på Unn. Det härliga var att på första parkett följa råvarorna från de vackra trälådorna som Albin hade förberett varje servering i till de färdiga rätterna på det japanska stengodset. Sashimi av norsk uer(havsabborre), som hade lagts mellan blad av vit kombu (alger) med lite sake för att marineras under ett dygn. Den serverades fint skuren med en krämigt texturerad mozarella av buffelmjölk från Öja Gård i Södermanland. Till det en dashimed jäst ärtjuice och shisokrasse samt ett svagt sting av chile. En lika vacker som god rätt.

Såklart dricker man sake till mat som är inspirerad av den japanska kulturen. Sommelieren Oskar serverade nu, svalt och i en liten glaskopp, en mycket elegant Kikusakari Taru Sake från Kiuchi Brewery, bryggd av två olika sorters ris som har polerats till 63 respektive 55 procent och efter alkoholjäsningen har saken lagrats under tre månader i 72 liter små fat av cederträ. Som sådan är saken mjuk och elegant, den har en diskret rissötma och en mjuk syrlighet, men genom fatlagringen har saken också fått en liten vitpepprig nyans. God som tusan, och läckert kryddig.

Rätten därtill var minst sagt sensationell. På stekhällen bredde chef Albin ut zucchini strimlad som tagliatelle samt fint strimlad filé av bergtunga som hade saltats och picklats i sushi su. Det intressanta var att zucchinin och bergtungan i stort sett hade samma textur, vilket gjorde att rätten blev väldigt homogen. Till det lite tahini (en pasta gjord av sesamfrön med wasabi) och över anrättningen revs lite rom av pilgrimsmussla som hade smaksatts med sake och sedan torkats, typ som bottarga. Helt fantastiskt och en helt underbar matchning till saken, mycket tack vare dess lena textur och fina cederträton.

Weingut FX Pichlerär en av mina favoritproducenter i Österrike, och mer bestämt i distriktet Wachau där firman har sitt säte. Deras toppviner, kallade M som i monumental (eftersom det är monumentala viner) och Unendlich (eftersom de har en oändligt lång eftersmak), har positionerat firman i den absolut högsta sfären av Österrikes producenter, men hela deras produktion är faktiskt toppen. Den här serveringen gick vi lite mer försiktigt fram och fick istället för deras exklusivaste viner på nivån smaragd en underbart fruktigt och friskt fruktig, bara något fruktigt fet 2016 Grüner Veltliner Loibner Klostersatz Federspieli våra glas. Ett utsökt vin som på ett trevligt sätt förenar druvfetman med en god friskhet. Precis det vi behövde till zucchinin och bergtungan.

I de allra flest fall serveras sake sval som vitt vin och det tycker jag personligen är det bästa. Den Fukuju Junmai Ginjo (riset polerat till 60 procent) från Kobe Shu Shin KanBrewery hade man tempererat till 50 grader eftersom man ville söka en effekt mellan den varma saken och den kalla rätten. Emellertid tyckte jag att saken förlorade lite på den högre temperaturen eftersom den fick en något jolmig smak till följ av den låga syran som sake har helt naturligt. När saken hade svalnat lite tyckte jag bättre om den, då upplevde jag den gulaktiga frukten något friskare och sötman med tilltalande. Att värma den kändes mer som ett effektsökeri som inte gick riktigt hem.
   Att man här på Unn serverade sakesorter som jag inte var helt bekant med, trots att jag provar en del sorter, tyckte jag var riktigt roligt. Dessutom var de och vinerna rent smakmässigt väl valda till maten, kombinationerna satt verkligen bra och på så sätt är sommelierhantverket bra. Dock hade jag gärna sett en lite mer initierad och säker presentation av saken och vinerna, tråkigt nog tyckte jag att de fick en alldeles för osäker och tyvärr inte helt fullständig presentation. I det avseendet står maten helt klart högre än sommelierhantverket här på Unn och med tanke på ambitionen och prisbilden tycker jag att man borde arbeta lite mer med just den här delen av totalupplevelsen.  

I en mörk och djup skål, som liksom alla andra utensilier har köps av Frida i Japan och specifikt skeppats över till Tak, serverades den kalla rätten till den varma saken. Blåmusslor hade kokats hastigt och sedan lagts i en cheddarolja i fem timmar och till det hörde spritärter, gula bönor och kulor av potatis. Till det här en buljong gjord av potatisjuice (råriven och centrifugerad potatis) som har sedimenterats klar över natten och sedan smaksatts med sojasås, libbsticka och en dashiav kombu (alger). En helt sjukt god rätt, verkligen.

Potatisen kom tillbaka i nästa rätt, nu som en len kräm med kärnmjölk och ett lätt rökigt brynt smör smaksatts med torkad bonito. Garnityret var forellrom som man hade marinerat i en dashi med picklade krusbär.
 
Vinet till potatiskrämen var väl valt och riktigt gott även på egen hand. Det kom från Loire och var gjort av druvsorten Chenin Blanc, 2015 Anjou Blanc från den ekologiska odlaren Thibaud Boudignon, som minst sagt är en karaktär. Han är född i Bordeaux, men har sin vinmässiga skolning i Bourgogne där han under många års tid arbetade hos Philippe Charlopin i Gevrey-Chambertin. Från bara 3.50 hektar vingård började han 2009 göra egna viner i Anjou och Savannières i Loire. Det här vinet är ett av dem, gjord av druvor från en vingård med skiffer och vulkanisk jord med 35 år gamla stockar, jäst med sin naturliga jäst och med blockerad malolaktisk jäsning för att bevara vinets friska syra. Därefter har vinet lagrats i 350 och 700 liter stora ekfat som till 30 procent var nya. Någon direkt ek kunde jag inte känna, dock den för druvan typiska citrusfruktigheten, nyanser av mandel och en riktigt fin mineralitet och frisk fruktsyra.

Jura är ett vinområde i östra Frankrike som förvisso har en lång tradition att odla vin, inte minst är de kända för sitt unika vin jaune (som görs under påverkan av flor, ett jästtäcka som bildas i faten och ger vinet en säregen komplex karaktär), men som egentligen först på 2000-talet har kommit att bli populärt bland sommelierer. Från Vignerons Peggy et Jean-Pascal Buronfosse kom vinet 2015 Les Soupois, gjort av Chardonnay från utvalda delar av sin vingård. Paret är skolade inom vin och jordbruk och köpte här 1997 en 4.50 hektar stor farm och började göra vin under egen etikett med lite hjälp av den i trakten mycket omtalade Jean-François Ganevat. Liksom många odlare i Jura idag är man ekologisk och även certifierad som sådan. Vinet är av den klassiska stilen, torr och elegant, något komplex med nyanser av både gula äpplen och den kalkstensjord det har vuxit i. Som sådant var vinet superbt, men dess nyanser av ekfat och svagt äpplig oxidation (typisk för den här stilen av naturliga viner) lade sig något över den sublima rätten som serverades till.  

Tofu hör sanna mina ord inte till mina favoriter av råvaror, men den här rätten av tofu som hade marinerats i vit soja och hade fått sällskap av lite fermenterad vitkål och späck av gris från Rocklunda Gård som hade rökts svalt under 14 timmar, var faktiskt riktigt god. Men det var inte den mjukt texturerade tofun i sig som gjorde rätten så god, utan såsen av jäst majsjuice och smör, och såklart också den fantastiska kaviaren från Rio Negro i Uruguay, som är mildare och mindre bitter än någon annan kaviar jag har ätit.

Nästa rätt var också helt magnifik. En blomkål som i tjocka skivor hade stekts på hällen framför oss och sedan delats upp i mindre bitar här de hade mjuknat. Till det en sotad havskräfta med tydlig men elegant umamisötma samt en sås av rostade hampafrön. Vacker och väldigt god.

Till kräftan serverades ytterligare ett vin som kan sägas vara ett nischvin, 2009 Sylvaner Moelleuxfrån Domaine Pierre Frick i Pfaffenheim i Alsace, en odlare med 12.00 hektar biodynamiska vingårdar som kan räknas in bland naturvinsproducenterna (man har inte tillsatt svavel i vinerna sedan 1999). Sylvaner är förvisso inte någon ovanlig druvsort i Alsace, men den användes mest till crémant och den blandning som buteljeras som Edelzwicker. Dessutom är det ett vin som i de allra flesta fall bör drickas ungt, mycket tack vare sin neutrala karaktär och måttliga syra. Nu hade vi dock en druvren version med viss mognad, skördad något senare med en restsötma på ungefär 50 gram per liter (därför termen Moelleux på etiketten). Det var också den lilla restsötman som gjorde att vinet fungerade så fantastiskt väl till havskräftan.

Nästa rätt var liten och god, små huvuden av hjärtsallat skars i bitar och stektes på hällen, för att sedan blandas med samma typ av sallat som hade saltats i treprocentig saltlag och sedan jästs under ett par månader. Till det färsk macadamianötter som flagades, citrontimjan (som verkligen bidrog till en härlig doft) och en buljong av mandelmjölk (färska mandlar som har legat i mjölk över natten och sedan mixats till en slät mjölk).

Salladsrätten serverades till en ytterst elegant, nästan fjäderlätt Enter Sake Gold Junmai Daiginjofrån prefekturen Aichi och ett ris som har polerats till 50 procent. Saken är gjord av Sekiya Brewery, men den är gjord i samarbete med discjockeyn och sakefantasten Ritchie Hawtin. Svalt serverad, elegant och fint matchad till den eleganta rätten.

På Tak arbetar den skickliga bartendern Charlotte Halzius, som hade gjort receptet till den uppfriskande cocktail som sommelier Oskar nu gjord åt oss. Det var en hel del pyssel med den, vår svenska akvavit OP Andersson blandades med äppeljuice, sellerijuice, de franska vermouthsorterna Dolin och Lillet, lite sirap av libbsticka samt dill och krusbär fanns också med i receptet, liksom citronzest, pomerans och grönt te.

En salig röra, men riktigt gott. Kul också att så se drinken göras framför våra ögon. Jag tycker rent allmänt att måltidsupplevelsen blir bättre när man verkligen sitter på första parkett och ser maten och drycken beredas framför ens ögon.

”En annan sak som är unik för teppanyaki och närheten mellan kocken och gästerna är att vi kan servera maten alldeles nylagat, det är ju inte mer än några sekunder mellan stekningen av köttet till dess ni har rätten framför er”, berättade chefAlbin medan han tillagade köttet på hällen framför oss.

Den kötträtt vi nu serverades var enklast möjliga, faktiskt. Det välmarmorerade, smakrika och möra köttet som sitter mellan revbenen på oxen eller mjölkkossan hade skurits ut, fått ligga i hö ett dygn för smakens skull, och saltades och pepprades nu för att stekas i smält talg och lite vitlök på hällen. Någonstans hade också en lättrökt svampjuice funnits med i tillagningen, men jag missade att notera exakt hur och när. Dock avslutades tillagningen med att chefAlbin lade på hö på köttet och eldade detta för att ge det en fint rökig nyans. Sedan skars köttet upp i fina skivor och serveras med bara salt – för oss att äta med fingrarna. Magiskt gott, i all sin enkelhet.

Röd bourgogne blev det till köttet, 2014 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes från Domaine Hubert Ligniersom har sitt säte i byn Morey-Saint-Denis. Vinet görs av druvor man köper från lotter med över 50 år gamla stockar i vingårdarna Les Gamaires i byns nordöstra hörn och Les Drazey som ligger nedanför premier crus Les Baudes och Les Sentiers bara ett stenkast därifrån. Eftersom de här lotterna bara är 0.30 hektar stora totalt, blev det inte mer än fem fat motsvarande 1 500 flaskor av det här vinet. Som väntat av appellationen är vinet ganska lätt, ljust rödbärigt och blommigt med en frisk syra och silkig textur.

Vi höll oss kvar i Bourgogne för nästa servering, men nu ett vitt vin. Enligt vår gamla ”svenska” tradition att servera vin, ska vitt serveras före rött, men i Bourgogne är man inte alls lika noga med det och därför är det inte alls ovanligt att ta rött före vitt. Såklart handlar det också om vinerna kraft vilken ordning som kan vara lämplig, men här i Bourgogne är vinerna faktiskt ofta lika fylliga oavsett de är vita eller röda. Vinet kom från Domaine Comtesse de Chérisey som ligger i den väldigt lilla byn Blagny, som ligger inklämd mellan vingårdar och skog mellan Puligny-Montrachet och Meursault. Den bara 24 000 flaskor om året lilla firman har en historia som går tillbaka till 1811 och drivs idag av Hélène och Laurent Martelet. Utöver lite villages för Meursault har man enbart vingårdar med status premier cru, som 2013 Meursault-Blagny Premier Cru La Genelotte, som är en 3.50 hektar stor monopole (ensamägd vingård) med stockar planterade 1946 till 1955. Vinet hade som väntat en något smörig och fet kropp med nyanser av citronskal, gula äpplen och hasselnötter, men också en frisk syra och en fin kritig mineralitet från den kalkstenjord som vinstockarna står i.

Meursaultvinet serverades mycket klokt till en risrätt, som lite slarvigt kan beskrivas som en japansk variant av norditaliensk risotto. Ett typiskt sushiris blandades i en vacker träbytta med en smakrik buljong med sushi su (den blandning man smaksätter sushiris med), skogschampinjon och picklade kantareller. Den krämiga risrätten lades upp i små skålar och över det lades lite än mer krämig äggröra som chef Adam med skicklig hand gjorde direkt på hällen med hjälp av två stekpaletter som han konstant rörde och vände äggsmeten med. Över detta revs tryffel.

Dags för en fördessert, en slags glass eller snarare sorbet gjord av den japanska citrusfrukten sudachisom hade frysts och sedan hyvlades tunt i en liten skål med en söt buljong av samma frukt.

Den riktiga desserten var gjord av tofu, lika krämig i texturen som den tidigare serverade och även nu med tillbehör och smaksättning som gjorde den mer intressant än vad den egentligen är. Jag fick mer känslan av en crème brûlée, tack vare den karamellsöta norska brunosten (typ mesost) som låg ovanpå. Till detta en buljong av ingefära och fläder som tillförde en lätt kryddig och blommig nyans, samt rostade sesamfrön. Det här var en riktigt god och ganska lätt dessert.
   Den ackompanjerades av en svalt serverad söt, lätt pärlande Sparkling Umeshu Kiuchi från Kiuchi Brewery, som är lika kända för sina fina öl som för sin sake. Grunden i den här drycken är ett ljust veteöl som har destillerats och sedan under sex månader har macererats med ume, en plommonliknande frukt som inte bara gör drycken väldigt fruktig utan också tack vare sina kärnor ger en komplext bittermandelaromatisk ton till den. Tack vare den pärlande kolsyran får drycken en upplevd friskhet som mycket fint balanserar den tydliga sötman.

Finalen den här kvällen blev en kola av miso med smaksättning av den parfymerade och friskt smakande citrusfrukten yuzu. Till den en söt sherry, Micaela Creamfrån den 400-åriga Bodegas Barón som arbetar ekologiskt i sina nästan 53 hektar stora vingårdar, vilka till största del ligger ut mot Sanlucar de Barrameda. Den här tydligt söta sherryn har sin bas i en fullt utjäst torr sherry av druvan Palomino, som sedan har sötats upp till cirka 130 gram restsocker per liter med ett sött vin av druvan Pedro Ximénez som först har torkats och koncentrerats.


Om jag kände en del tveksamheter till att Unn inte skulle vara det jag önskade eftersom jag beundrar Frida Ronge så otroligt mycket och hade velat att hon skulle stå för matlagningen, kom den känslan väldigt snabbt att skingras. Chef Albin gjorde ett utmärkt jobb och visade lika stort tekniskt kunnande som värdskap – och det är exakt det jag förväntar mig av ett chefs table eller teppanyaki. Man har bara en meny som ser ut enligt ovan och till det ett dryckespaket med sake och vin som också ser ut precis enligt ovan. Allt detta till priset 2 690 kronor per person, eller 1 990 kronor om man väljer det alkoholfria paketet.
   Vi var väldigt exalterade och glada och ytterst nöjda med upplevelsen på Unn, när vi rundade av kvällen uppe i baren på Tak med ett par goda cocktails. Och vi kände att vi helt klart vill komma tillbaka hit.
 
(Fotnot: Maten på Unn är kanske inte tekniskt sett komplicerad, men den består av väldigt många olika råvaror och komponenter - jag hoppas att jag har uppfattat den korrekt och att det inte är alltför många felaktiga beskrivningar här).

Dr Loosen på restaurang Agnes den 29 augusti

$
0
0


För tjugo månader sedan öppnade restaurang Agnes på Kungsholmen, en restaurang som drivs med stor kunskap och känsla och som är fylld med genuin passion för god mat och goda drycker. Jag har haft nöjet att äta här flera gånger och är särskilt förtjust i deras okonstlade, smakrika och vällagade mat som åtminstone när jag har varit här har serverats family style. Det ligger verkligen helt i min smak och jag kan inte annat än hylla kompetensen och känslan hos vännerna som driver Agnes.
   Den här soliga augustidagen vankades det lunch med viner från den utomordentliga vinmakaren och vinproducenten Ernst Loosen, som utöver sin firma Dr Loosen i Mosel också har förgreningar i andra vinområden och också bjöd på viner från dessa.

Men innan vi kom till själva provningen och lunchen, serverades vid ett glas väl kyld champagne ur magnumbuteljer, NV Brut Premierfrån Louis Roederer, en firma jag tycker gör så vansinnigt goda och eleganta champagner. Den läckert äppelfruktiga, friskt och helt torra champagnen görs till knappt två tredjedelar av Pinot Noir, som ger fundamentet och kroppen, med 30 procent tillskott av syrafrisk och elegant citrusfräsch Chardonnay och med en gnutta Pinot Meunier på slutet.

Till champagnens serverades superfina ostron, dels Spéciales de Claires (en riktigt hög kvalitet) från Marennes som har förädlats i ostronbankarna under flera månader, dels Demoiselles d’Agon som kommer från Normandie. Lite citron på, mer är så vill jag inte ha. God start.

Jag har varit på många provningar med viner från Ernst Loosen, men det här var första gången jag kom till ett bord uppdukat med två röda viner från honom. Nu är det kanske inte så konstigt som det låter, Ernst Loosen är fullkomligt hängiven fin röd bourgogne och med det har Pinot Noir också tagit en djup och stabil roll in i hans professionella liv.
   Redan 1996 tog han över firman Villa Wolf och dess vingårdar i norra Pfalz, som hade grundats av Johann Ludwig Wolf redan 1756 (det finns ett släktskap med firman Dr Bürklin-Wolf). Jag är oftast inte så exalterad över tyska pinotviner, de är ofta lite jordiga och rustika, men den 2015 Pinot Noir vi nu hade fått i våra glas var riktigt trevlig och var utsökt ren och silkigt fruktig i ganska lätt och frisk stil. Dessutom var det oväntat billig, det är sannerligen inte lätt att få tag på goda pinotviner för bara 129 kronor. Köpvarning med andra ord. Här har man avstjälkat alla druvklasar och vinifierat druvorna i ståltankar, varefter hälften av vinet har fått mogna i ståltankar och hälften i neutrala franska ekfat under tolv månader. Den försiktiga fathanteringen förklarar mycket väl vinet renhet och elegans.
   Vinet i glaset intill var jag mycket mer bekant med eftersom jag har besökt egendomen ett par gånger. Det kom från firman J Christopher Wines på sluttningarna i Chehalem Mountains i Willamette Valley i Oregon, en 40 hektar stor egendom som Ernst Loosen köpte för omkring tio år sedan och nu tillsammans med vinmakaren Jay Somers (som är delägare i firman) gör riktigt fina och klassiskt parfymerade och strukturerade viner av. Jämfört med det tyska vinet var denna 2014 Willamette Valley Pinot Noir en liten aning djupare i sin fruktighet, helt logiskt med tanke på en aning mer sol, och det hade också en något mer uttalad karaktär av den 18 månader långa lagringen i ekfat, som till 25 procent var nya och 75 procent ett till tre år gamla. Till det här vinet köper man druvor från flera vingårdar, men hos J Christopher Wines gör man också vingårdsspecifika viner, samt de finaste vinerna av Sauvignon Blanc i Oregon.

Vi skulle genomgående serveras smårätter som vi delade mellan oss och först ut var en lite små tempurafriterade kronärtskockshjärtan med en mild majonnäs som kändes försiktigt smaksatt med vitlök och gräslök. Helt perfekt i smakintensitet till pinotvinerna.

 
Nästa lilla smårätt var en tartar av hjort som serverades med en kantarellmajonnäs, lite tacksamt milt syltade kantareller (för hårt syltat eller picklat och det blir problem till vinerna) samt lite finstrimlad och friterad potatis som gav rätten en liten krispig textur. Också det här en underbart god rätt till pinotvinerna.

Vi tog oss tillbaka till Villa Wolf i Pfalz, men nu till deras 2016 Dry Riesling som var ett fint blommigt och elegant vin med en skolboksmässig fruktighet med toner av söt citrus och ljus persika och precis som etiketten meddelade var smaken helt torr. Någon komplexitet tyckte jag inte att vinet bjöd på, men i sin renhet och lätta kropp var det ett väldigt tilltalande och lättdrucket vin. En skön aperitif och en gott snackvin en varm sommardag.
   Vinet i glaset intill kom från den mycket mer välkända firman Weingut Dr Loosen i Mosel, som ju ändå var huvudattraktionen den här lunchen. Driven av terroir och ursprungskänslan som man är här, har man låtit buteljera ett par olika instegsviner separat och 2015 Dry Riesling Blue Slate från jordar med blå skifferjord är ett av dem. Precis som väntat av viner från Mosel var det här vinet lite lättare i kroppen och mer mineraliskt drivet än det från Pfalz, samtidigt upplevde jag det som att vinet ändå hade en lite större koncentration eller snarare fruktintensitet. Gott var det hur som helst, och väldig friskt och helt torrt i avslutningen också.

Här serverades vi en tunt skuren regnbågslax som hade blivit minutrimmad på tallriken. Att laxen var så mild var perfekt till de ganska lätta vinerna, att man dessutom hade lagt till en fet kräm med ängssyra, för att möta upp syra och mineralitet, och dessutom lagt till späda blad av ängssyra som verkligen gav rätten precis den stringenta syra som vinerna hade. Lite tunna krisp av kavring hörde till, samt forellrom som med sin sälta också mötte upp vinernas syra fint.

Det andra rätten som serverades samtidigt passade också bra till, men än bättre till de två lite djupare och smakrikare vinerna som hade serverats i glasen intill. Feta pilgrimsmusslor hade halstrats och serverades med en krämig hollandaisesås med litet inslag av finskuren och rostad bacon samt tryffel i. Tryffeln gjorde jobbet mot vinernas lite stenrökiga mineralitet och det var såklart himmelskt bra tillsammans.

Würzgarten är en dramatiskt brant och vacker vingård ovanför byn Ürzig, alldeles intill Erden, som är en annan ort där Weingut Dr Loosen har vingårdsägor. Här domineras jorden av en järnoxidhaltig vulkanisk stenjord, som tillsammans med det solexponerade läget bidrar till att ge vinerna ett djup och en solmogen fruktighet. Vingården har ett så gott renommé för sina viner att den har kommit att klassificeras som grand cru, eller grosses gewächs som det heter på tyska. Härifrån hade vi två viner, 2014 Ürziger Würzgarten Riesling Alte Reben Grosses Gewächs, som bjöd på en mycket större koncentration och mer intensiv gul stenfruktighet än de två tidigare rieslingvinerna, dessutom en påtagligt stenrökig mineralitet som ökade på komplexiteten avsevärt. Även om man kunde förnimma något av en initial fruktsötma, var vinet helt torrt – vilket också är kravet för att det ska få bära kvalitetsstatusen grosses gewächs.
   Vinet intill var en bara en aning mer mogen 2012 Ürziger Würzgarten Riesling Alte Reben Reserve Grosses Gewächs, som förvisso var två år äldre (vilket inte är någon ålder att tala om för ett bra rieslingvin) men än viktigare var att det hade lagrats längre på sin jästfällning i de gamla faten, vilket tydligt hade gett vinet ett fetare kropp och längre smak. Samtidigt hade det samma friska syra och tydliga mineralitet. För mig var det här det bättre och mer komplexa vinet av de två, men båda två var precis lika fantastiska till pilgrimsmusslan och den feta såsen.

Det enklaste vinet som Weingut Dr Loosen gör är 2016 Dr L Riesling, en cuvée som är lättdrucken med hygglig syra och en något flirtig fruktsötma, men som inte bjuder på någon större upplevelse.
   Däremot är 2016 Erdener Treppchen Riesling Kabinettett riktigt trevligt och charmerande vin. Vingården är egentligen klassificerad som grosses gewächs, men eftersom det här vinet har en ojäst restsötma på cirka 67 gram per liter får det inte bära denna kvalitetsstatus. Kvalitet har vinet gott om ändå, det är klingande rent, underbart mineraliskt och friskt (syran ligger på höga 8.7 gram per liter, vilket bidrar till en nästan helt torrt upplevd eftersmak) och det känns otroligt nyttigt att dricka det här.

Två små rätter serverades som jag tyckte passade riktigt bra till. Den första var en kycklinglevermousse som i all enkelhet serverades med lite rostad brioche och picklade smågurkor. Jag är normalt sett rätt grinig med picklade råvaror till vin, men eftersom jag bara tog en liten gurka till min kycklinglevermacka kom den snarast att bidra med krisp och en fin syra till den feta levern – och det tog vinet inte alls stryk av.

Den andra rätten bar än mer briljant och min favorit av de två. Smörstekt karljohansvamp med smörstekt kalvbräss och till det lite parmesan och lardo som fick smälta över. Hur gott kan något egentligen bli?
   Den här typen av små delikata rätter är helt fantastiska till en lång rad av viner, både vita och röda, och det som gör rieslingvinerna så magiska till är den lena texturen, som alltid sluter om varje liten råvara på ett fint sätt, och såklart också den friska syran som fångar upp och tar hand om allt i maten som är fett och salt, och syrafriskt.

I nästa servering fick vi två viner från Weingut Dr Loosen med mer djup och ljuvlig fruktsötma. Det första av dem var 2015 Bernkasteler Kürfürstlay Riesling Spätlese från en vingård som också är klassificerad som grosses gewächs. Här låg alkoholhalten på behagliga 8.0 procent och restsötman på cirka 55 gram per liter. Också det här vinet är föredömligt rent och livfullt mineraliskt med en frisk syra som mäter upp i uppfriskande 8.0 gram per liter. Jag noterade söt citrus, vita vinbär, solmogen persika och en fantastisk renhet i den långa och nästan sensuella eftersmaken.
   Än fylligare, rikare fruktigt och sötare upplevde jag 2015 Wehlener Sonneuhr Riesling Spätlese, ett vin som kommer från en av de berömda vingårdarna som också är klassificerad som grosses gewächs. Här ligger sötman på 62 gram per liter och den känns tydligt precis när vinet landat på tungan, men tack vare den påtagligt höga syran (9.2 gram per liter!) får vinet en stor fräschör som gör att sötman upplevs klinga av mot slutet. Just den här unika kombinationen gör vinet till ett fantastiskt matvin, till skillnad från (enligt mig) fullkomligt felaktiga uppfattningar om att sötman gör vinet till ett pratvin. Istället är den fina sötman helt perfekt till råvaror och maträtter som har en motsvarande sötma från skaldjur, grönsaker, såser eller frukter.

Och en släng sötma i vinet var precis det som gjorde kombinationen med nästa rätt, ett soft bun fyllt med en krispig stekt soft shell crab med en diskret söthet chilemajonnäs, lätt syrlig picklad gurka (den mötte fint upp vinernas friska syra) och lite rostade sesamfrön samt färsk koriander. Det var absolut helt rätt typ av vin till och mötet var väldigt uppskattat bland gästerna.

Med 155 grams restsötma och 7.9 gram syra per liter är den bara 7.0 procent alkoholsvaga 2014 Dr Loosen Beerenauslesefrån Weingut Dr Loosen (såklart) ett intressant vin som i början av smaken upplevs väldigt sött … innan syran grep tag i smaksinnet och gjorde att man upplevde vinet ytterst elegant balanserat och till och med friskare än sött. De ordentligt mogna druvorna, som till största del har ansatts av botrytis, har gett vinet en fin honungsaromatisk och söt ton i den för övrigt rika frukten som har drag av persika och aprikos. Flera av kamraterna runt bordet tyckte att det här var det godaste vinet och så långt kan jag hålla med dem om att det är ett riktigt elegant och välgjort vin.
   Men i min gom kom nästa vin att passa betydligt bättre till desserten, just för att det var betydligt sötare, nämligen 301 gram ojäst druvsocker per liter, och till det en syra på otroligt höga 9.4 gram per liter som bidrar till den balans och fräschör som vinet hade. Det vi hade fått var en 2014 Dr L Riesling Ice Wine, men inte från Tyskland utan från det samarbete som Ernst Loosen sedan lång tid tillbaka har med giganten Chateau Ste Michelle i Washington State.  I det här fallet har man tagit druvorna från vingårdar i appellationen Horse Heaven Hills. Att man har ett ice wine (den amerikanska stavningen av eiswein) här beror på att man under 2013, 2014 och 2015 faktiskt inte kunde göra något eiswein i Tyskland – då hittade man räddningen i vingårdarna här i Washington State. Det är ett verkligt imponerande vin med en enorm intensitet och fyllig, silkig och nästan fetaktigt söt smak där aprikoser och söta persikor på ett utsökt sätt möter upp den fina syran. Niotusen sexhundra halvflaskor blev det totalt, inte mer.  

Jag njöt i fulla drag av mitt ice wine till den lika vackra som goda desserten av jordgubbar, jordgubbssorbet, maränger, dulce de leche(en söt mjölkkräm) och sockerkaka. Vilken härlig avslutning på en härlig vinlunch!

Café Rotsunda Catering den 1 september

$
0
0

 
Café Rotsunda är inte bara en liten hemligt matsal och vinkällare för särskilt inbjudna eller företag eller grupper som hyr in sig för en hedonistisk kväll i vinets och matens tecken, emellanåt tar sig Café Rotsunda hem till folk för motsvarande upplevelser. Den här kvällen hade jag och köksmästare AJ Styles hyrts in för att traktera ett tiotal livsnjutare och vinsamlare i privat miljö för en minst sagt exceptionell middag där ett dussin exceptionella viner med både mognad och ungdomlig prakt från Bordeaux skulle serveras.
   När vi fick uppdraget visste vi inte vilka vinerna var, dock på ett ungefär vilken ålder de hade (till exempel: ”före 1970”, ”1980-tal” och ”unga viner”). Vinerna skulle serveras två och två i olika flighter och till varje flight om två viner eller två plus två viner skulle vi laga en rätt, inalles fyra rätter plus dessert. Det är precis den här typen av middagar vi på Café Rotsunda har specialiserat oss på och vi bygger alltid maträtter och menyer utefter vinernas stil avseende ursprung, druvsort och ålder, eller mer precist deras fyllighet, balans av sötma (eller fruktighet), syra och strävhet, samt deras spektrum av dofter. Varje maträtt vi skapar är designad till respektive vin eller uppsättning av viner, det är alltid perfektion i mötet mellan vinerna och maten vi söker.
   För att få en helhetskänsla i menyn, hade vi planerat både fisk, svamp, fågel och kött och format rätterna så att varje rätt blev helt designad till varje vin. En detalj vi hade att arbeta med den här middagen var att enbart röda bordeauxviner skulle serveras – utöver sött till dessert.
   Att få arbeta så här nära sin son, som sedan ett år tillbaka har ansvaret för maten och finishen på rätterna under middagarna på Café Rotsunda (jag gör planering och mycket av förberedelserna) är en ynnest som jag önskar att alla föräldrar fick uppleva. Det är således med stor tacksamhet och stolthet som varje middag planeras och genomförs.

För att samla upp gästerna serverades en svalkande och frisk champagne var uppgift inte bara var att skapa trivsel och kalasstämning, utan också att rensa gommen och förbereda den på kommande prakt i de röda vinerna. Här valdes en underbar och frisk champagne som tyvärr inte är så uppmärksammad den borde vara och särskilt med ålder blir den helt enastående i sin briocheliknande brödiga och nyanserade doft, där också gula äpplen och citrus bidrar till spänst i frukten. Tack vare mognaden i denna 1988 Cuvée Nicolas FrançoisBillecart från Billecart-Salmon hade en delikat nyans av hasselnötter tagit plats i doftregistret, men jag skulle fortfarande beskriva champagnen som både fräsch och ungdomlig i smaken. Jag gissade först på 1985 eller kanske 1986, just för den komplexa nötigheten och mognadsnyansen, medan andra gissade på betydligt yngre champagner eftersom doften och smaken var så ren och påfallande frisk. En alldeles underbar champagne var det hur som helst. 

Bra tilltugg till champagne är alltid något som har en viss sälta, gärna också en något fet känsla. Den här kvällen blev det ett väl lufttorkat och smakrikt kött med en fin sälta och en fetma som gjorde texturen len. Vi skar köttet i lövtunna skivor som smälte i munnen och spelade perfekt smakmässigt till champagnens friska syra och mineralitet.

Det sägs att man ska göra en storslagen entré på scenen när man är artist, att man ska väcka publiken och dra igång dem på alla cylindrar med en gång. Samtidigt ställer det krav på resten av uppträdandet, att det lever upp till intronumret. Man kan lugnt säga att öppningsnumret på den här middagen slår precis alla (även i mitt extremt bortskämda liv) tidigare upplevelser, eller ens sådana jag bara har hört talas om.
   Vinet hade dekanterats åtminstone en timma före servering och hade, enligt värden, blommat ut under den tiden. Att det mogna, vackert tegelnyanserade med i hjärtat fortfarande tydligt röda vinet bjöd på en prakt av sällan skådat slag för att vara ett moget vin är absolut ingen överdrift. Doften var förhållandevis stor, ytterst elegant, förföriskt rödfruktig och intensiv med läckert tertiära nyanser av multna löv, söt tobak, torkat kött, te och tryffel, dessutom med en diskret nyans av skalet från blodapelsin. Smaken var precis lika imponerande, medelfyllig och rik med en silkig textur och fint polerade men fortfarande potenta tanniner. Dessutom var eftersmaken lång och sensuell, minst sagt väldigt lång och sensuell. Att gissa på ursprung och slott i så här mogna viner är sanna mina ord inte lätt, men rent spontant hade jag inte varit förvånad om vinet hade kommit från 1940-talet eller möjligen 1950-talet. Men att det var en 1947 Château Petrus från Pomerol kunde jag inte ens drömma om. Ett så vansinnigt sällsynt och dyrbart vin öppnar man liksom inte hur som helst och om man nu gör det serverar man det knappast först i en meny, utan som huvudattraktion till varmrätten. Nu var middagen planerad på ett helt annat sätt, från moget till ungt, så det förklarar lite av saken.
   Det här var en flaska som hade tappats av en buteljerare i Belgien, inte alls ovanligt på den här tiden, och det kan således ha funnits lite grand av något annat i vinet (inte heller det helt ovanligt), men även om så vore fallet var det här ett extraordinärt vin (jag satte 98 poäng på det om det nu är intressant).
   Lika bra var dock inte vinet i glaset intill, den förmodligen helt underbara 1955 Château Cos d’Estournelfrån Saint-Estèphe var tyvärr drabbad av en sämre kork och hade en lätt anstrykning av orenhet och mögel. Dock var kroppen vital och ganska rik och tanninerna fortfarande tydliga och hade vinet varit friskt hade jag inte tänkt på det som en 62-åring. Tänk vad synd på ett så häftigt vin. 

I de två efterföljande glasen kom dock en återupprättelse av storslaget mått. Det första av de två kom att uppfattas som stummare, stramare och mindre imponerande, det var också det mest knutna av vinerna vi hade framför oss. Trots att det rörde sig om ett vin med tydlig ålder, kände jag att det hade behövt en hel del luft – nu serverades det direkt ur flaskan. Under de kommande 20 minuterna blommade först doften och snart också smaken ut och gav mer kropp och djup ifrån sig. De lite järniga och syrliga frukttonerna vann snart en fin ålderssötma och nyanser av fin cigarr och söt tobak kom snart till, men det var också det strävaste av de tre viner vi skulle njuta av till den första maträtten. I glaset en 1959 Château Margaux från kommunen Margaux (såklart), ett vin som trots den varma och fantastiska årgången var oväntat stramt och återhållet. Och helt moget tror jag faktiskt inte att vinet var. Att ens behöva säga så om ett vin som är 58 år gammat … märkligt.
   Med nästa vin kom det faktiskt in en hel del idéer om moget cabernetvin från Napa Valley eller till och med ett gammalt vin från Australien. Att landa i en sådan gissning när det är tema Bordeaux (det var för mig klart, men jag är inte säker på att alla gäster visste det) kan låta märkligt, men jag köper varenda del i dessa gissningar. Det här vinet var påtagligt mycket djupare och tätare än de tidigare, frukten var tätare och tanninerna mer inbäddade, dessutom noterade jag en liten nyans av mint (vilket jag ofta hittar i mogen bordeaux från lite varmare årgångar), vilket jag utgår från var det som drog gissningarna via tolkningen av eukalyptus till Australien. Att det var en varm årgång stod klart och med tanke på vissa mognadstoner och att jag inte alls trodde på 1970-tal (vinerna från den här perioden var lite stramare och mer ogina) gjorde att jag direkt landade på 1961 – och det var rätt. Efter lite lirkande och ett par felgissningar lyckades jag också pricka in vinet, 1961 Château Ausonefrån Saint-Emilion. Vi var alla överens om att det var ett extraordinärt vin.

Dags för första rätten, som var tänkt att vara lite lättare och elegantare tack vare att gamla och mogna viner oftast har tappat lite grand av sin kroppsvikt i takt med utveckling och oxidation. Vi hade valt en fin tjock filé av torskrygg som vi skar i skivor som smörstektes lätt och bakades färdigt i 100 graders ugn till 42 graders innertemperatur. Köttet var välsmakande och det flagades i fasta lameller när man satte kniv och gaffel i det, salt och peppar var de enda smaksättarna. Lite lättstekt sticklök och en bakad och stekt gulbeta hörde till, samt lite stekt mjölpanerad kalvbräss, tre komponenter som tillförde en diskret sötma som var tänkt att möta upp den fina mognadssötma som äldre röda bordeauxviner kan uppvisa. För att fånga de mer jordigt komplexa nyanserna i de gamla vinerna lade vi till tryffel – en given råvara som är själva essensen i mogna röda viners doft. Jag hade köpt färsk sommartryffel från Périgord i Frankrike, men helt ärligt är den inte så vansinnigt doftrik att den imponerar. Därför rev vi över ganska rikligt av den och lade dessutom till en verkligt smakrik tryffelsås (kokad av mörk kalvfond, tryffeljuice och massor av finhackad konserverad fransk tryffel). Den mörka såsen höjde också smakintensiteten i rätten så att den trots den ljusa fisken blev en rödvinsrätt.

På tur två nya bordeauxviner, också dessa med en tydlig mognad. Det första av dem var avgjort det mest eleganta, det hade en medelstor doft med en fin tobaksnyans och en känsla av något vegetalt, som te, vilket några av oss tolkade som antingen en sval årgång eller ett större inslag av Cabernet Franc. Jag kände spontant 1970-tal tack vare den lite stramare stilen som inte 1980-talet riktigt bjöd på och med det landade jag självsäkert i viner från 1975. Tack vare gräsigheten drogs tanken snabbt till Château Cheval Blanc, men mitt minne av den fantastiska 1975 Château La Mission Haut Brion tog mig snarare till det slottet, vilket var synd eftersom det faktiskt var 1975 Château Cheval Blancfrån Saint-Emilion vi hade fått i glasen. Ett minst sagt elegant vin med en fin syra och alla tänkbara klassiska attribut som gör klassisk bordeaux av rang så vansinnigt god. Det är lätt att förstå att vinerna från Bordeaux har inspirerat otaliga generationer av vinmakare i hela världen.
   Vinet intill var yngre, rikare och lite tätare i sin fruktintensitet och det hade också något silkigare tanniner. Innan jag ens hade provat vinet hade någon dragit till med den varmare och yppigare årgången 1982 som gissning, vilket var lika logiskt med tanke på kraft, fruktighet och struktur som på vinets upplevda mognadsnivå. Färgen var nämligen tydligt yngre och visade faktiskt inte alls på de tegelnyanser som samtliga hittills serverade viner hade gjort. Texturen var trots de yngre tanninerna mer silkig och det kändes faktiskt att det var något av en mer modern vinmakning bakom det här vinet. Jag for runt på västra stranden i mina gissningar och landade till slut i Graves, men var där fel ute på slott. Den rätta gissningen hade varit 1982 Château La Tour Haut-Brion, ett klassificerat slott som jag faktiskt inte har så mycket erfarenhet av. Gott var det hur som helst, i sin kombination av ungdomlig (och årgångstypisk) kraft och fin första mognad.

Visst var jag väldigt förtjust i de två vinerna vi precis hade njutit av, men de kunder absolut inte mäta sig med de två viner som nu serverades – de kom båda att i stenhård konkurrens vinna mitt hjärta så mycket att jag höll dem som två av kvällens absolut bästa viner.
   Det var svårt att direkt säga vilket som var bäst av dem, för mig var det två komplett perfekta viner (100 poäng således) jag hade i mina två glas, men de var olika. Vid otaliga tillfällen har jag öppet och blint druckit 1989 Château Haut-Brionfrån Péssac-Léognan och alltid tyckt att vinet har varit ett av de bästa jag någonsin har druckit från Bordeaux, alldeles oavsett det var för 20 år sedan eller om det var de senaste fem åren. Som ungt var det tätt och koncentrerat med packat med finess, med lite mognad började strukturen rundas av och vinet bli än mer sensuellt. I båda faser har det varit formidabelt. Nu stod den här igen, men från en kall vinkällare där vinet har utvecklats så långsamt och perfekt att det kändes mycket yngre och mer mineraliskt än på över tio år. Samtidigt fanns den ungdomliga rika och täta personligheten kvar och jag förstår att man för en stund kunde gå vilse till de finaste vinerna från bergsvingårdarna i Napa Valley. Jösses vilket vin, det står fortfarande i stolt givakt och känns faktiskt ungt. Hade jag någon flaska kvar, hade jag lätt vågat låta den ligga kvar i både tio, tjugo och kanske rent av trettio år till!
   Vinet intill var faktiskt ännu tätare och mer massivt, dock med den oerhörda finess som alltid kännetecknar bordeauxviner av rang. Det kändes yngre, det hade en något fastare struktur, en lätt kaffenyanserad ekfatskaraktär som fortfarande inte till hundra procent hade lutat sig tillbaka och det hade den läckert orientaliska kryddighet som gjorde att jag också sett till den förväntade åldern nästan direkt gissade på 1986 Château Mouton-Rothschild från Pauillac. Det är också ett av de mest monumentala vinerna jag har druckit från Bordeaux och också det här vinet kändes trots sina nu 31 år från skörden fortfarande väldigt ungt. Vilken enastående duo viner!

Chef AJ Styles och jag hade nog inte riktigt väntat oss den här kraften i vinerna när vi planerade maten till, ändå satt rätten som en kyrkklocka vid söndagsbönen till vinerna. Vi hade såklart säkrat med en rätt som klarar av det mesta på temat Bordeaux och det var ju en del av hemligheten. Först hade vi skurit ut en ungefär sju centimeter vid ring av potatis (fem millimeter tjock och en centimeter hög) som vi stekte och sedan konfiterade i smör och ankfett med lite krossad vitlök, rosmarin och timjan. Den fylldes med en ragu av lättkokta skivade svartrötter som hastigt hade kokats upp i vitt vin och grädde till en fin stuvning. Över detta smörstekt skogssvamp (karljohansvamp, trattkantareller och svart trumpetsvamp) och kring detta lite späda kantareller som hade stekt knapriga. Vi hade ju tryffel kvar så vi rev på lite extra av dem. Slutligen toppade vi med spröd friterad purjolök och droppade lite persiljeolja runt om. En absolut fullträff, om vi få lov att citera gästerna.

På temat lite yngre bordeaux var vi fortfarande mer än 15 år tillbaka i tiden, men båda vinerna bjöd på en stor intensitet och ett imponerande djup, som dock inte ska förväxlas med sötmogen och ungdomlig frukt eller massiv kropp av något slag. Bordeauxvinerna bjuder alltid på finess och elegant struktur, i den mån de är mer storslagna är det snarare intensitet av doftämnen och finishen i längden av smaken man bör tala om. Den 2001 Château Lafite-Rothschild från Pauillac vi hade i glaset var kvällens första vin där jag notera en ungdomligt blåaktig fruktighet, därtill en svagt gräsig nyans som bidrog till elegansen. Rikedomen vittnade om en något varmare årgång och vi talade om 2000 eller 2001 även om jag faktiskt trodde att vinet var ett par år äldre. Lite cederträ från ekfaten noterades också, plus den fortfarande unga tanninstrukturen. Årgången i sig har inte hyllats särskilt mycket, men det betyder inte att vinerna inte kan vara fantastiska. Här är ett (av många andra) exempel på hur bra viner man gör trots att media inte skriver upp årgången.
   Jag höll nästa vin som det bättre och mer storslagna, men så brukar det vara när Château Latour i Pauillac är representerat i glaset, och det gäller även om årgången inte är den mest hyllade. Att det förhåller sig så är naturligtvis att man har en lång historik av hög ambition och noggrannhet, men också att man har en fantastiskt terroir som inte drabbas lika hårt av svalare årgångar – detta eftersom druvorna här ofta når full fenolisk mognad omkring en vecka före andra slotts vingårdar. Det kom således inte som någon överraskning att 1999 Grand Vin de Château Latour var ett så underbart vin, att det hade ett så stort djup, att det var både mer tanninstrukturerat (men med fina tanniner) och mineraliskt än vinet intill. Det bjöd på en god fräschör och en lång, läckert balanserad och nyanserad eftersmak, men hade fortfarande lite ekfatsrostade toner kvar. I de allra flesta fall hade det här kunnat vara ett av kvällens viner, men den här middagen var verkligen något helt annat än en vanlig vinmiddag.

Chef AJ Styles hade lagat urbenad och gåsleverfylld vaktel till de två vinerna från Pauillac, långsamt stekta runt om i mycket smör med varsam ösning hela tiden för att ge småfåglarna en vackert gyllene yta och ett krispigt skinn, sedan bakat dem färdiga i 100 graders ugn så att köttet var färdigt och gåslevern krämig. En halv vaktel per gäst, det räcker gott och väl i en större middag som den här, lades upp på smör- och vitvinssauterad strimlad spetskål samt lite smörstekta haricots verts. Såsen var tänkt att spegla två toner jag finner i bordeauxviner med den fas mitt emellan gräsighet i de unga vinerna och nyanser av aromatiskt te som jag upplever i vissa mer mogna viner. Vi hade alltså kokat en smakrik sås av lite kalvbuljong, en dashi av alger och svamp med massor av persiljestjälkar i samt rikligt med svart te. Precis inför servering blandades såsen av med lite smör och den smaksattes generöst med finskuren persilja, vars uppgift var att spegla eventuellt gräsiga nyanser i vinerna.

Att vi var inne på unga viner nu gjorde inte direkt att den unika faktorn eller graden av njutningsstön var mindre – det var snarare tvärtom. Med bara 4.50 hektar har Château Lafleur i Pomerol ingen särskilt stor vingård att imponera med. Imponerad blir man däremot av vinerna. Den 2003 Château Lafleurvi hade fått serverad överraskade oss en aning eftersom den var så sval och stramt strukturerad. Årgången var som bekant en av de allra varmaste vi har sett på 2000-talet och det har överlag lett till viner med större frukt och mindre fräschör än de vi nu hade framför oss. Det var något ungt och knutet och mådde trots att det hade dekanterats fyra timmar tidigare (!) bra av lite extra luft i glaset.
   Än mer sällsynt och med det också betydligt högre prissatt är vinet från den 2.30 hektar lilla egendomen Château le Pin, som också den ligger i Pomerol. Mer än 9 000 flaskor om året blir det inte av vinet, som till cirka 85-90 procent görs av Merlot med resterande del Cabernet Franc. Lite beroende på årgång ser man priser på omkring 18 000 till 30 000 kronor per flaska för vinerna från 2000-talet. Nu hade vi en fullkomligt bländande 2011 Château Le Pin i våra glas, ett vin jag har sett på marknaden för allt från 15 000 till 24 000 kronor flaskan. Nu är det inte priset som imponerar på mig, det är såklart vinets karaktär som gör det. Det här vinet var tätare, större sett till doft, fruktighet och intensitet, det hade också en läckert kafferostad nyans som stack ut lite samt en underbar nyans av viol. Att det här var kvällens yngsta vin kunde vi också märka i den någon knutna eftersmaken, som fortfarande hölls lite kort av den markerade tanninstrukturen och de fortfarande noterbara fattanninerna, ändå var frukten så rikt att eftersmaken dröjde sig kvar i mer än en minut. De var minst sagt ett imponerande vin. Också det här hade varit dekanterat i fyra timmar.

Vi hade skurit ut hjärtbitarna av kalvrostbiff och chef AJ Styles hade stekt dem perfekt rosa till en innertemperatur på 53 grader, låtit dem vila ett litet tag och sedan skurit fina skivor av dem. Eftersom vi misstänkte att den här serveringen av unga bordeauxviner skulle kunna innebära lite större tanninstruktur, ville vi lägga till en fet textur som skulle fånga upp och runda av strävheten i vinerna. Det var därför vi lät en klassisk, fet och fint syrlig smörsås komplettera kalven, något som faktiskt överraskade gästerna som inte alls var vana vid en ljus sås till kött och bordeauxvin. Det fanns också en annan tanke med den ljusa såsen, att hålla tillbaka den mörkare kraften lite grand i rätten, på samma sätt som vi hade lyft fiskrätten med en mörkare sås, höll vi tillbaka köttet med en ljusare sås. Resultatet blev att nästan alla rätter låg i samma smakrikedom genom menyn, på ungefär samma sätt som vinerna gjorde. Garnityr blev hårt smörstekta murklor, som skulle matcha vinernas jordiga komplexitet, samt lite vitvins- och smörslungade färska gröna ärter, som var tänkta att möta upp vinernas lite ungdomliga fruktsötma. Också den här kombinationen satt helt perfekt.

Kvällens från New York influgna gäst hade med sig ett vin som på inga sätt kan beskyllas för att ha blivit negativt påverkat av flygresan. När flaskan öppnades vid femtiden var vinet förvisso en aning knutet och ganska rustikt, men det skulle under de kommande fem timmarna långsamt öppna upp sig och vid servering bjuda på en helt storslagen upplevelse. Att vinet var ordentligt moget syntes på långa håll tack vare den vackra tegelfärgen och även om frukten fortfarande var vital hade vinet antagit exemplariska mognadstoner med drag åt tobak, cigarr, tryffel, te och lite järnoxid, därtill hade det också en förförisk mognadssötma och fint avrundade tanniner. Gissningarna föll på allt från början av 1980-talet tillbaka till 1970-tal och kanske till och med 1940-tal … att åldersbestämma mogna viner är svårt eftersom både vinets ursprung, druvsammansättning, dess kvalitet och producentens hantverk såväl som årgångens karaktär kommer att spela in och påverka utvecklingstakten. Lägg därtill också betydelsen av hur vinet har lagrats så blir ekvationen till slut än mer svårare att lösa. Jag själv kände mig rätt nöjd med gissningen slutet på 1950-talet eller än mer troligt 1961. Det var nämligen rätt, 1961 Château Lafite-Rothschild stod det på etiketten!

Eftersom det skulle bli sött vin från Sauternes till dessert satsade vi på tre komponenter i desserten som skulle appellera på det. Först och främst en tydlig men inte överdriven sötma och krämig textur som skulle möta upp vinets sötma, därtill vanilj som skulle spegla de ekfat som sauternesvinerna är jästa och uppfostrade i och slutligen en gul frukt av något slag som skulle möta upp och spegla den läckra fruktighet som sauternesvinerna alltid har. Därför kokade vi en lag av vatten och socker med vaniljstång och citron samt lite umeshu (en japansk söt dryck av destillerad sake som har fått smak av ume, en plommonliknande frukt) och i dessa sjöds färska aprikoser. Dessa serverades på en bädd av ett smulat havrekrisp med en mild smaksättning av kanel och till det också en krämig glass med en ordentlig smak av finaste vaniljstång och rivet skal av citron. En väldigt enkel dessert som direkt blev bästa kamrat med sauternesvinet därtill.

Med tanke på kvällens tidigare vinlista fanns det inget annat att gissa på än att det gyllene söta vinet kom från höjden mitt i hjärtat av Sauternes, den stora och historiska egendomen Château d’Yquem. Det var svårt att tala om mognad i denna 1988 Château d’Yquem, det är ju ett vin som utvecklas långsamt och som har en enastående lagringspotential. Nästan 30 år gammalt hade det fortfarande kvar mycket av sin primära gula tropiska frukt, tydliga nyans av bittermandel och saffran från botrytisen och vaniljtonen från de nya faten som vinet är jäst och lagrat i. Kroppen var yppig och söt och helt perfekt balanserad avseende kraft, sötma, syra och längd – det var som en smekning i gommen.

Det blev slutligen ett extravin, som inte direkt hade varit tänkt att serveras till desserten. Till utseendet såg det ut som en gammal madeira, djupt bärnstensbrunt med gyllene lystern, men det var mer brunt är guldgult. Helt klart ett riktigt gammalt vin. Doften bekräftade detta, en tung och påtaglig söt doft med tydligt inslag av torkad frukt som dadlar och russin, men med fina stråk av mandel, nötter och mognadsoxidation. Hade det inte varit för avsaknaden av varm alkohol, hade vinet mycket väl kunnat vara en gammal madeira, men smaken sade något annat. Visst var den fyllig, visst var den söt och karamellig, visst hade den en syra på samma nivå som madeiraviner har, men smaken var lenare, betydligt lättare i alkoholen och dessutom saknades all form av fatoxidation. Den nötiga oxidation som fanns, var helt klart uppkommen i flaskan, långsamt och utan syretillförsel och under många års tid. En annan intressant faktor, om man slöt ögonen och därmed inte såg den bruna och madeiraliknande färgen och missleddes av den, kunde man mycket mer tydligt förnimma lite av de nyanser som viner från Sauternes har, som honung och saffran. Och det var också från Sauternes som vinet kom, det var nämligen 1921 Château Climens vi hade fått i våra glas. En galen avslutning på en minst sagt galen middag!
Viewing all 546 articles
Browse latest View live